PRS med Luna_rav och Kola

~Vanessa

Jag kom på mig själv med att stå och le som ett fån.
"Skärp dig, Vanessa" sa jag till mig själv men kunde inte låta bli att fnissa som ett litet barn.
Jag kom på att jag måste göra lite research om jag ska förstå mig på min karaktär och se saker ur dennes perspektiv. Jag gick snabbt in på mobilen och sökte på serien, som tydligen var en trilogi. Jag log för mig själv, eller förresten så slutade jag aldrig le, medans jag glatt gick mot biblioteket.

När jag kom in i det gigantiska huset så gick det inte att undvika skriket som slog emot en.
"Jag stod där!"
"Nej det gjorde du inte!"
"Men håll käften!"

Jag såg mig ängsligt omkring och gick snabbt bort mot hyllorna med "romantiska komedier".
Där stod också tre andra personer som tystnade tvärt när de såg mig. En tjej höll i en trave böcker och två killar stod och slet i varandra. Jag gissade att det var de som hade fört sådant oväsen..
"Eh, hej jag ska bara..." sa jag och pekade på bokhyllan. Av någon anledning kändes det som att jag störde de, även fast det var en allmän byggnad.

~Vanessa

Jag lutade stegen mot den enorma bokhyllan.
"Det måste finnas över 1000 böcker här inne", muttrade jag för mig själv medan jag klättrade uppför stegen med stela ben.
Böckerna stod prydligt placerade i bokstavsordning, vilket gjorde det enklare att hitta bland alla pärmar.
Efter en stunds letande så hittade jag äntligen det jag letade efter.
Pretty Little Liars.
Jag tog de tre böckerna i famnen och klättrade försiktigt ner för den vinglande stegen.

Mannen i expeditionen log mot mig medan han knappade på datorn.
"Så, böckerna ska vara tillbaka om två veckor", sa han och jag nickade lydigt.
"Tack så mycket", sa jag och tog emot böckerna som han gav mig.

Böckerna var tunga och tjocka, jag kommer aldrig hinna läsa allihop innan min audition... Jag satte mig utanför biblioteket och öppnade den första boken.
Everyone has something to hide — especially high school juniors Skylar, Mika, Spencer, Hanna, Aria and Emily.

How do I know? Because I know everything about the bad girls they were and the naughty girls they are now. And guess what? I’m telling.
"Det här kommer ta åratal", suckade jag tyst men fortsatte läsa.

~Vanessa

Jag är inte direkt någon som läser sådana böcker. Jag gillar inte tanken på att allt som händer i böckerna skulle kunna hända mig. Fast det finns bara ett undantag, jag har inga vänner.
Jag suckade och stängde boken, jag hade läst nästan hundra sidor i den första boken, bara 300 kvar...
"Hej Nessa", sa plötsligt någon och jag hörde genast vem det var.
"Dylan", muttrade jag och gjorde en ansats till att resa mig men han tog tag i mina axlar och höll hårt ner mig.
"Jag ville bara berätta det jag inte hann säga förut", sa han och log kallt. Jag såg in i hans isblå ögon och försökte se hård ut.
"Och vad skulle det vara?", fräste jag och försökte låta kaxig men misslyckades. Ett brett flin spred sig över hans ansikte.
"Jag är inte här för att stanna", sa han och jag kände hur lättnaden sköljde över mig. Kanske skulle han åka? Kanske var han bara hemma för att hälsa på sin familj?
"Okej", sa jag bara och reste mig, den här gången hindrade han mig inte.
"Men", sa han. Fan. Varför ska det alltid finnas ett men?"Jag kom hit för att avsluta det som jag påbörjade för ett år sedan"

Kalla kårar letade sig uppför min ryggrad. Det han påbörjade?
"Vi ses", sa han och skrattade medan han gick sin väg.
"Jävlar", sa jag och greppade tag om alla mina saker och sprang den sista biten hem.

~Aalia~
Jag kände hur Patrick sneglade mot mig då och då men sket i det. Jag fortsatte med mitt läsande och kände hur jag ville bli klar med böckerna, börja filma och visa hur jävlig bra jag kan vara utan hans hjälp.
Jag suckade tyst för mig själv och kände hur solen brändes mot mina ben.
"Inte bra, inte bra." sa jag och ställde mig upp. Jag har nämligen väldigt ömtålig hud och kan lätt bränna mig när jag varit ute i solen. Jag tog tag i mina böcker och började gå hemåt. När jag kom in i huset var mina föräldrar fortfarande uta och grillade och mina bröder satt som vanlig och spelade vid sina datorer tillsammans. De satt vid soffan, båda med headset och försökte döda varandra.
"Får jag köra?" Frågade jag och satt mig ner bredvid Kim.
"Hah, du kommer dö på direkten." Sa Luke och Kim tog precis kål på honom.
"Här du kan låna min dator." Sa Kim och flyttad datorn till mig. Jag nickade och tittade på spelet. Jag hade en förmåga att lära mig spel, bland annat dator och teve spel väldigt fort.
"Då sätter vi igång Luke." sa jag och vi började slåss. Även om det var min första gång och Lukes, kanske 58485964246355 gång satt köra så vann jag.
"Gahahahaha, loooser." sa Kim och slog Luke på armen. Luke stirrad in i skärmen och tittade sedan på mig.
"Du måste vara något monster om something." sa han surt.

