Spring innan de tar dig.

No syrran!! Whyy?!? xD

Jag vill helst inte heller börja. Jag kan göra det om jag måste, men vill verkligen inte...

Flämtande andetag fyllde den tysta nattluften. En orange hårig person sågs snabbt vika av in i en gränd. De visste vem det var, de visste vad hen var. Snabbt hördes det ett alarm som alltid ljöd så fort en genmanipulerad hade synts. Den orange håriga personens namn var Dawn. Hen hade varit jagad ett bra tag nu och visste mycket väl vad alarmet betydde och hen hade inte tänkt stanna tillräckligt länge för att få bevittna konsekvenserna. Dawn sträckte sig ner i sin fick och drog upp den lilla stickade svarta mössan. Hen drog ner mössan över huvudet och genast började det klia. Hen visste att det var det orange håret som avslöjade hen men Dawn klarade inte av att ha mössan på sig hela tiden. Den var reserverad till flykt, eller ja efter när hen blivit upptäckt. Dawn kliade sig snabbt i huvudet innan hen satte fart bort mot centrum av staden. Det var fler regeringspersoner som patrulerade där men trots det var det säkrare då det fanns fler ställen att gömma sig. Hen rörde sig nästintill ljudlös, springandes på smala gator och hoppandes över hinder. Dawn kunde höra polisernas tunga steg knappande in på hens. Dawn svängde snabbt in på en gata och hoppade in genom ett öppet fönster. Hen tryckte sig snabbt upp mot väggen under fönstret och pustade ut.

(Visste inte riktigt var jag skulle börja, någon av er kanske redan gömmer sig i huset som jag hoppade in i? Ingen aning, hoppas det räckte som första inlägg)

[Förstår det. Inte jag heller riktigt. Förlåt för att det tagit så lång tid. ^^ ]

Emory satt i skydd av mörkret i en gränd på en container och nedför honom låg en orörligkropp. Han lyssnade till staden och andades in natten. Uppståndelsen ifrån andra sidan staden var något överraskande och medan han satt och inväntade konvojen som enligt hans källor skulle anlända under natten.
Han lyssnade till hur soldaterna skannade gata efter gata för att hitta vem det än var de sökte efter och han tvekade för en stund i sitt beslut att bege sig tillbaka till skogen och sin färd till väst. Tänk om denna någon som soldaterna var efter var en av rebellerna som han letade efter.
Han vände sin blick emot den stjärnklara himmelen och några jämrande ljud kom ifrån figuren som låg medvetslös vid hans fötter. Hur natten än skulle sluta hade han i vilket fall fått mer ammunition till båda av hans vapen och dessutom hade mannen haft en tändare på sig som Emory snabbt tagit.
En patrulls kängor emot asfalt hördes lång väg och Emory tog sig ljudlöst till andra sidan av gränden och stängde av radion han tagit av mannen. Det han tänkte göra var idiotiskt och gick emot större delen av hans träning men den var något han delvis försökte att glömma, vilket var svårt. Istället för att ta sig tillbaka emot skogen började han ta sig längre in i staden till stället var personen som var jagad sist setts till.

Indra vaknar upp då hon här ljud av springande fötter samt att någon är i huset hon befinner sig i. Sedan hon rymt hade dagarna flutit samman och hon visste inte hur lång tid det gått. Hon satt hopkurad i ett hörn och vågade inte röra sig. Hon hade mod och motstånd, det hade hon. Men veckor troligen månader av tortyr hade gjort henne svag rent fysiskt och inte mycket av den gamla Indra fanns kvar.
Hon var avmagrad, vart revben syntes och hon var täkt med gamla och färska sår och svullnader. Men hon hade inte avslöjat något, hennes mor hade dött med hemligheten och Indra hade lyckats fly. Ingen av dem ville avslöja hur man skulle förgöra deras skapelser, dem som de hjälpt till att göra. Indra ansåg dem som vilka människor som helst och det hade hon fått betalat dyrt för.
Men nu var hon rädd, hon var rädd att åter fångas in eller att någon av de genmanipulerade skulle få tag på henne. De flesta kände igen henne och alla visste väl inte på vilken sida hon stod, även om den halvnakna, skadade och magra kroppen borde tyda på något.
Hon försökte dämpa en hostning för att inte avslöja sig. Men varför försökte hon ens? Kunde inte någon bara ha vänligheten att döda henne, hon skulle det snart ändå. Hon behövde vård, kläder och mat och inget av detta orkade hon fixa själv längre.

