Fantasy rollspel, öppet för alla.

((Aj fan... Ledsen men jag tror inte jag kan vara inne här >.< Kommer snart vara väldigt upptagen under en tid, kommer knappt kunna rolla på mina huvudfokus rollspel, förhoppningsvis lite på dom men jag har det ganska tjockt med schemat,

Hope you'll understand, thanks anyways, good luck my friends!))

(Okej, tråkigt Shapiro men förstår ^^)

Nires stod ensam vid spisen, ja vem skulle annars vara här? Nej, ingen skulle vara här. Hon hade själv ordnat det så. Fanns ingen här, fanns ingen att göra illa, att skada eller döda.
Hon mindes en svunnen tid då hon varit en liten flicka, då hon blivit arg och de dog. Vilka som dog mindes hon inte, men hon borde ju haft en familj en gång i tiden? Hon mindes inte, bara att hon växt upp mycket snabbt sedan, klarat sig själv. Det hela var så dunkelt för henne att hon inte ens visste om hon drömde.
Nu drömde hon dock inte. Utanför ven det blixtrar, det regnade och mullrade. Nires log, hon gillade sådant väder, vädret som kändes som henne. Som hennes känslor, okontrollerbara , hemska, men ändå underbart befriande då det väl hände.
Hon tog maten från spisen, imorgon skulle hon in till staden. Hon skulle värva sig till någon arme, hon måste iväg, bort. Detta liv passade inte henne, hon var rastlös och kunde döda vilken oskyldig människa som helst. Hon ville inte döda, men det var härligt, underbart även om det var hemskt efter och hemskt medans hon höll sig undan, skydde människor och sällskap.

(Hawke, Dark Quest, AlexZz kanske vill vara med? )

(( Tack för erbjudandet, Vildvittra, men jag tror inte det här rollet är något för mig. En annan gång! ;'D ))

Fawn satt mitt emot Alistar vid bordet och de såg på varandra och började sedan skratta, de visste inte åt vad, kanske åt vad de precis gjort. Att ha sex med sitt syskon, särskilt sin tvilling var något som var förbjudet, men det var deras hemlighet, snarare att de var syskon, det var ingen förutom de som visste det. De skrattade åter innan Fawn tog en tugga av maten och Alistar tog tag i hennes hand och började suga på hennes fingrar och hon skrattade till då det kittlades.
"Alistar" sa Fawn och drog åt sig handen, han såg roat på henne innan han också började äta. De trivdes bäst i varandras sällskap och inga ord behövdes mellan dem egentligen. Fawn sköljde ner maten med vin och såg sedan på regnet som öste ner, hon trivdes men huttrade och hennes bror la en filt över hennes axlar, hon såg på honom och gav honom ett leende, och kysste hans hand. Alistar log mot henne och tog bort deras tallrikar ifrån bordet och de gick sedan över till salongen där de skulle dricka te. De satte sig framför brasan och kurrade ihop sig i soffan bredvid varandra, med sammanflätade händer. Det var i den ställningen Fawn somnade, Alistar såg på sin vackra syster och höll om henne medan han stirrade in i elden. Regnet öste ner utanför, men inomhus var det varmt och tillslut när Alistor hörde kyrkklockan slå tio, lyfte han upp Fawn i famnen och bar in henne i sovrummet, han tog av hennes kläder innan han avlägsnade sina och kröp ner bredvid henne i sängen.

Nires masserade sina tinningar, hon hade haft huvudvärk länge nu, vad det kunde bero på visste hon inte, men det var som en förvarning om något. Det hade inte avtagit heller utan blivit allt värre, som om någon eller något försökte få hennes uppmärksamhet.
"Sluta, bara sluta." mumlade hon in i mörkret där hon låg på sin säng. Hon kände sig rastlös, mer rastlös än vanligt.
Ute var det mörkt och regnet öste ner. Nires suckade och tog sig upp. Hon drog på sig ett par svarta tighta byxor under klänningen, samt drog på sig sin mantel med huva. Hon kunde lika väl bege sig ut, vid hennes sida hängde hennes svärd och runt hennes hals hängde en guldmedaljong hon inte kunde öppna. Mer ägde hon inte och mer behövde hon inte heller.
Att stanna på samma plats var inget för henne, hon flydde runt i världen utan att aldrig hitta hem.
Så var det nu med, hon lämnade stugan bakom sig och drog huvan över sitt hår för att skydda den från regnet. Sedan begav hon sig in till staden och då kyrkklockan slog sitt tolfte slag var hon där. Staden var lugn och tyst, de flesta sov utom vid de lokala krogarna som Nires undvikte. Hon skulle ner till hamnen för att ta värvning i någon arme, för att stilla sitt heta blod.

