En verklig mardröm. (Prs)

”Skojar du med mig?” Lola himlade med ögonen och slog sig ned jämte den närmsta medvetslösa mannen. ”Du låter som någon i en dålig actionfilm.” Lola började kolla igenom mannens fickor. ”Jag går under många namn…” muttrade hon för sig själv.
Det sista han sade svarade hon inte ens på. Det var en förolämpning men något i hans kroppspråk sade henne att han var farlig och istället för att ryta till ignorerade hon honom.
Hennes händer vandrade över till mannens andra ficka och hon hittade en telefon öppnade den för att inse att den gått sönder eller var urladdad. Hon stoppade ned den i sin bakficka ändå. Kanske kunde hon få ut någonting av den. Låta Minna kräva en tjänst.
Lola lämnade mannen och fortsatte till nästa. Metodiskt gick hon igenom även honom. Mannen hade börjat kallna och stelna vilket gjorde det svårt för henne att vända honom men hon lyckades. De få saker han hade på sig lade hon ned i sina fickor, även ringarna som prydde hans fingrar. Lola gjorde samma sak med den tredje mannen innan hon gick vidare till bilen.
Där i baksätet låg hennes kniv och ryggsäck. Och satte fast kniven i dess fäste vid högra revbenen. Därefter drog hon på sig ryggsäcken efter att snabbt kollat igenom det och konstaterat allt fanns där.

"Förutom att det här är på allvar då. Jag kan skaffa dig en ny lägenhet om du vill. Eller ett nytt ställe att stanna under tiden. Jag borde väl egentligen kidnappa dig... Eller så borde du kidnappa mig", muttrade han tankfullt. Ace insåg att det verkade mer logiskt att någon hade kidnappat honom för att få information på Lola än att någon hade kidnappat henne för att få information på Ace. Dock så sprack teorierna ganska snabbt då de hade hållit på att bli levande begravda.
Ace tog upp sin egen "mobil". Öronsnäckan som var uppkopplat till hans privata, något omöjligt att spåra, nätverk. "Olivia? Allie? Olivia. Kom igen, svara."
Det sprakade till i andra änden. "... Josephine... Sover..." Ace svor lågt. Den hade gått sönder. Självklart hade den gått sönder. Fast, det räckte. Ifall Josephine svarade så förstod han att att resten betydde att Olivia sov. Vilket betydde att hans hus inte var under fara då både Josephine och Olivia bodde hos honom.
Hur fan hade han hamnat här då?

Lola rättade till ryggsäcken och skrattade till, ett humörlöst skratt.
”Nu vet jag att du skämtar med mig”, sade hon och rätade på sig. Benen hade äntligen slutat att darra under henne och hon kände sig stadigare igen. Hon ville glömma paniken men den låg fortfarande där under ytan. Vem i helvete låg bakom det? Det var frågan och så fort solen steg över horisonten skulle hon börja sin jakt.
Hon stannade upp mitt i ett steg och vred något på huvudet emot mannen. Vem var han? Vad gjorde han där? Och varför hade han grävt upp henne? För hur visste han att hon var där? Det var klart att han inte var en av dem. Och han liknade inte någon gravplundrare. Vilket påminde henne om att det fanns vakter. Inte för att de befann sig i ett område var de rikare blivit begravda.
Lola skulle få reda på det tids nog.
”Du måste tro att jag är dum. Och jag skulle tro att det är säkrare på gatorna än hos en främmande man. Speciellt en som `går under många namn`.”
Lola visste att hon lekte med elden och hon kände adrenalinet börja pumpa runt i hennes ådror. Den sista stelheten försvann med det. Hon stannade helt för att se hur han reagerade och hon bemödade sig inte ens att dölja sitt retfulla leende.

