Dream & Amaanda [PRS]

Det var första gången det inte existerade några regler. I hela Meias liv hade hon varit fjättrad vid ett liv hon inte färtjänade. Ett liv där varje dag var ett fängelse med mängder av sysslor att utföra. Hon hade hatat det livet mer än ord kunde beskriva. Men det var borta nu. Meia kunde skapa sig ett nytt liv nu. Om hon ville...
Hon log av blotta tanken. De kunde inte kontrollera henne längre. De hade skickat ner henne hit och nu var hon fri.
"... Och du kan le."
Meia ryckte till. Hennes leende dog på läpparna då den irriterande killen slöt upp vid hennes sida. Jack strök varsamt ett träd med handen och såg på henne. Meia slogs ännu en gång över hur strålande lik han var något tecknat. Dragen i hans ansikte var alldeles för kantiga och alldeles för felfria.
"Lämna mig ifred", fräste Meia.
"Du kan inte bestämna var jag ska vara", fnös Jack och la sina tecknade armar i kors. "Jag är precis där jag vill att jag ska vara."
"Kul." Meia avlägsnade sig. Överallt hördes ungdomar som skrek ut sin lycka. Meia var helt och hållet tyst, men hon skrek inombords. Hon joggade bort från de andra. Orkade inte höra på det hela och behövde utrymmet Jack tagit ifrån henne.

David hade fått syn på en vän och de omfamnade varandra i en lycklig kram, Naya tog chansen att smita bort. David skulle egentligen inte ha hindrat henne, men hon behövde eget utrymme. Hon behövde samla ihop sig, för hon visste att det inte skulle bli lätt. Hon gick igenom skogen och när rösterna ebbat ut märkte hon hur stillsamheten omringade henne. Hon letade efter särskilda kännetecken på träd och berg som hon lade i minnet, om hon mot förmodan skulle vandra vilse. Hon visste att det inte var meningen att de skulle gå omkring på egen hand nu i början, men hon orkade inte bry sig. Det fanns ingen jävel som kunde säga till henne vad hon fick och inte fick göra nu. Naya var egentligen inte dumristig, men något inom henne raderade alla logiska tankar hon skulle haft i vanliga fall.
Hon nådde en bäck där vattnet porlade alldeles klart och friskt. Hon hukade sig ner precis intill sluttningen, och skvätte upp lite av vattnet i ansiktet. Hon blev avsvalkad av de kyliga vattnet och passade samtidigt på att dricka. Vatten som smakade så gott hade hon aldrig ens kunnat drömma om. Nayas reflektion avspeglades i vattnet, och för en sekund trodde hon att det var hennes pappa som såg tillbaka henne. Hon skakade omedelbart av sig känslan och reste sig för att gå vidare. Hon sade strängt åt sig själv att sluta larva sig.

[I alla fall en uppdatering även om det var lite knäppt på vissa ställen..]

Meia snörade upp sina svarta sneakers och lämnade dem intill kanten av bäcken. Vattnet porlade muntert runt omkring henne och fick hela hennes kropp att fyllas av eufori. Hela grejen med att hon befann sig på jorden kändes så sjuk att det inte fanns ord som kunde beskriva det hela.
Meia drog av sig strumporna också. På något sätt räckte det inte med skorna. Någonstans kände hon sig fortfarande instängd och kvar på Arken. Det var dumt av henne att anta att bara fötter kunde lätta upp de ruttna tankarna, men på något sätt gjorde de det också.
Hon balanserade genom vattnet och njöt när vattnet rörde sig kring hennes tår. Det virvlade omkring dem och omslöt dem som kyliga, men mjuka filtar. Bäckar var vackra, det var de verkligen.
Plötsligt insåg Meia att hon inte var ensam. En flicka av de hundra trevade sig utefter samma bäck. Löjligt nog blev hon så paff att fötterna slant mot några av bäckens undangömda rötter och fick henne att falla omkull. Meia satt alldeles dyngvåt och otillräcklig i bäckens mitt då flickan la märke till henne.