Regnet öste ner och alla vettiga människor höll sig inomhus. Viris hade väl aldrig varit en särskilt vettig människa, och hon tänkte inte försöka bli det nu.
Hon satt på ett hustak och såg ut över det nu tomma torget. Klockan hade precis passerat midnatt och det enda stället där det fortfarande lyste var tvärs över torget på den populära puben Den törstiga guden, i folkmun kallad Guden. Viris gick ibland dit, bara för att få känna sig som en del av... något.
Men i natt hade hon ingen lust att beblanda sig med andra människor. I natt tänkte hon bara njuta av regnet. Hon var sedan länge genomblöt med det bekymrade henne inte. Hon kände hur regnet rann ner för hennes smala rygg och rös av välbehag. Sakta med säkert slappnade hon av och lät regnet skölja bort spänningen ur kroppen.
Hon sträckte på sig som en katt och reste sig upp. Hon vände ansiktet mot himlen och log. Tänk om någon såg mig nu, jag måste se ut som en galning som står här på taket i regnet och ler, tänkte hon och log bredare.
Sådant här gjorde henne lycklig - dåligt väder och små galenskaper från hennes egen sida. Kanske var det just därför hon inte passade in bland andra människor, människor som älskade solsken och som bara ville vara perfekta och passa in i sin roll i samhället.
Hon funderade på ifall hon skulle gå hem och försöka sova, men hon kände sig alldeles för pigg för det.
"Får se om man kan hitta något att roa sig med", sa hon till regnet. Hon kanade ner till kanten av taket och tog sig smidigt ner till backen. Att lätt klättra upp och ner från hus var något hon bemästrat sedan lång tid tillbaka.

Fawn sov lugnt och hennes lugna andetag var sövande, ändå kunde Alistar inte sova, han var uttråkad, eller det var inte rätt ord, men kanske rastlös var ett bättre ord. Han hade vridit och vänt på sig tills han gett upp, han kunde inte somna. Han gick försiktigt upp för att inte väcka sin syster, som rörde lite på sig när han klev på en knarrande golvplanka men hon vaknade inte. Alistar tog på sig sina svarta byxor, den svarta skjortan med rocken över. Allt gick helt i svart och han skulle smälta in i mörkret. Han spände bältet med svärdet runt höften och lämnade huset bakom sig, noga med att låsa så ingen kunde komma in till hans syster. Regnet öste ner ute, men det bekymrade honom inte. Trots att han lämnat huset visste Alistar inte vad han skulle göra, han hade sällan en plan, det var hans syster som hade planerna av dem två. Han log när han tänkte på sin syster där hon låg i deras säng, han bestämde sig för att försöka skaffa en överraskning åt henne och han begav sig till stadens skumma kvarter, han ville köpa ett smycke till henne. Alistar vandrade längs gatorna i mörkret tills han kom fram dit han ville, och snart fann han ett stånd med smycken som han började granska.

Fawn vaknade och gnuggade sömnigt ögonen, hon satte sig upp och såg att Alistar inte låg bredvid henne och hon ropade efter honom men han svarade inte och hon klev upp ur sängen. Vart var hennes bror?
"Alistar?" ropade hon åter, men inte nu heller fick hon något svar. Hon såg att hennes brors svärds var borta och hon förstod att han lämnat huset.
"Varför kan du inte bara stanna vid min sida?" frågade hon, även om hennes bror inte kunde svara. Hon visste att han skulle hamna i någon sorts trubbel, det gjorde han alltid. Fawn drog snabbt på sig en klänning med en kappa över, hon skulle bli frusen när hon lämnade huset, hon hade alltid lätt för att frysa men hon visste att hon inte kunde lämna sin bror där ute. Fawn drog kappan tätare runt sig när hon gick ut och låste dörren, hon visste inte vart hennes bror kunde vara, men hon skulle få börja leta och hon gick mot stadens centrum.

Nires fortsatte, regnet öste ner och allt verkade bli svartare och svartare. Det var mitt på natten, skulle det inte vara svart då?
Nires skakade på huvudet, men hon fick en obehagskänsla i sig, att hon inte var ensam ute. Att någon kallade på henne, ville få henne ut, bort.
Tvärt stannar Nires upp, hon ser en man vid ett stånd som ser på smycken. Varför ökade känslan här? Hon försöker skaka av sig det hela som inbillning, men det var något med mannen, något med någon.
Hon tar ett par steg närmre, men mannen hade hon inte sett förr, det var inte en sådan känsla.
Men hon var ny här med, hon flyttade från stad till stad och den övergivna halvt ruttna stugan mitt i skogen var hennes senaste tillflyktsort.
Plötsligt hör hon en röst.
"Inte fly, vi behöver dig mitt barn, stanna.", Nires ser sig om men ingen där, hade någon annan hört rösten?