Ace började flina. "Tyvärr så kommer det inte på frågan. Jag tittade runt på kyrkogården en lång stund innan jag hittade dig. Ingen mer som höll på att bli begravd. Mitt folk kommer att plocka upp dig om några timmar. Ta en dusch. Packa en väska och invänta dem ifall du inte vill bli sövd. Ifall du inväntar dem och frivilligt kommer med så slipper vi våld. Men tills vidare är du under mitt beskydd och intresse. Jag kommer dock få dig att försvinna, så, se till att inte försöka kontakta någon."
Han ryckte på axlarna innan han petade på öronsnäckan igen. "Josephine, hörde du det? Skicka Light och hans team. De är bra på att få folk att försvinna. Men inte för allvarligt. En bilkrasch kanske. Eller rent av en kidnappning. Det blir mycket enklare. Ja. En kidnappning. Det låter bra", nickade Ace för sig själv och upprepade orden om och om igen tills han fick ett litet "uppfattat" från Josephine.
"Ses senare", sade han bara till Lola innan han började springa iväg, använde skuggorna till sin fördel. Han visste att hon skulle dampa. Eller, borde, snarare. Han ville bara inte få slaget. Men, något parade ihop dem och han var tvungen att se till att allt gick enligt hans planer. Inte någon annans...
"Josephine. Var varsamma", sade han i snäckan.
"Uppfattat, Ace."
Han litade på Olivia. Vilket betydde att han även litade på Olivias flickvän.
"Och, jo, förbered ett rum åt henne."
"Redan på gång", hörde han vagt innan öronsnäckan dog helt.

[hehe x3 klockan är nästan ett. Don't judge x)]

Lola kände sitt ansikte hetta till medan han talade. Hur vågade han ge henne order? Vem i helvete trodde han att han var? Vem trodde han att hon var?
”I dina drömmar, karlakar”, fräste hon till medan han gick. Han gick. Gav henne mer eller mindre en order, något hon avskydde, och vände sig om och gick.
Lola förstod inte vad han ville men en sak var säker. Han hade ingen aning om vem hon var. Det var länge sedan hon sovit på ett ställe särskilt länge. Den tomma byggnaden hon sovit i de senaste nätterna var inget ställe hon tänkte gå tillbaka. Pengar hade hon gömt på en del olika ställen runt omkring staden och tillsammans med ett antal id – handlingar till nödfall. Hon var något paraonid. Vilket gjorde det hela så mycket värre. Någon hade tagit henne i sömnen och dessutom… Tanken på att be levande begravd fick hennes knän att bli svaga.
Lola slog bort tankarna och tittade för ett ögonblick ned på sig själv. Mannen hade rätt i en sak. Hon behövde snygga till sig. Jord färgade hennes händer, byxor, mer eller mindre hela henne. Hon kollade till de döda männen medan hon borstade av sig det värsta. Tillslut övertalade hon sig själv att gå fram till den närmsta och kravlade av hans stora, läderjacka. Fingeravtryck spelade ingen roll. Hon fanns inte i något system. Inte än i vilket fall och Lola ville gärna hålla det så.
Ett svagt duggregn började falla medan hon tog sig genom skuggorna ifrån kyrkogården.


[Only if you promise not to.]

[Of course not ^^ Hoppas Ace lilla kidnappningsplan var helt okej med dig förresten D:]

