Vi måste fly, för att leva.

Ariana vänder sig långsamt om så de står ansikte mot ansikte. Sakta ställer hon sig på tå, vacklar men håller sig kvar. Hennes ögon söker ofokuserat hans, som för att söka tillåtelse innan hennes läppar sakta möter hans.
Hon hade glömt att han förr om dan dragit undan henne. Hon mindes det helt enkelt inte utan gav sig nu helt för stunden. Hennes ögon sluts sakta och hennes läppar är mot hans.
Ariana ler, hon må vara påverkad än, men en del av henne är den äkta Ariana.

Adrian ~
Hennes läppar smakar rök och Ariana och jag lägger ena armen om hennes midja, drar henne närmare och flätar in den andra handen i hennes hår. Mina ögon sluts och världen känns avlägsen. Allt som existerar i detta ögonblick är våra läppar och det känns... Äkta. Det vidrör något djupt inom mig.

Arianas ögon spärras upp av förvåning. Han besvarade, hon trodde inte att han skulle det. Men sedan slappnar hon av i hans famn och njuter för stunden. Hennes armar far om honom, drar in honom i sin famn.
Då de äntligen släpper varandra har Ariana ett litet leende på sina läppar och hennes ögon glittrar till.
"Tack" ler hon.

Adrian ~
Jag ler snett tillbaka, smått tagen av stunden. "Wow." Får jag fram tillslut, ser på henne och försöker att förstå vad som just hände. Hon kysste mig. Hon kysste mig!

"Gillade du det?" frågar hon än leende och slår sig ner på grusvägen, drar ner honom vid sig.
"Jag gillade det." log hon mjukt innan leendet försvann och hon slöt ögonen. Den äkta Ariana började sakta krypa fram, den Ariana som ville tillbaka för att få mer. Den Ariana som ville ha hjälp, den Ariana som ville stanna med honom.