Ett plask väckte Naya ur hennes tankar. Hon vände blicken mot bäcken där en flicka satt pladask på den steniga bottnen. Vattnet droppade från hennes mörka hår och hennes ansikte var rödflammigt av ilska.
Ett skratt trängde sig upp genom Nayas strupe. Flickan påminde henne om en förödmjukad varg som desperat försökte behålla sin stolthet. Och hon kunde se hur flickan visste att det var så dessutom.
Naya vred sin mun i en allvarlig min så att det inte skulle synas att hon just skrattat. Det lyckades inte hela vägen och hon bestämde sig för att det inte var värt det.
"Åh, du är en sådan som aldrig missar chansen att simma, va?", Naya sprack upp i ett leende.

((Usch, ledsen att jag inte svarat på ett tag nu igen
Meia är i alla fall väldigt arg på Naya, så du får gärna slå till min karaktär om du vill. Ge igen! xD ))

Meia knöt ilsket nävarna. Vem trodde den här tjejen att hon var? Innan Meia visste ordet av det hade hon tagit tre stora steg ur bäcken. Hon gjorde ett utfall mot främlingen och tryckte sedan impulsivt upp henne mot ett av jordens skrovliga träd.
"Håll käften!" Meia höll fast flickan med ena armen och bankade knogen i barken bredvid hennes huvud. Det sved till i handen då hon gjorde det, men Meia kunde inte bry sig mindre.
Meia stod så nära främlingen att de i princip andades samma luft. Ilsket såg hon på flickan.

[ Det är lugnt! ^^ Ja Naya kommer inte kunna hindra sitt raseri so don't worry ;' ]

Naya såg in i flickans mörkgrå ögon, de brann av vrede. Naya kände hur hennes egen kropp spändes från topp till tå. Hon bet ihop tänderna så hårt att hon kunde höra hur de gnisslade mot varandra.
Flickans naglar var intryckta mot hennes bara arm och det gjorde så ont att det nästan måste ha gått hål i huden. Med all sin kraft knuffade hon bort flickan från sig själv, flickan kunde omöjligen hålla balansen och föll baklänges. Naya satte sig gränsle över henne och måttade ett knytnävsslag mot hennes ansikte.
Nayas egen smärtan var överväldigande, handen bultade så hårt att hon kunde höra ljudet i sina öron. Den andra flickans näsa blödde kraftigt och läppen var sprucken.
"Vad i helvete håller du på med?", skrek Naya rakt ut med vilt uppspärrade ögon. Hon andades ytligt och hjärtat slog vilt inuti bröstet.

[Usch, förlåt att jag inte svarat på ett tag ]

Meia mötte den galna blicken och undrade hur hon själv såg ut. De hade ögonkontakt så länge att det kändes som om allt runtomkring stannade.
Tillslut bröt Meia magin. Hon spottade bort blodet på ett sätt som fick loskan att hamna läskigt nära främlingens fötter och snurrade om.
Hon tänkte gå nu. Den här korkade flickan var inte värd mer.
Utan ett ljud eller en sista blick på flickan gick Meia. Hon gick med stadiga fötter och kände det kladdiga metalliska blodet i sitt ansikte.

[It's cool c: Du behöver inte känna någon press eller stress att du MÅSTE skriva heller, utan skriv när du har tid och vill! Sen kanske vi kan rolla lite mer på lovet nästa vecka? ^^]

Naya darrade i hela kroppen, adrenalinet pumpade fort, fort. Flickan gick iväg och Nayas blick var fäst vid hennes ryggtavla.
En underlig känsla hade infunnit sig i hennes kropp, och hon kände inte igen den. Det värkte i hennes mage, men det var inte den vanliga typen av magont. Hon kunde inte slita blicken från flickan och fick impulsen att springa efter henne, men påmindes genast om vilken urusel idé det var.
Svetten rann och Naya började nästan koka under solens starka strålar. Hon trädde det mörkbruna linnet över huvudet, kravlade av sig de tighta byxorna och klev ner i bäckens näs. De vassa stenarna skar obehagligt in i fotsulorna, men hon fortsatte försiktigt längre ut. Hon lade märke till att bottnen plötsligt började slutta nedåt, hon bottnade inte längre och slängde sig ner i det djupa istället. Kylan av vattnet omfamnade Nayas kropp när hon gled igenom det med långa simtag. Vattnet var glasklart och småfiskarna fick bråttom när hon kom för nära. Naya flöt upp ovanför ytan och djupa andetag av luft fyllde hennes lungor.