Ace fortsatte genom natten medan han försökte komma på hur allt det här hade skett. Vem? Varför? (Det fanns förmodligen ungefär hundra anledningar dock...) Hur?
Han stod inte ut med frågorna i huvudet.
Och, som pricken över i:et så visste inte han var han var. Där han gick på gatorna med svarta kläder i duggregnet så drog han definitivt åt sig blickar. Speciellt från gaturåttorna. De såg hans kläder och hans såg glimten i deras ögon. "Pengar", det var det de tänkte. Han om någon borde veta. Han mindes själv mycket väl hur det var att ha den glimten. Hur hoppet tändes. Han mindes det.
Dock så var han inte på humör.
"Du är i fel område", hörde han en röst säga roat. Han vände sig om. En tjej och en kille. Såg ut som syskon. Eller älskare. Något av dem två.
"Jag märker det. Var är jag?"
Killen skrattade till. "Västra provinsen."
Ace stelnade till. "Verkligen?"
"Ja", log tjejen. "I den fattiga delen, då. Den där lagar har slutat gälla."
Ace nickade sakta. "Och därav pistolen i din byxlinning och knivarna hos honom."
Nu var det parets tur att stelna till. "Hur...?"
"Bry dig inte om det du. Var har ni en telefon?" sade han samtidigt som han drog fram uret ur sin byxficka. Ingen som inte hade behörighet till ett av uren vågade röra dem. Inte ens de som hade begravt honom. Dock så hade de inte rört någonting i och för sig... Kanske var de rädda...
I vilket fall som helst satt uret fast i en kedja som hängde i Ace byxor. Uret i sig var inte märkvärdigt. Det var vad som var ingraverat i det som fick paret att packa undan. En ouroboros med en caduceus i sig.
"Vad gör du här?" frågade tjejen, mycket mer fientlig plötslig. "Du har inget här att göra."
"Tror du inte att jag vet det?" fräste Ace tillbaka. "Jag är för nära myndigheterna. Chefen skulle döda mig ifall han visste." Du är inte Ace. Eller Tony. Eller Shane. Eller gud vet vilka andra namn du har. Du är hans undersåte. En lönnmördare kanske. Oavsett vad är du inte du, tänkte han och försökte att inte se sig omkring. Kyrkogården han hade varit på hade varit den som delade provinsen och den andra delen av staden i två. Eller, tja, satte en gräns mellan provinsen och de andra ständerna. Gravarna som fanns där var mest soldaters.
Ifall han hade tur så kanske Lola hade tagit en annan riktning och inte hamnat i provinsen...
"Neråt gatan. Slå fyra gånger på den så behöver du inte ens pengar."
Ace såg på killen. Nickade sedan. "Tack." Telefonbox. Det var det han behövde...
När han vände ryggen om så ropade tjejen till. "Behöver din chef några fler personer?"
Ace hörde hur killen började skälla ut henne. Hon svarade "det är ju knappast bättre här!", men han hörde att det var något annat. Hon ville det. Hon var trött på livet som gatuperson.
Ace vände sig om. Såg på henne. 24, kanske. Men, nästan alla som jobbade för honom var äldre än honom. Alla trodde även att Ace var äldre än han var.
Ace lutade huvudet åt sned. "Döda honom", sade han bara. "Döda honom så får du följa med."
Desperat. Hon var desperat.
Vilket var därför hon kunde ta fram pistolen, trycka den mot killens huvud och trycka på avtryckaren. Han hann inte ens registrera vad som skedde. Han bara föll död ner på marken.
Ace nickade. "Kom med."
Tjejen kunde snabbt stå på sina ben, men trots det följde hon sakta efter. På skakiga ben. Med händer och armar som skakade så att hon nästan tappade pistolen. Hon grät så tyst hon kunde.
När han närmade sig telefonen bad han henne hålla vakt. Hon nickade, fortfarande svimfärdig. Så fort de inte hörde varandra hörde han henne spy.
Det spelade ingen roll om att hon inte var oberörd. Det som spelade roll var att hon hade gjort det. Hon hade gjort vad hon behövde för att vinna, för att överleva. För att bli fri. Och Ace skulle se till att hon inte glömde det, inte för en endaste dag. Ifall man glömde vad man hade för mål, vad man gjorde det hela för, vem man skulle vara tacksam mot... då började man förråda folk.
Han slog till telefonen. Fyra gånger, som han hade sagt. "Hey? Connor? Connor? Matthew? Matthew?"
"Uppkopplad, isdrake", löd svaret. Ace hatade det namnet, men han använde det när han utgav sig för att vara maffian. Sådana här samtal spårades. Han kunde inte vara sig själv. Han kunde aldrig vara sig själv...
"Jag behöver komma ut ur staden."
"Fixat. Räddning på väg. Vänta vid mötesplats."
"Uppfattat." Ace lade på och började skynda. Tjejen följde efter honom.
"Tänk inte ens på att skjuta mig. Jag sköt honom inte. Det gjorde du. Du hade ett val. Han ville stanna kvar. Du ville inte. Han var en risk", sade han medan han skyndade på spåren.
"Varför? Varför var han en risk?"
Ace stannade upp, såg på tjejen för första gången. Blonda lockar. Mörka ögon. Ljus hud. Smal. Lång. Vacker... ifall han arbetade på henne. Lite smink, en klippning och kläder så var hon vacker... Han kunde använda henne. Det kunde han definitivt...
"Han skulle ha ringt polisen. Jag vet inte vad ni var för varandra. Men, gaturåttor är antingen ensamma eller i grupp. Aldrig två och två. Inte så länge man inte har en koppling."
Hon bet ihop käkarna vid gaturåttor. "Bror. Han var min enda bror", svarade hon sammanbitet. Fortfarande med ett skakigt grepp om pistolen.
"Inte längre. Berätta inte ditt gamla namn. Skaffa dig ett nytt och visa mig ut ur staden", sade Ace hårt. Hans ansikte var fortfarande gömt under huvan. Han riskerade inget. Och han kunde närsomhelst döda henne. Han hade gjort det tidigare, han kunde göra det igen. Han var tränad av de bästa. Han tänkte inte låta någon gaturåtta döda honom.
"Rachel. Mitt namn är Rachel", sade hon utan att tänka.
"Bra. Då så, Rachel. Visa mig vägen ut ur staden så lägger jag ett gott ord om dig för chefen. Han är sentimental av sig. Hjälper man hans folk som hjälper han en."
Rachel nickade innan hon började leda Ace ut ur stan.
Ace följde efter medan han undrade om, och när, han skulle bli tvungen att döda henne.