Dawn ryckte till när hen hörde dämpade hostningar. Hen kröp bort från fönstret längre in i byggnaden, mot hostningarna. Hen rörde sig nästintill ljudlöst. Hen drog bort luggen från ögonen och kisade för att försöka se bättre. Hen var trots allt i gott skick. Hen var glad att det inte var hen som hostat. Måste vara jobbigt att vara sjuk i denna världen där man är i kontant rörelse och blev jagad. Hen smög runt hörnet och kunde se en gestalt borta i hörnet. Hen kröp snabbt in bakom en hylla i närheten, hoppades på att gestalten inte sett hen. Hen ville ha övertaget ifall det var en fiende som satt där.

---
haha glömde vilken karaktär detta var x)

Indra tystnar så gott det går, hon mer eller mindre känner att någon eller något kommer allt närmare henne. Vad det än var så var denne mån om att varken synas eller höras.
Indra låter blicken fara, men hon ser ingen.
"Snälla, vem du än är, döda mig bara." bad hon ut i dunklet med raspig röst som verkade förlorat kraften och hoppet på livet. Det var väl dock inte helt sant, men hon visste att det ändå var nära och hon hade inte orken att klara sig även om hon ville kämpa vidare.
Hon hade klarat sig genom regeringens tortyr utan att yppa ett ord, men friheten innebar att man skulle kunna ta vara på sig själv och hon var inte i stånd till detta.

Dawn ryckte till när rösten yttrade sina ord. Vem bad om att dö i sådana här tider? Eller rättare sagt, vem ville dö som inte redan var det? Dawn tittade fram från sitt gömställe bort mot gestalten. Hen kröp fram mot henne.
"Ta det lugnt, jag kan hjälpa dig" viskade hen bort mot gestalten medans hen närmades sig långsamt.

Indra stirrade på människan som kom allt närmre och kröp samman, försökte göra sig mindre. Hon var skräckslagen att personen var en av dem, en som skulle ta henne igen. Dock påminde det orangea håret henne om någon, men hon visste inte. Mycket var förträngt i hennes sinne, mycket annat mindes hon.
"Det vill du nog inte." kved Indra fram och försökte skyla sin halvnakna kropp med den vita läkarrocken. Dels för att hon frös, dels för att hon inte ville medge hur svårt skadad hon var och dels för att hon ville behålla något av mänsklighet.

Dawn såg förundrat på personen framför hen. Hon såg rädd och yngslig ut. Dawn undrade vad som hänt henne. Hen drog handen genom håret och satte sig framför tjejen.
"Schh, det ska bli bra" sa hen, det verkade inte som att detta var någon av regeringens folk. Dock tänkte hen vara på säkra sidan och var på sin vakt. Hen visste precis var knivarna var ifall detta bara var ett lockbyte för att samla in genmanipulerade. Dawn log mot tjejen för att visa att hen inte menade något illa.
"Vad heter du?" frågade hen lugnt.

Indra visste inte vad hon skulle tro. Att våga lita på någon var för henne okänt. Visst hade hon litat på folk, men av allt det som hänt kunde man inte förvänta sig det.
Hon är tyst en lång stund, innan hon svarar på personens fråga.
"Indra........." hon tänkte säga sitt efternamn men tystnade. Det var alltför många som visste vem hon var, att bara avslöja namnet kunde röja allt. Indra kunde med nästan säkerhet veta att dessa var en av de genmanipulerade, som om hon flyktigt sett ansiktet någon gång, särskilt det spretiga orangea året.
Det ska bli bra, dessa ord hade Indra hoppats på och gett upp, inget skulle bli bra, inget.