[♥]

Meia hade just börjat skymta kapseln när hon insåg att det varken satt några skor eller några strumpor på hennes fötter. Hon svor genom sammanbitna tänder. Skulle hon vända om? Eller skullle hon strunta i det? Valet kändes enkelt. Meia snurrade runt där hon stod och började ta sig tillbaka samma väg som hon kommit. Att befinna sig den allra första dagen på jorden utan skor var bara dumstridigt.
Dock fnös hon vid tanken på tjejen hon mött. Tanken fick metallsmaken i munnen att kännas ännu mer kväljande och hon tvingades ner på knä intill ett litet vattenhål för att skölja av ansiktet från blod. Hon hoppades att flickan inte var kvar, för det fanns inte ens chans i världen att hon skulle orka konfrontera henne igen.
Meia tog sig snabbt tillbaka till bäcken. Hon började gå utefter den och det dröjde inte länge förrän hon hittade till stället där hennes skor och strumpor låg. De var inte ens blöta. Snabbt satte hon på sig strumporna och snörade de svarta sneakersen.
Det var när Meia reste sig upp som hon hörde ett plask. Det kom längre nerifrån den lilla bäcken, som hon nu tydligt kunde se mynnade ut i en större och djupare vattensamling. Meia följde nyfiket vattendraget. Hon stannade då och då till för att lyssna efter främmande ljud, men inget ljud var högt nog för att störa naturens fridfulla ljud.
Plötsligt hörde hon ljudet igen. Det var ett så ljudligt plaskande att hon nästan föll omkull av chocken. I nästa sekund insåg hon en massa saker samtidigt. Flickan Meia bråkat med befann sig i den lilla sjön, men hon var inte ensam. Det plaskade igen då djuret hotfullt rörde sig i vattnet. Den var smidig och lång, och den högg efter något. Meia insåg med fasa att odjuret närmade sig den irriterande flickan. Meia bleknande då hon förstod att det här skulle inte gå bra. Hon hade aldrig sett något liknande förut.
Innan hon han tänka sig för hörde hon sig själv skrika i panik åt flickan. "Upp därifrån! Det finns någonting i vattnet!"

[Tänkte att något kunde hända med tanke på det långa avbrottet. Jag hoppas att det var okej? Kram ]

[hejhej! Det blir jättebra att något händer Ursäkta om det slinker in stavfel och konstiga meningar -skriver på surfplattan!]

Naya ryckte till vid ljudet av en röst som skrek, bäcken porlade ljudligt och hon kunde bara urskilja några enskilda ord. 'Upp', 'någonting' och 'vattnet'. Hon tittade sig omkring och där, några meter framför henne, simmade någonting stort och förfärligt rakt mot henne.
Naya kände hur paniken växte inuti bröstet och hon började simma för allt hon var värd mot den mindre bäcken och strandbanken. Det gick inte tillräckligt snabbt, hon kände det, men hon fick inte låta känslan ta över och hon tvingade sig att fortsätta. Hon tog i så att hon nästan brast.
När Naya var på väg att nå den grundare delen av vattendraget blev det onaturligt tyst och hon höll andan och hoppades, hoppades, hoppades att hon hade klarat sig. Just när hon försiktigt satt ner en fot på botten grep något slemmigt tag om hennes ena ben. En otrolig kraft drog ner henne i det djupa och allt blev svart omkring henne.

[Det får duga för nu. Kram!]