~Vanessa

Jag sprang snabbt hem, ville inte vara kvar en stund för länge utomhus.
Vad menade han med att han skulle avsluta det han påbörjat? Jag skakade genast bort tanken som dök upp i mitt huvud. Han är psykiskt sjuk, psykologer och läkare kommer att ta hand om honom.
Men hur kunde han då vara ute på stranden och gå fritt i stan utan bevakning? Jag suckade och öppnade dörren och låste den snabbt bakom mig.
"Nessa?", ropade någon från baksidan. Solen höll på att gå ner och lyste upp huset i en gyllene gul färg.
"Ja, jag är hemma", sa jag och mamma kom in och log försiktigt mot mig.
"Hej gumman, hur är det?", frågade hon och jag ryckte på axlarna. Jag orkade inte berätta om Dylan, så jag höll tyst.

Jag gick snabbt upp på mitt rum och slängde mig på sängen. Jag tog ett djupt andetag för första gången på hela vägen hem.
Jag måste läsa böckerna, sedan så kan jag provspela och då får jag rollen och jag behöver inte bry mig mer om Dylan. Jag tog bestämt upp böckerna och började läsa den första boken.




okej alltså, det kanske verkar konstigt men liksom dylan kommer att försvinna desto längre in i berättelsen vi kommer och så... jag har ingen aning men aja ville bara skriva om något kullliggggtttt
fast är inte riktigt nöjd med allt kanske ska ändra men vi tar det när du kommer hem det är så jobbigt att förklara via datorn men ja så du får stå ut med detta trams ok bye

~Aalia~
Jag ryckte på axlarna och ställde mig upp. Jag puttade bort Luke och gick förbi honom. Jag var på hemskt humör, hur kunde Patrick bara göra sådär?
"Aali, vad är det?" frågade Kim från vardagsrummet när jag hade tagit foten på första trappsteget.
"Inget." muttrade jag och fortsatte gå upp. Jag hörde hur de mumlade tyst när jag stängde dörren och hörde hur de började gå upp för trappen. Jag satte mig på sängen och tog upp den tredje boken och började läsa.
Dörren öppnades och jag tittade upp och såg Kim stå där.
"Är du okej?" frågade Kim och jag tittade ner på boken igen och bytte sida.
"Fint, fint." svarade jag och läste igenom sidan.
"Har något hänt?" frågade Luke som tittade in i rummet.
"Vet ni vad. Jag behöver faktiskt gå och leta efter en till bok i den här serien." sa jag och stängde boken när jag läst klart den. "Vi ses senare." sa jag och tog min väska och gick ut ur rummet med raska steg.

~Vanessa

Efter ungefär 30 minuter så jag lag ifrån mig boken, det var bara några sidor kvar. Jag suckade och drog upp mobilen. Jag kom på att jag inte berättat för mamma att jag ska provspela... Jag sken genast upp och bestämde mig för att berätta det senare ikväll.
~
Efter vad som kändes som en evighet så stängde jag tillslut boken och lade ifrån mig den.
"Bara två böcker kvar...", suckade jag och tog upp den andra boken.
"Nessa?", ropade mamma från nedervåningen
"Vad är det?", frågade jag irriterat och vek hörnet på sidan i boken. Mamma svarade inte. Så typiskt henne... Jag stönade och reste mig tafatt upp från sängen pch hasade mig fram till dörren. Jag har aldrig märkt hur trött man verkligen blir av att ligga i sängen och läsa en hel eftermiddag. Jag gick ner för trappan och mötte mamma som stod framför mig och såg helt chockad ut.
"Jag fick precis ett samtal...", sa hon och såg medlidande på mig. Jag förstod direkt vad detta samtal skulle handla om.
"Jag vet redan", sa jag och suckade. Mamma såg chockad ut först men sedan så skakade hon på huvudet.
"Nessa, du ska veta att Dylan är under bevakning och han får inte lämna huset själv.", sa mamma som om hon försökte försäkra mig om att allt var under kontroll. Jag hade inte hjärta nog att berätta vad som hänt vid stranden. Och senare vid biblioteket. Jag bara nickade och lät henne krama mig. Hon var nog mer orolig än jag...

~Aalia
Jag klättrade upp på stegen och tittade på pärmarna på böckerna.
Jag hittade boken jag skulle ha och klättrade ner från stegen och gick sedan mot expeditionen.
"Blir det bra?" frågade mannen och jag nickade och tryckte in min kod till lånekortet.
"Tack så mycket." sa jag och gick ut medan jag stoppade ner boken i väskan.
När jag kom ut hade det börjat regna en liten aning medan solen låg bakom moln. Jag började tyst gå hemåt och tittade mot stranden. De flesta var på väg upp ur vattnet nu och tonåringarna som jobbat på sin solbränna tidigare hade redan stuckit.
Jag suckade för mig själv och kände några droppar mot armarna och benen. När jag kom in genom dörren till huset hade min mamma och pappa kommit hem.
"Hej, jag är hemma." sa jag till huset och Luke tittade ut från köket.
"Maaat." sa han och jag gick in till de.
"Mumms" sa jag då min mamma la en bit ugnspannkaka på min tallrik.