[I really didn't mean to do this... It just happened... Och... tja, nästa gång kan han vara i sitt högkvarter x3 märkte att jag gjorde honom för komplicerad... Herregud... JAG TYCKER INTE OM SÅ HÄR MÄKTIGA PERSONER. FÖR DE HAR SÅ MÅNGA I SIN NÄRHET D: VAD TÄNKTE JAG MED?! O.O]

Lola vandrade mot allt och inget. Hon hade en känsla av att hon var förföljd och vågade inte ta sig någon stans innan hon bekräftat känslan eller vandrat runt staden tills solen börjat stiga så att hon kunde börja sin jakt med vem och varför någon hade försökt döda henne. Men medan hon vandrat hade hon också funderat. Hon borde inte bry sig. Det spelade ingen roll vem det var eller varför så länge hon var vid liv. Kanske borde hon samla upp sina pengar, eller de hon kunde komma åt smärtfritt och ta sig till en annan stad. Det som var problemet var att hon ville inte börja om på nytt. Hon var bekväm i sitt liv. Hon visste vilka hon kunde utnyttja, vilka hon kunde bedra utan några att någon eller några skulle belägga skuld på henne, för vem var hon? Hon hade ett litet antal informatörer som med en rejäl summa pengar kunde få reda på mycket om de kriminella elementen, polisen och annat. Ibland tog hon också riskerna att sälja informationen men hon gillade det inte. Alldeles för farligt.
Någon gick ett tiotal meter bakom henne och Lola vred en aning på huvudet. Personen var en man, inte särskilt lång och med kort, svart hår i en militärliknande frisyr. Han gick som om han hade en del träning men Lola visste inte om hon fortfarande inbillade sig, eller ifall mannen bar något vapen. Hans kroppspråk sade att han gjorde det. Alldeles för självsäker i kvarteren hon befann sig i eller så var det en civilpolis. Mannens kläder talade emot det. Kanske var han endast en något för självsäker man i ett dåligt område.
Lola gick in i en liten mack som fortfarande var öppen. En liten pingla tillkännagav att hon var där. Hon började gå längst raderna med varor och såg hur mannen gick förbi. Lola andades ut tills hon lade märke till en annan person som befann sig på andra sidan gatan. Hon kunde inte se om det var en man eller kvinna men den stod stilla, skymd av skuggorna.
Lola drog en hand genom sitt hår. Hon började andas något häftigare, hela hon utstrålade plötsligt oro och hon gick fram till kassören. Bad en stilla bön att det var en kvinna. En del män hade en tendens till att vara överbeskyddande emot kvinnor.
”Hej”, sade hon lätt och log ett nervöst leende. Åter igen for handen genom hennes hår och hon kunde känna stressen som hon utstrålade. ”Du har inte en annan utgång? Mitt ex”, Lola gjorde en paus och drog in en hel drös med luft, ”är något svartsjuk.” Hon gjorde ännu en kort paus. ”Jag tror att han förföljer mig.” Resten lät hon gå osagt.
Kvinnan, med asiatisk påbrå gav henne ett grymtande till svar medan hennes ögon for emot glasdörren. De stannade aldrig till vid figuren som knappt syntes.
”Ja, igenom den dörren där och gå sedan genom korridoren och sista dörren till vänster.”
Kvinnan tittade på henne för en stund innan hon återgick till sina serier.
”Tack”, sade Lola och gick genom dörren hon blivit tillvisad.
En större jacka hängde vid en hylla och snabbt drog Lola av sig den hon tagit ifrån mannen och på med den. Hon hittade en keps och snurrade upp allt sitt hår inunder den och drog över jackans huva. Innan hon kom ut på gatan igen drog hon även ned sina jeans något och löste upp bältet ett hål. Ingen skulle kunna se att hon i verkligheten var en tjej, inte i mörkret så länge de inte kunde se hennes ansikte.
Bekväm med att försöka få några timmars sömn begav hon sig till en gränd, letade upp rätt tegelsten och drog ut den. Tog paketet som låg innanför. Begav sig till ett billigt motell i närheten och checkade in som Rebecka Wright.


