One Piece

Elanor passade på att plocka rent på de övriga borden då inte många män satt kvar. Fulla människor hade svårt att hålla rent och äta fint, men hon tog det med jämnmod och städade undan allt under tystnad.
Hon visste inte varför men mannens ord lockade, dessutom kände hon igen honom men kunde inte placera honom. Hon rynkade pannan men vem han än var kunde hon inte komma på.
På lätta fötter försvann Elanor in i köket med disken och började diska. Det bästa var väl att hålla sig undan, det kunde bli slagsmål och då var hon knappast till hjälp. Visserligen kunde hon skilja kämpar åt, men det var inte av styrka även om hon ägde den med. Utan att de flesta hindrade sig då hon kom emellan, inte många ville skada den sköra lilla varelse hon var och gjorde någon det hejdade de sig sedan.
Då hon var färdig kom hon ut i tid att se Bonbon lämna värdshuset med tallrik och glas. Elanor hoppades att hon skulle lämna igen dem då hon annars själv skulle få sota för det.
Mannen var fortfarande kvar, om igen fick hon känslan att hon sett honom förr. Så som många andra hon utbytt ord med av de som kom på besök.
För att komma närmre öste hon upp en skål med köttgryta och ställde vid honom.
"Huset bjuder." log soligt hon, men undanhöll att det var hennes matranson, det behövde han inte få veta. Hon visste att den var god med, köttgrytan då och kanske skulle han äta den så att hon kunde komma på vem han var.

När kvinnan yttrade sig log Saru brett, han förstod att de flesta av dessa män inte var något att ha och han tänkte inte acceptera något av dem heller, en av skänkflickorna ställde fram en tallrik med mat framför henne och han log tacksamt mot henne innan han, hungrigt, började att sleva i sig maten. När han var klar ställde han ifrån sig tallriken och utbytte några ord med värdshusvärden; han ville veta vad kvinnan hade tagit vägen, om han visste något men det gjorde han tydligen inte; flickan var en småtjuv, känd i staden och han visste inte var en sådan person höll hus på fritiden.
Bekymrad började han att prata med de andra männen om de visste var kvinnan hade tagit vägen men ingen sade något utav vikt; till slut vände han sig till skänkflickan som hade gett honom tallriken med mat.
"Har du lust att hjälpa mig leta?", Frågade han vänligt, sedan tog han sin stav och sin säck med tillhörigheter och ställde sig i dörren, "Kommer du, eller? För en extra slant?"

Bonbon hade ätit upp maten och ställt tallriken bredvid sig på kanten, hon hade åter slängt upp fötterna på lådan och stirrade upp i himlen. Ovanför henne gled fiskmåsarna förbi och hon log mot dem, hon hade alltid uppskattat fiskmåsarnas skrik.
Bonbon tänkte på mannen på värdshuset, och undrade om han skulle finna någon besättning, för en kort sekund övervägde hon faktiskt att återvända till honom och fråga om hon kunde åka med honom. Hon uppskattade äventyr och att vara spontan, men det fanns en viss skillnad i att vara spontan och att dumdristig, hon hade ingen vidare lust att dö. Långsamt reste Bonbon sig upp, hon tog och slängde brödsmulorna i havet och drack upp det sista av romen innan hon tyst tog sig tillbaka till värdshuset, hon stannade utanför och placerade tallriken och glaset där, hon gillade bartendern där inne, Tom, han hade alltid varit trevlig mot henne, och hon ville inte att han skulle råka illa ut för att inte ha stoppat henne. Bonbon gick sedan åter mot hamnen, hon tänkte bege sig till det rucklet hon kallade hem. Det låg precis i skogsbrynet med utsikt över havet, det var någon unges gamla koja, det var inte det finaste stället men kunde bo på, men det var välbyggt, dolt ifrån alla som verkligen inte letade och gav henne det skyddet hon behövde, Bonbon hoppade och tog tag i grenen ovanför henne och svingade sig upp för att klättra upp till ingången, hon slängde pengarna hon tagit ifrån olika människor under dagen på bordet och gick balkongen, eller det var det ordet som närmast kunde beskriva den lilla platån, hon satte sig ner och lät bena hänga ner, hon lutade sig mot den varma husväggen och såg på havet, Bonbon tog upp en karta hennes föräldrar hade haft på sig när de dött, det var det sista hon ägde, det var en markering på vart one piece låg, hon undrade vad den legendariska skatten innehöll? Ibland önskade hon att hon hade kunnat fråga sina föräldrar, men önsketänkande skulle inte ge henne några svar, hon vek ihop kartan och stoppade den i innerfickan på hennes tröja.

