Rollspel mellan Parva Fortemque och 9 3/4

Den lilla flickan slutar plötsligt att gråta blod. Hon vänder sig mot dörren. Hon måste ha hört någonting där. Precis när jag kollar dit så öppnas dörren. Jag ser inte vem det är men när en röst säger mitt namn så hör jag att det är Matilda som kommit tillbaka. Hon kollar rakt på mig. Jag ser henne i ögonen och drabbas av en instinkt. Mörda. Men jag kämpar emot den. Jag sitter på stolen och vi kollar varandra rakt i ögonen. Hennes bruna ögon glittrar och den smala kroppen rör sig mot mig. Jag vill säga åt henne att stanna. Hon måste stanna! Jag vet att jag kommer att mörda henne om hon kommer närmare. Och om jag verkligen lyckas kämpa emot så kommer att den lilla flickan bredvid mig att göra det. Hon är yngre och inte lika villig att inte mörda, som jag är. Jag öppnar munnen och försöker skrika åt henne, men jag kan inte prata. Instinkten att mörda är för stark och jag slutar kämpa emot. Jag lägger huvudet på sne och ler.

Jag skriker till och vänder mig om.
"Nej! Theres jag vet vem du är! Snälla jag vet att du inte vill. Du gick här om du minns. Snälla!"
Jag vet att lamporna kommer att släckas. Kraften som drog mig dit sliter i mig för att vända mig om. Om jag pratar kanske hon inte.
"Theres jag gick i sexan då om du minns. Det var jag som hjälpte dig i matsalen. Kommer du ihåg?"

Minnena väller igenom mig. Matsalen? Nej jag kommer inte ihåg. Eller gör jag? Jo det gör jag. Jag minns det så väl. När skolan precis stängt och jag skulle hämta mina första skolböcker jag fått den dagen. Det var mörkt och kallt. En stol jag aldrig sätt förut stod på golvet. En svart och trasig stol. Det satt någon på den. En pojke som var ungefär elva år. Han log lika glädjelöst som jag gjort många gånger under de senaste dagarna. Han skrattade till-och med. Han skrattade högt och länge. Han kom mot mig tills han stod mitt framför mig. Jag blev rädd och försökte springa, men det gick inte. Jag visste att jag skulle dö, när hon kom. Matilda började springa och knuffade undan mig från pojken, precis när han skulle mörda mig. Hon bar mig på ryggen och sprang där ifrån. Jag minns inget mer och jag förstår att jag måste ha svimmat där. Jag såg henne nu i ögonen och panik återspeglades. Jag började kämpa emot igen, men det var svårt och jag skulle snart inte klara mer när jag tänkte att hon måste springa.
-Jag måste springa, men jag kan inte, hördes det i huvudet.
Jag hade läst hennes tankar. Och om jag kunde läsa hennes tankar så kunde hon också läsa mina så jag tänkte 'spring', och hon sprang. Precis innan dörren stängdes så tänkte jag till henne,
-Tack. Du förlängde mitt liv. Sedan var hon borta.

Jag springer. Springer. Hon hade läst mina tankar och hon hade tänkt till mig. TACK tänker jag. Jag springer. Jag hade överleft. Jag känner en svag vind.
DET VAR SÅ LITE.
Ä-ÄR JAG DEN ÄNDA SOM ÖVERLEFT? tänker jag.

Jag hör en till tanke.
-Det var så lite, säger den.
Jag kollar ut genom fönstret och ser att Matilda springer bort från skolbyggnaden. Jag känner en pust av lättnad, sedan blir det svart.
Jag är i det mörka rummet igen, men den här gången ser jag ingenting. Jag hör fotsteg i rummet och jag är rädd. Det är det sista jag känner innan jag känner en fruktansvärd smärta i huvudet och jag svimmar.

Jag känner en smärta. Det är inte en smärta på mig utan på Theres. Jag flämtar. Någon skadar henne. För att hon inte dödade mig. Jag tänker på henne. Hon kommer så klart att få straff. Skuldkänslorna väller upp inom mig. Hon blir straffad på grund av mig. Jag vill till henne. Rädda henne från smärtan. Men det går inte.
Jag springer och springer. Jag vet inte vart jag ska. Jag har redan paserat huset jag bor i. Jag tänker på mina föreldrar. De båda dog unga. Mamma blev med barn som 16 åring. Sen hittades hon och pappa döda. De måste ha gått samma öde som jag nyss höll på att gå. Jag lämnades på trappan till ett
barnhem. När jag var sju fick jag flytta till min foster familj. Jag gick redan på skolan jag går på nu. Jag känner hur räddslan och skuldkänslorna bubblar i mig. Jag springer och springer. jag ser en skylt som det står:
Uppsala län på
Jag har sprungit minst en mil nu.

Jag vaknar upp i ett rum jag aldrig varit i förut. En man står i det. Han har ett svart tygstycke över ansiktet så att man inte skulle se det. Han håller i en yxa och spänner fast mina händer i en slags ställning, sedan höjer han yxan och hugger. Han missar händerna med en millimeter, men hugger igen. Den här gången träffar han emellan händerna. Fortfarande ingen smärta i händerna, men en otrolig rädsla. Han hugger och hugger men missar alltid händerna med en millimeter eller mindre. En gång så snuddade bladet min handled och jag kände att yxan var otroligt vass. Blodet forsade fast han bara träffat lite, lite av handen. Sedan så lyfter han upp händerna och syr runt dem. In, ut, in, ut, en stark smärta och blodet vägrar att stanna. In, ut, in och ut igen. Jag har så ont så det känns som att händerna ska ramla av. In, ut, in, ut, jag håller på att svimma och i samma ögonblick jag gör det så drar han av tygstycket han har över ansiktet och blinkar åt mig med ena ögat.

Jag skriker rakt ut. Theres skadas. Jag måst till henne. Vart är hon. Jag tittar mig omkring.
VART ÄR DU? tänker jag.
Jag MÅSTE till henne jag vet att jag antagligen kommer at dö eller torteras. Theres. Theres. Mumlar jag tyst. Theres vart är du? Mumlar jag.

Jag vaknar upp på golvet i samma rum som mannen med yxan, nästan högg av mina händer i. Jag känner en tanke strömma genom mitt huvud.
-Var är du, Therese, Therese, Therese, säger den. Jag förstår att det måste vara Matilda.
-Kom inte. Kom aldrig hit. Lova mig det! Du kommer att bli mördad om du kommer hit! Kom ALDRIG hit! Tänker jag tillbaka. Sedan knackar det på dörren och mannen med yxan kommer in.
-Vad vill du? Säger jag som äntligen fått tillbaka talförmågan.
-Jag heter William och jag ska få ut dig här ifrån. Säger han.
-Det får du inte, svarar jag, det kan jag själv och du skulle bara dö.
-Jag är redan död, säger han, och det är du också.

Men jag måste till dig. Tänker jag.
Snälls Theres, snälla.
Jag tittar mig omkring och sväljer. Det är nog inte så bra att vara ute nu. Jag tänker på Theres. Hon kramade en trasig björn tror jag.
Jag går inte hem. Jag vill inte dit! Dem är inte snälla mot mig. Dom använder mig som slav typ.
Nu vet jag vart jag ska. Till barnhemmet.
Jag vänder mig om och springer.

Jag stannar utanför ett brunt trähus.
Jag ställer mig på trapan och knackar på dörren.