[Haha, jag kan verkligen inte se dig med en karaktär som inte är "mäktig". I like it. I like it a lot. And dont judge. Skrev det här i natt eller det mesta. ^^]

[I would never judge you.
Haha x) men de brukar vara mer... mäktiga i personlighet och inte mäktiga i rank x3 Ace är lite väl ung nu när jag tänker på det x) Han får vara ett geni ]

Ace betraktade Rachel där hon gick framför honom. Han gillade henne. Han gillade att hon inte försökte se honom i ansiktet, se vem han var och hur han såg ut. Men, han förmodade dock att hon hade sett hans piercings blänka till några gånger, och piercings hjälpte att identifiera en person.
Ace tyckte om att hålla sig i skuggorna. Han tyckte om att kunna försvinna när som helst. Han gillade den friheten. Men, för att kunna ha den här friheten behövde han folk. Som Olivia. Eller Josephine. Eller Luke som såg till att någon av deras agenter fixade en väg ut ur provinsen.
Dock så innebar det känslor. Han brydde sig för mycket. Han hade folk han behövde hålla koll på. Som tog hand om hans affärer när han var borta. Olivia betydde allt för honom. Utan henne skulle han aldrig ha klarat sig. Och han skulle se till att hon och Josephine skulle få det bästa möjliga bröllopet han kunde ordna.
"Framme", sade Rachel. Ace nickade. Han kunde se konturerna av en bil i skuggorna. Han tog upp sina nunchucks, höll dem i handen och slog till Rachel i huvudet med dem, likt en pistol, och hon föll medvetslöst ner.
Hon anade ingenting. Föll bara. Ace fångade upp henne i sin famn.
Bilen körde fram till honom.
Ace öppnade dörren, kastade in Rachel och klev sedan in.
"Akta kamerorna", sade föraren.
"Självklart. Huva som vanligt. Hon var också noggrann."
"Vem är hon?" frågade föraren samtidigt som han började köra iväg.
"Vem är du?" undrade Ace.
Föraren tittade bakåt och visade honom ansiktet.
Shit. Senatorn.
Ace hade glömt hur djupt in han hade agenter.
"Jag är inte glad att bli väckt mitt i natten..." muttrade senatorn. Ace svalde. Han förstod mycket väl att senatorn inte ville bli väckt. Han skulle hålla tal imorgon. Ace behövde komma härifrån så snabbt som möjligt.
"Så, vem är du?" frågade senatorn.
"Spelar ingen roll. Du får ursäkta att vi väckte er så här sent. Jag har information till chefen. Viktig information."
"Jaha...?"
"Som jag inte kan berätta."
Senatorn suckade. "Nej, det trodde jag knappast heller... Det skulle vara trevligt att träffa honom. Hälsa din chef det."
Ace nickade.
Shit. Shit. Shit. Han behövde verkligen komma härifrån. Senatorn må vara på hans sida just nu, men om han visste att han hade Ace i baksätet skulle han byta sida på en sekund. Han skulle lämna in Ace, ta belöningen och sedan skaffa sig en suverän framtid... Det slog all information som Ace kunde ge honom. Det slog till och med säkerheten Ace kunde lova någon i nödfall. Det slog allt. Dessutom skulle några korrupta poliser sedan ge honom över till den mexikanska maffian. Och sedan skulle han sluta död i någon ugn, eller liknande.
Nej, gud, han behövde verkligen komma härifrån.
"Framme", sade senatorn plötsligt.
"Va? Vi är inte ens ute ur staden ännu!" sade Ace och försökte att inte höja rösten.
Senatorn vände sig om. "Hey, lillgrabben. Jag tror inte du förstår. Det finns vakter häromkring. Ifall jag ses här så kan det betyda slutet för min karriär. Och ifall jag försöker smuggla ut någon? Tyvärr, men jag tror till och med din chef tycker att jag är mer värdefull när jag fortfarande har min position kvar."
Ace började gnissla tänder. Helvete. Ja, senatorn hade rätt. Han var mer värdefull i provinsen, men... Ace behövde komma ut, för i helvete.
"Ge mig bilen", sade han. Senatorn såg på honom som om han vore galen.
"Jag betalade en förmögenhet för den."
"Spelar ingen roll. Jag behöver den. Den är redan fångad i övervakningskamerorna. Det ser ut som om vi kidnappade tjejen. Men, ifall du säger att din bil blev stulen under natten så får du inga misstankar och jag kommer ut härifrån. Gå ut härifrån nu. Jag behöver bilen."
Och så blev det. Ace hade rätt, och det visste senatorn. Han hade inget val förutom att börja gå tillbaka i regnet.
Ace struntade i det. Han behövde bilen.
Han började köra mot kyrkogården efter att ha tagit Rachels pistol.

