prs Dragon Fantasy

Nari tog förvirrat och oroligt emot fiskarna. När hon tittade upp mot kvinnans ansikte igen såg hon dem klargröna ögonen. Om det inte vore för dem skulle hon antagligen sprungit, säker på att kvinnan jobbade för kungen. Nu var hon, en smula motvilligt, nyfiken. Hon var ganska övertygad om att kvinnan inte var mänsklig, men samtidigt kunde hon inte vara helt säker på det. Dessutom, tänkte Nari, uteslöts inte att jobba för kungen för att en inte var mänsklig.
"Ehh..." Tänk om kvinnan inte jobbade för kungen och bara ville vet om det fanns ett ställe där en kunde leva i säkerhet? Nari ville inte självklart hjälpa henne om det var så. Det var ändå för riskfyllt att säga mycket. "Nej, jag bor inte här" avslöjade hon försiktigt medan hon sneglade sig omkring. Hon pratade tyst, det såg inte ut att vara någon i närheten som kunde höra, fast Nari kunde inte riktigt lita på sin syn eftersom att luvan effektivt minskade hennes synfält.

Zia drog häftigt efter andan och slöt sakta ögonen som om hon skulle svimma av nyheten. Hennes magra nästan skelettliknande hand tog tag om kvinnans handled som om hon var hennes sista hopp, vilket hon var.
"Var bor du?" sa hon nästan desperat och darrade på rösten. Hon såg på kvinnan med något av hopp i blicken, något som inte funnits där förr.
"Finns det frihet därute?" mumlar hon och satte alla kort på spel. Hon skulle ändå dö och var kvinnan en av kungens gjorde det inget.

Nari drog sig förskräckt bakåt när kvinnan tog tag i hennes handled. Hon förväntade sig att det skulle komma vakter som jobbade för kungen och bortta ner henne. När det inte hände blev Nari ganska säker på att kvinnan inte jobbade för kungen. Hoppet i hennes blick borde inte finnas där i så fall. Men det betydde ändå självklart inte att Nari kunde avslöja hemligheter hursomhelst.
"Jag... Jag borde inte säga något" mumlade Nari tyst. Hon ville bara bort från byn, nu! "Men ja, det finns frihet" viskade hon nästan ohörbart. Hon saknade friheten nu. Hur kunde någon bo i byn? Ens om man var säker där? Det kändes så instängt.

"Förlåt." mumlade Zia då kvinnan verkade bli rädd. Zia andades tungt och upphetsat då hon hör kvinnans ord.
"Lever du? Många andra? Ni lever i frihet?" säger hon och frågar osammanhängande. Hon ville ut i frihet, i skogen.
"Ta mig med, jag vill känna friheten en sista gång innan jag dör." bad hon angeläget. Hon skulle väl gjort det själv, men hon hade levt i fruktan och fruktan hade närt sig, hade levt i henne och nu styrdes var handling av den. Hon höll på att förgås, i fruktan, i instängdhet, som ett fängelse utan sol, utan frihet, utan allt som ett troll behövde.

Nari såg oroligt på kvinnan. Hon hade hoppats på att kunna försvinna hem och fråga någon annan om hjälp angående kvinnan, så Nari skulle kunna leka runt i skogen istället för att ta några risker. Men när hon hörde kvinnan prata om döden tyckte hon inte det skull kännas rätt att låta kvinnan vänta.
Nari stod tyst några ögonblick. Om kvinnan jobbade för kungen skulle hon antagligen ändå inte vara ett hot när hon väl var i lägret, om hon inte kunde någon kraftig magi. Annars skulle resten av lägret enkelt kunna ta hand om kvinnan om hon skulle visa sig att inte vara fredlig. Så det värsta som egentligen kunde hända, om inte Nari hade världens otur, var att hon fick en utskällning och det uppstod en mindre strid.
"Jag tror jag kan ta med dig" fick Nari tyst ur sig. I hennes huvud ekade tankarna om hennes undergång och oron över allt som kunde gå fel.

Zia slappnade av då kvinnan givit sitt medgivande och hon ler snett.
"Om du tror jag tillhör kungen, så har du mitt ord på att jag inte gör det." säger hon med allvar, även om en som sa så likväl kunde ljuga om en sådan sak.
"Kan vi gå hem till mig först? Eller du kanske kan möta mig utanför staden?" frågade hon, hon gissade att kvinnan inte litade på henne så hon kanske trodde att hon skulle dra med henne till kungen.
En djup skrällande hostning går genom henne och hon darrar lätt till, försöker hålla sig upprätt och inte gå dubbelvikt. Men åldern hade tagit ut sin rätt, hon var som en vissnande blomma som utan frihet och näring skulle dö.
Hon pekade på den övriga fisken åt kvinnan att hon skulle ta.