Elanor såg på mannen, något förskrämd verkar hon och kastade en osäker blick på ägaren. Det tycktes skymta en iver i blicken, som att något väckt till liv inom henne.
Hon var sällan utom dessa dörrar, jobbade från morgon till kväll och orkade därefter inte ta sig ut utan somnade direkt.
Ägaren såg ursäktande på mannen och vinkade till sig Elanor in i ett litet rum bakom disken.
Elanor följde med och det ständiga leendet var som bortblåst för ögonblicket.
Då hon kom in i rummet stängde ägaren dörren om dem och med hotfull stämma kom han nära henne. Hon kunde känna den svaga doften av alkohol, då han är tillräckligt nära väser han åt henne. Genom de eder och svordomar åt henne befallde han henne att följa med mannen, att följa mannens minsta vink och komma hem med pengarna till honom.
Han avslutade det hela med ett slag över kinden och gick sedan. Hon hörde honom tala med ännu en gäst. Sedan klev Elanor ut efter honom, med ännu ett av sina soliga leenden. Hon tog av sig förklädet och drog till den vita klänningen innan hon kom fram till mannen.
"Jag kommer gärna med." sa hon glatt, en svag rodnad kunde synas på kinden efter slaget, men inget annat.
Då de kom ut såg sig Elanor om och sedan på mannen.
"Förlåt om jag frågar, men har herrn varit i staden förut? Har vad är ditt namn?" frågade hon nyfiket då hon kände igen honom och började gå efter gatan för att hålla utkik efter kvinnan.

Saru stod i dörröppningen, kvinnan gick in i ett separat rum med världshusvärden och när hon kom ut igen så var den enda skillnaden att hennes kind var röd på ett ställe; Saru misstänkte att mannen hade slagit henne men det gjorde honom inte så mycket. Innan han hade rest från staden hade han fått en hel del stryck på grund av en alltför rapp käft och nu kommer han tillbaka, som äventyrare, vilket gör att en sådan behandling är tveksam, nästintill obefintlig, ifall man vill vara på den säkra sidan.
När de gick ut ur dörrarna kände han en varm bris och när kvinnan frågade honom om hans namn log han bara.
"Detta är min hemstad, ja och mitt namn kommer du att få reda på tids nog.", Sade han enkelt medan han tittade runt omkring sig, "Vad heter du själv?", avslutade han med medan han gick längs med gatorna och han tyckte sig se en skymt av kvinnan, som vek av på en annan gata och han signalerade att den andra kvinnan skulle följa efter honom. Snart skulle han förmodligen hitta henne och hennes eventuella tillhål.

ooc: lät ganska otroligt att din karaktär skulle gå till stället, gå tillbaka till världshuset och sedan därifrån utan att vi skulle se henne. xD

(Jag sa aldrig att hon gick till huvudentrén, utan tänkte mer att hon ställde tallriken vid någon bakdörr, kan ändra det om det underlättar för er)

Bonbon hade slutit ögonen och lutat sig mot husväggen, eller snarare kojans ena vägg. Hon dinglade med benet ut över kanten och funderade på vad hon skulle göra. Hon bestämde sig för att öva på sin flöjt, hon älskade musik, men hon ville inte att andra skulle veta det om henne, hon visste inte varför, kanske för att det var en hemlighet hon ville bevara. Bonbon satte ett tyst fält runt sig själv och kojan, och började spela. Hon lät tonerna beröra henne, flöjten hade varit hennes mammas, hon mindes en vaggvisa som hennes mor brukade spela för henne, men hon kunde inte minnas de korrekta tonerna. Hon försökte minnas men lyckades inte, hon såg på flöjten och kastade i irritation iväg den, hon såg den landa på marken nedanför kojan och hon stirrade på den, som om det skulle få henne att minnas tonerna. Hon hade försökt så många gånger innan men aldrig lyckts. Bonbon slet blicken ifrån flöjten och stirrade istället på havet, innan hon ångrade sig och klättrade ner för att hämta flöjten, det var hennes mammas och hon ville inte att den skulle gå sönder. Hon klättrade smidigt upp igen och började åter spela en melodi om havet.