[trodde verkligen att jag postade det här för ett tag sedan. (a) ]

Några timmar senare gick solen upp och Lola vaknade med den. Hon följde mannens råd och duschade av sig. Som vanligt dröjde hon sig kvar i de nästan skållande strålarna innan hon tvingade sig ut. De få timmar med sömn hade gjort henne gott och hon skulle försöka ge det hela en chans. Försöka ta reda på vem det var som fått männen att begrava henne levande.
En svag knackning hördes på dörren. Lola stelnade till och hennes blick for emot den. Innan hon gjorde något såg hon till att hon hade kniven på sig och greppade dess hjalt innanför jackan.
”Vem är det?” frågade hon genom dörren och tog sig ljudlöst fram till fönstret intill dörren.
”Städning”, svarade en kvinnlig röst och Lola visste att något var fel. Ingen hade kunnat följa henne. Inte vad hon visste. Och hon hade betalat kontant. I receptionen hade hon insisterat på att vara ostörd. Det hade synts i mannens ögon vad han trott om henne. Att hon var ännu en av deras gäster om prostituerade sig själva och hon hade inte gjort något för att ändra hans tro.
”Ett ögonblick”, sade Lola och såg sig om i rummet. Det fanns ingenstans att ta vägen. Ingenstans!
Lola kikade ut bakom gardinen och såg en kvinna, en kvinna hon aldrig tidigare sett som var fullt beväpnad. Hon var klädd helt i svart och hennes blonda hår var uppsatt i en knut på huvudet på ett sätt som gjorde att det var svårt att grabba tag i en strid.
Kvinnan såg Lola log ett obehagligt, nästan galet leende emot henne innan hon lyfte handen och riktade ett gevär emot henne genom glaset. Lola hade bara någon hundradels sekunds reaktions tid på sig och hon kastade sig till golvet precis innan dånet av kulor svepte över henne.
Lola tryckte händerna emot sina öron och rullade längst golvet till andra sidan av dörren. Några sekunder passerade och kvinnan sparkade upp dörren.
Lola kastade sig över henne innan hon ens kommit över tröskeln. Hon slog henne i ansiktet och kände den välbekanta in pakten emot sina knogar. Hon slet kvinnans vapen ur händerna på henne och slog henne med gevärs kolven åter igen i ansiktet. Kvinnan stapplade något steg bakåt, stannade upp och log åter igen. Ifrån hennes näsa rann det blod och ett rött märke befann sig över hennes kind.
”Du skulle inte gjort så”, sade kvinnan och drog en pistol ifrån sitt hölster.
Lola drog i samma stund sin kniv och kastade sig åter igen emot kvinnan. Skottet ifrån pistolen ekade i hennes öron och hennes kniv skar in i kvinnan. Kvinnan steg åt sidan.
Lola avskydde skjutvapen. Hon insåg i vilket underläge hon låg i och istället för att försöka döda kvinnan skadade hon hennes skjutarm. Kniven borrade sig in i kvinnans axel och Lola sparkade vapnet ur kvinnans hand.
Kvinnan drog ut kniven, torkade av dess blad på sina byxor. Hon greppade tag Lola runt halsen med ena handen och pressade henne tillbaka in i rummet. Lola knäade kvinnan i magen och hennes grepp lossade så att Lola fick åter igen ned luft i lungorna. Hon fortsatte med att armbåga kvinnan och slöt sina egna fingrar om kvinnans hals. Kvinnan pressade knivspetsen emot Lolas bröst men Lola vägrade att släppa sitt grepp och tryckte hårdare med sina fingrar över kvinnans hals.
Kniven träffade ett ben och Lola grymtade till. Kvinnan hade fortfarande ett leende på läpparna och vred om kniven. Lola skrek.
”Dö”, pressade hon fram mellan sina tänder, ”Dö din jävla satkärring.”
Någonting fick kvinnans ögon att rulla bakåt. Kvinnan drog kniven ur Lola som föll ihop. Innan hon försvann in i ett mörker kunde hon se en man och en kvinna slita kvinnan i stycken.