Viris går öppen längs med en av stadens större gator, bort ifrån torget. Regnet fortsatte att ösa ner, men samtidigt fick hon en känsla av att det höll på att bli mörkare.
Vilket var konstigt, då det inte borde kunna bli mörkare än så här mitt i natten. Men hon sög åt sig av mörkret och vävde det runt sig som en mur. Hon kände sig alltid tryggast i mörkret, det hade alltid känts som en del av henne.
Trots att gatorna var tomma och det var mörkt i alla hus såg hon till att hon var osynlig. Hon visste inte hur det kom sig att hon kunde göra det, eller varifrån hennes förmåga kom, men så länge hon kunde minnas hade hon kunnat göra sig osynlig för andra människor. Det handlade dock inte så mycket som att göra sig osynlig, hon var egentligen precis lika synlig som alltid, men hon var bra på att smälta in i skuggorna, även om hon gick mitt på en gata bland folk.
Men varför hon kände behovet av att smälta samman med mörkret nu visste hon inte. Hon var ju redan i princip osynlig i sina mörka kläder och ingen var ju ändå vaken. Men hon hade en känsla av att vara övervakad. Och var det något hon lärt sig så var det att alltid lita på sina instinkter.
Hon ökade på stegen, försökte skaka av sig känslan. Tillslut började hon springa och sicksackade mellan gator och gränder som hon kände lika bra som sin egen bakficka. Staden var hennes hem, hon hade spenderat många år med att utforska dess gator, och hon gillade inte att känns sig övervakad i sin egen stad. Det brukade vara hon som var den som övervakade, inte tvärt om.
Plötsligt hör hon en röst. "Stanna. Du kan ändå inte springa ifrån mig". Viris stannar tvärt och ser sig chockat om. Ingen har någon sin lyckats smyga sig på henne. Men gatan är tom. Hon ser upp emot hustaken, av egen erfarenhet brukade hon alltid använda sig av taken då hon vill smyga sig på någon. Men de ser också tomma ut. För att vara på den säkra sidan klättrar hon snabbt upp på det närmaste huset. Samtidigt som hon landar på taket drar hon fram en liten kniv och håller upp den framför sig. Men taken är tomma, inte en levande själv syns till. Hade hon inbillat sig?

Alistar hade märkt att någon stirrade på honom, längre bort såg han en kvinna, han ansåg att hon verkade stirra lite väl på honom. Han la handen på svärdet när han betalde för halsbandet han tänkte ge till Fawn. Han nickade åt mannen vid ståndet och gick sedan förbi kvinnan, han kände en konstig känsla när han passerade kvinnan men han tänkte inte på det.
"Alistar...Alistar, hör mig sa en kvinnoröst och han såg sig omkring, men kvinnan bredvid honom hade inte verkat säga något. Han fortsatte gå tillbaka mot huset när han hörde ett skrik, ett välbekant skrik. Han började spring åt det hållet han hört Fawn skrika, han hade sitt svärd draget och hoppades att inget hänt hans syster.

Fawn kände det kalla regnet mot kroppen och hur hon började bli irriterad på hennes bror som fått henne att lämna sin varma säng, men sen log hon, hon kunde inte vara irriterad på sin bror, det visste hon. Hon gjorde det här för hans skull, inte för att han tvingat ut henne. Hon ville veta att han inte hade hamnat i någon knipa.
"Fawn...Fawn, kom till mig, låt mig se dig" sa en mans röst och Fawn kände paniken, vem var det? Vem ville se henne.
"Fawn...Fawn kom till mig" sa rösten och lät närmare. Fawn började springa men ramlade snart på kappan. Hon landade på den kalla, leriga marken och hon snyftade till.
"Fawn sa rösten och hon drog ihop sig till en boll och snyftade.
"Låt mig vara" skrek hon och gömde huvudet i händerna.
"Var inte rädd för mig" sa rösten som kommit närmare, plötsligt kände hon en hand på sin axel och hon skrek till. Fawn vågade inte se efter vem det var utan hon snyftade förskräckt.
"Låt henne vara!" sa en välbekant röst, Fawn kände sig lättad det var hennes bror.
"Ni är båda här" sa mansrösten, Fawn rörde sig fortfarande inte, inte förrän hennes bror drog upp henne på fötter och ställde henne bakom sig.
Mannen som stod framför dem var högrest, över två meter iallafall och muskulös, han hade ett svärd hängandes vid höften, men han såg ut att kunna döda vem som helst med sina bara händer. Bredvid honom kom en kvinna upp, hon var ovanligt vacker, hon såg nätt ut, men inte skör, utan hon såg ut som hon ägde jorden, och runt henne fanns ett skimmer de aldrig sett innan.
"Vilka är ni? Vad vill ni?" sa Alistar med en kall röst, han såg på de båda med ett draget svärd, däremot osäker på vad han skulle göra.
"Vi är era föräldrar och vi vill tala med er" sa kvinnan. Både Fawn och Alistar såg på varandra i shock men sa inget.