The maze runner prs

( Jag kollade på en film med familjen)

Samantha suckade och gick iväg för att prata med Newt.
Hon nynnade på en melodi hon hade i huvudet när hon gick till Newt.

(Aha ok, det är lugnt )

Alexandra höll ett stadigt tempo. Hon tittade på klockan bara en gång under den följande timmen, då hon märkte att hon hade lång tid på sig. Lika lång tid på sig som hon brukade, för Alexandra tyckte om att vara i tid ut från labyrinten. Hon ville verkligen inte - om det kunde undvikas - fastna där. Det skulle vara högst olyckligt.

Tiden gick, och Alexandra fortsatte att springa. Snart tog hon dock en paus för att dricka. Hon hade erfarenhet av att svimma av uttorkning, och det var inte särskilt trevligt, alls, så hon försökte att undvika det genom att dricka rikligt med jämna mellanrum.

Newt såg Samantha komma och gick iväg från henne.
- Newt jag vill be om ursäkt ignorera inte mig då, sa Samantha.

Alexandra reste sig snart - efter att ha tömt nästan hela vattenflaskan - och fortsatte springa, medan hennes tankar flöt iväg till vem som kunde vara nykomlingen. Det var alltid intressant att lära känna nya människor.
Alexandra hade blivit god vän med många av dem - både nykomlingar och de som varit där långt innan henne själv - men hon tyckte aldrig att det räckte med vänner.
Hon hade genast fattat tycke för Chuck, den unga pojken som aldrig kunde hålla tyst. De kom överens, och han hade börjat kännas lite som en lillebror för Alexandra.

Newt stannade.
- Jag vill inte prata, sa han argt.
Samantha suckade.
- kom igen, sa hon.

Efter ytterligare ett tag var Alexandra ute från labyrinten. Tidigare än vanligt - konstigt nog - men Alexandra brydde sig inte nämnvärt om detta.
Hon tog sig in i kartrummet och ritade sin karta. Den var inte perfekt - hon hade aldrig varit vidare bra på konst - men den gick att utläsa så det var okej.

Efter att den var klar så tog sig Alexandra ut från kartrummet. Hon planerade att gå till Newt och prata med honom om nykomlingen, men när hon såg honom med ett argt ansiktsuttryck framför Samantha ändrade hon kurs och gick mot ett träd, där hon satte sig ner med ryggen lutat mot den tjocka stammen.

(alltså, förlåt om jag använder fel ord, men jag har bara läst böckerna på engelska)

( Det är lugnt)

Samantha suckade och gick iväg.
Hon orkade inte med honom just nu.

Alexandra blickade upp och såg Samantha stega iväg från Newt, men beslutade sig för att det inte var någon bra idé att gå till honom. Inte medan han fortfarande verkade vara upprörd.
Så Alexandra satt kvar och betraktade himlen mellan det gröna lövverket som sakta vajade i vinden ovanför henne.

Men plötsligt - som för att svara på hennes outtalade fråga till Newt - började ett högt ljud höras, som skar i Alexandras ögon. Hon reste sig genast upp och började att gå mot platsen där de andra redan började samlas. Nykomlingen var på väg.

Samantha struntade i att det kom någon hon orkade inte med något just nu.
Hon satt i sin hängmatta.

Alexandra lade armarna i kors och betraktade scenen som spelades ut framför henne - pojkar som pratade med varandra om vem denne nykomling skulle vara.
Alexandra tog inte del av konversationerna, men hon lyssnade på dem. Det var alltid intressant att betrakta andra. Det där lät möjligen lite som om Alexandra var en stalker, men hon hade alltid varit lite mer av den tysta typen. Ibland, alltså. Vid andra tillfällen var hon extrovert och pratade med vem som helst. Men allt berodde på situationen hon befann sig i.