Nari tänkte inte ett ögonblick följa med kvinnan till hennes hem. Egentligen skulle hon föredra om kvinnan följde med till skogen på en gång så hon inte skulle kunna berätta för någon vad Nari hade sagt. Nari höll tyst om det. Hon hoppades att lägret skulle kunna hantera alla konsekvenser som möjligen kunde uppkomma av att hon tog med en främling från staden. Oavsett vad fienderna i staden kunde ha hört från kvinnan.
"Jag kan möta dig utanför staden." Nari lyckades få rösten låta mer säker och inte lika chockad och skrämd. Sedan började hon plocka på sig mer fisk. Hon misstänkte att kvinnan inte skulle ha någon nytta av att de låg kvar. Nari var också väl medveten om hur allvarlig matbristen i lägret egentligen var, och om något skulle gå fel med kvinnans ankomst kunde Nari skylla på att hon gjorde de för att få mer mat.

Zia försvann iväg längst kvarteren i hamnen. Hon skulle till sitt rum som hon hyrde och ta med sina saker. Ordspråket "Rikt som ett troll." stämde in på henne. Hon hade samlat in mycket under sina år som fiskargumma.
Hon lämnade dock lite till mannen hon hyrde utav, samt att hon gav honom sitt stånd och sin båt.
Hon fyllde sin ränsel med mat och pengar samt sådant som enbart troll, eller mer som hon uppskattade. Hennes gamla kläder och smycken hon kunde använda då hon var ett frihetens troll.
Snart kommer hon ut ur staden mot den plats de bestämt sig att mötas på, hon hade än den svarta manteln tätt om sig och huvan djupt överdragen sitt ansikte.

Nari lyckades ta sig ut ur staden utan att bli upptäckt igen. Hon gick en bit längre in i skogen än stället där hon skulle träffa kvinnan och gömde korgen med fisken. Hon la sig sedan platt på magen bredvid korgen. Det var först nyligen hon hade kommit på en lösning till problemet med att få på sig kläderna efter att förvandla sig från räv till människa. Det kanske inte var en lösning egentligen, men hon fick i alla fall på sig kläderna mycket snabbare. Om hon förvandlade sig till räv medan hon låg på mage lämnades kläderna på ett sätt att hon sedan i rävform kunde krypa in och förvandlas till människa i kläderna. Det gick bra för det mesta.
Nari förvandlade sig till räv. Hon sprang tyst och uppmärksamt samma väg hon kom ifrån tillbaks mot byn. Det var en härlig väg att springa. Att vara räv kändes så fritt.
När hon kom fram till stället där hon skulle träffa kvinnan gömde hon sig ordentligt i ett buskage, fortfarande i rävform. Hon ville se till att kvinnan kom ensam och att inget verkade mystiskt.
När kvinnan kom såg saker ungefär lika bra ut som de kunde. Inga mystiska personer som låg i bakhåll och hon var ensam. Nari rörde sig försiktigt ifrån sitt gömställe och sprang så fort hon kunde tillbaks till fisken och sina kläder. Hon hoppade i dem, bokstavligt talat, och tog sin mänskliga skepnad. Medan hon gick tillbaks till kvinnan såg hon till att kläderna satt bra och inget som kunde avslöja henne syntes. Hon var fortfarande farligt nära byn.
Hon nådde fram till kvinnan igen fem minuter efter att hon hade lämnat henne i rävform.
"Hej..." Platsen såg så annorlunda ut när hon var en människa. Hon gillade det inte.

Zia hade märkt kvinnan, som troll upptäckte hon saker som inte var vad de verkade. Som att hon kände på lukten att det inte var en vanlig räv. Dock hade hennes förmåga försämrats avsevärt, nu var hon gammal och grå.
Zia log mot den unga kvinnan som vänligt nog hade tagit med henne.
"Hej." sa hon och försökte räta upp sin rygg som blivit krokig av ålder och krämpor. Hon saknade tiden då hon var tidlöst ung, undra om den skulle komma tillbaka? Eller skulle hon dö ute i friheten.
Hon stannade upp vid henne och såg på henne.
"Får jag fråga om du spionerade på mig? Jag kände närvaron av något icke mänskligt och vill inte veta att vi är förföljda." sa hon med allvar i rösten.