Så fort han var hemma, efter en tuff natt av körning och fått slå Rachel medvetslös igen, så kollapsade han på soffan.
Josephine tog hand om Rachel medan Olivia satte sig ned i soffan tillsammans med honom.
"Light är och hämtar henne just nu."
"Toppen", nickade Ace. "Jag tror jag ska ta ett bad..."
"Spat väntar på dig."
Han vände förvånad på huvudet och såg på Olivia. Hennes svarta hår var uppsatt som vanligt. "Verkligen?"
"Japp. Jag förberedde sakerna för din ankomst. Plus så var du sen. Vilket hjälpte."
"Förlåt. Jag hade problem med att vakna upp i kistan lite tidigare... Jag tror jag blev drogad... Jag vill att en läkare undersöker mig."
Olivia nickade och skrev till det på sin surfplatta. "Något mer?"
"När är ert bröllop?"
Olivias ansikte mjuknade. "Åh, Ace. Du behöver verkligen inte oroa dig om det. Du borde oroa dig om att den tyska maffian försöker angripa våra mjukvaror."
"Tyska? Sen när då?"
"Förra veckan. De har så klart inte lyckats ännu."
"Självklart inte. Jag har den bästa högerhanden man kan önska sig", log han emot henne. "Som bara, du vet, råkar vara ett geni gällande allt. Måste vara dina japanska gener."
Olivia slog till honom på armen. "Larva dig inte. Jag är smart för jag är det. Inte för mina gener", skrattade hon till. "Okej, upp och hoppa. Ta ett bad. Få din massage och allt det där så ser vi till att Lola mår bra när du också gör det. Och vi söver henne ifall hon försöker något. Light har redan fått reglerna. Oskadliggöra. Inte skada."
"Du är så jävla grym", sade Light och reste på sig. Han böjde sig fram och kysste Olivias kind. "Tack så mycket."
Olivia himlade med ögonen. "Okej, bossen, se till att fräscha upp dig nu."
Ace skrattade lätt till men hade inget att invända med.
Ace älskade sitt hem underjord. Det var det bästa stället att ha det på. Speciellt med tanke på att alla ledningar var ovanför honom. Han kunde kontrollera allt. Det kändes i alla fall som det. Även om det var rätt så omöjligt.
Han gäspade medan han närmade sig spat.