Skuggan av Pelarberget-Angelinaa (prs)

[Kan vi ta en liten paus? Måste verkligen plugga. Har prov som börjar imorgon och håller på i två veckor.]

Visst (jag har redan haft en liten paus pga plugg )

[Sorry! Glömde att det var min tur. Väntade på att du skulle skriva... XD]

De satt ett tag bredvid varandra på en fallen stam och åt. Aislin såg till att få i sig varje liten munsbit. Vem visste när hon skulle hitta något att äta nästa gång? I den långa tystnaden som varade funderade hon på det rövarna hade pratat om. Att de tänkte se till att människor dominerade i världen.
"Vi måste varna alla..." mumlade hon först tyst till sig själv och sa det sedan högt för att hennes matsällskap skulle höra.
"Vi måste bege oss till närmaste by och se till att meddelandet sprids."
Hon reste sig upp och såg på kvinnan som satt på stammen framför henne. Sedan vände hon sig om och började att gå söderut. Hon räknade med att kvinnan skulle följa med på uppdraget, eftersom hon inte var riktigt mänsklig och hennes liv var i fara.
"Jag är Aislin, förresten." ropade hon över axeln medans hon gick. "Och du är...?"

((Oj, hade slutat bevaka denna xP))

Inte förrän efter att Kayir hade tagit några tuggor av köttet insåg hon att flickan måste ha sett hennes huggtänder. Det fanns inte mycket att göra åt den saken, det hade varit oundvikligt. Det var ganska skönt att flickan inte sa något om det. Kayir var van vid att behöva äta oändligt försiktigt när hon inte var ensam. Hon brukade vara tvungen att ta bitar av mat med framtänderna utan att knappt öppna munnen alls. Det var så skönt att bara strunta i det.
När Aislin berättade sin plan om att rädda alla kände sig Kayir högst skeptisk. Hon var inte alls säker på att hon ville hjälpa till. Varför skulle hon? Hon hade det svårt nog att överleva utan att rädda massa folk. Om Aislin inte hade beteet sig som om det vore uppenbart att Kayir skulle med skulle Kayir antagligen protesterat ordentligt. Hon funderade några ögonblick. Hon hade räddat Aislin och fått mat på grund av det... Kanske var det inget fel att leka hjälte?
Kayir hoppade bestämt upp på fötterna. Hon tänkte hjälpa till. Hon kunde inte heller gärna låta Aislin gå själv. Kayir tänkte inte låta henne slösa bort livet Kayir hjälpte henne att behålla. Hon skyndade sig efter Aislin tills hon kom upp jämsides.
"Kayir" presenterade hon sig osäkert.

Aislin log mot kvinnan.
"Kayir."
Hon smakade på namnet. Det var ett fint namn. En tystnad bröt ut mellan dem, innan Aislin började att skratta.
"Vi ska gå tillsammans i en dag, kanske mer, och tystnaden har redan sköljt över våra läppar."
För att bryta tystnaden ytterligare vände hon sig om och började att gå baklänges, så de var vända mot varandra.
"Såå..." började hon. "Få höra din historia! En sådan måste du väl ha?"

[Sorry för kort inlägg...]

Eftersom att Kayir för det mesta hade pratat med knytt senaste tiden kändes det helt klart ovant att prata med något annat. Speciellt en människa. Det var människor som hade tvingat henne in i skogen och försökte döda henne. Inte för att alla andra raser var oskyldiga, men människorna var jämnt värst (även om orcher inte heller låg särskilt bra till). Kayir var hyfsat övertygad om att Aislin var annorlunda, men hon hade ändå ingen önskan om att avslöja sin bakgrund för henne. Inte för mycket i alla fall.
"Det finns inte mycket att säga" svarade Kayir och rykte osäkert på axlarna. Det var tydligt att hon var ganska ovan med att prata med folk. Det var mycket svårt att dölja det. "Jag bodde i en by..." Kayir var nära på att nämna fenrisulvar, men valde i sista sekunden all hålla tyst om vad hon var. "Den blev attackerad och jag var tvungen att fly. Jag har hållit mig gömd i skogen sedan dess." Det räckte bra som förklaring. "Själv då? Vad är din historia?"

[Måste äta nu, men skriver sen!]

((Okej (du behöver inte skriva det här xP)))

[Vet. Tänkte ändra det sen och skriva i det inlägget. ]

Aislin blev inte helt övertygad av Kayirs berättelse, men hon lät det gå, för den gången. Istället berättade hon kort om sin bakgrundshistoria. Hur hennes föräldrar dog och hur hon hade klarat sig själv i skogen i snart nio år. Berättelsen tog en timme. Hon förvånades över hur hon kunde återberätta hela sitt liv på bara en timme.

De började sen att diskutera jakt och hon tyckte att det var väldigt lätt att prata jakttekniker med Kayir, till skillnad för hennes senaste resesällskap. Det hade varit en äldre handelsman, som var på resa genom skogen. Aislin hade litat på honom för mycket och deras gemensamma resa hade slutat med att mannen övergav henne och stal hennes reseproviant, som hon hade köpt på marknaden.

Nu vet Aislin att man inte ska lita på någon, men det var något särskilt med Kayir som lockade hennes förtroende. Men hennes bakgrund var fortfarande tvivelaktig. Nåja, hon hade ju en hel dag, kanske mer, att få det ur henne.

((Då är det okej Ogillar onödiga off-meddelanden, men nu vet jag till nästa gång ^^))

Kayir imponerades över hur öppen Aislin var med vem hon var, trotts att Kayir själv var så försluten. Hennes första tanke var att det var en fälla. Aislin jobbade kanske med människor som samlade ihop andra varelse och dödade dem. Men ju mer tiden gick desto mer började Kayir tvivla på att det var så. Aislin verkade inte vara en dålig person. När hon var klar med sin historia kunde Kayir utan problem prata med henne. Kayir kunde inte minnas senast hon kunde ha en helt normal diskussion med någon. Med vanliga försåtliga ord från alla pratande. Utan att faktumet att Kayir inte var en människa kom upp. Det var en riktig befrielse, det fanns en människa som inte såg henne som ett monster. Det var otroligt. Men Kayir var noga med att inte lita alltför mycket på Aislin, eller säga för mycket.
"Vet du var den närmaste byn ligger?" Kayir hade ingen koll alls, hon följde bara Aislin. Hon hoppades att hon inte gick omkring utan någon riktig plan. Hon hoppades också att Aislin förstod att det var upp till henne att varna folket i byn. Kayirs närvaro skulle antagligen bara förstöra allting. Men hon planerade att hjälpa Aislin när de var i skogen.