Elanor nickade åt mannen.
"Jag misstänkte det, känner igen dig." log hon enkelt och skrattade sedan till ett ljust klingande skratt då han inte avslöjade sitt men ville veta hennes.
"Elanor, mor ägde värdshuset innan hon dog." sa hon med ett snett leende om han skulle veta vem hon var på så vis. De flesta visste vem hon var, de flesta som besökte staden besökte värdshuset.
Många mindes väl henne som en glad och vänlig flicka med ett färgsprakande hår och alltid ett leende på läpparna. Mindes henne som en liten och späd flicka som tycktes gå av om man blåste på henne men klarade alla tunga arbeten som värdshuset innebar.
Då mannen tycktes få en skymt av kvinnan följde hon efter åt det hållet han pekade. De kom in på en sidogata och ut på en ny som slutade vid en skog. De kom i just rätt ögonblick för att se kvinnan klättra upp i ett träd utom synhåll bland grenarna.
"Där" log Elonora och pekade.

Saru lyssnade till flickans historia och hade tänkt svara henne men innan han kunde det pekade hon på ett träd där man kunde se hur ett par ben försvann bland lövverket. Med ett stort leende gick han i förväg mot trädkojan och när han kom närmare tittade han upp; bland lövbeklädda grenar kunde han se en trädkoja och med ett ännu bredare leende ropade han till.
"Har du lust att komma ned eller ska jag komma upp?!", Ropade han upp mot kojan, han var inte speciellt säker på att han skulle få ett svar och dröjde det skulle han helt enkelt klättra upp; det var inte så att någon skulle kunna hejda honom från att göra det heller. Medan han väntade tittade han på omgivningen och han kände en värme inombords när han såg sina hemtrakter; borta bra men hemma bäst, nostalgi gjorde det mesta magiskt. Men det fanns ingen tid att förälska sig i sina hemtrakter, äventyret kallade och han ville härifrån så snabbt som möjligt; annars riskerade han att fastna där.

Bonbon slutade genast spela när hon hörde en röst nedanför, hon tittade ner och såg mannen ifrån värdshuset och den unga kvinnan som jobbade där. Bonbon visste att flickans mamma hade ägt värdshuset förr men dött för några år sedan, hon kunde inte säga att hon sörjde det eller att flickan blivit av med sitt arv. Bonbon var inte direkt kvinnan som sörjde för någon, människor dog så var det och hon hade lärt sig det när hon varit fyra och sedan dess hade hon inte fäst sig vid något, eller åtminstone försökt att inte göra det. Hon hade förlorat vänner på gatan men alltid skrattat bort det, att skratta och skämta var hennes lösning på allt.
"Jag kommer ner" svarade hon och lämnade flöjten på balkongen, och hoppade neråt, hon tog tag i en gren en bit ovanför marken som skulle hindra att hon skadade sig när hon landade, det var ett hopp hon gjort många gånger. Bonbon föredrog att ha samtalet på marken, vad det nu var för samtal som de skulle ha, hon ville inte att någon skulle se vad hon hade i sitt "hus".
"Så vad för er till mitt ädla slott? Jag kan säga till herrn att jag inte gömmer en besättning där" sa hon skämtsamt och lutade sig mot trädet, vinden fångade åter hennes hår och hon log mot dem, där hon studerade dem. Mannen verkade ha varit med om en del, hon visste inte vad, men hon såg att han inte var någon nybörjare på sjön, kvinnan bredvid honom, verkade slita ifrån morgon till kväll, men vad de hade för liv intresserade henne inte egentligen då hon inte kunde tjäna något på det, så vidare hon inte hade någon relation till dem. Bonbon tog upp en klubba och stoppade den i munnen medan hon väntade på ett svar.

Elanor kastade en blick upp i trädet då kvinnan kom nedhoppande. Hon var glad att hon slapp upp där, inte så att hon inte ville utan att hon inte klättrat sedan hon var en mycket liten flicka. Hon hade inte alls gjort särskilt mycket sedan hennes moder insjuknade för omkring sex, sju år sedan. Hon hade då försökt få värdshuset att klara sig, men var tvungen att sälja då modern dog efter ett år av sängliggande. Hon hade sedan dess arbetat på värdhuset utan avlöning.
Då kvinnan kom nedhoppande såg hon storögt på henne, sådant ville Elanor också kunna, men nej det var inget för henne att kunna, inget alls.
Då mannen och kvinnan ändå skulle diskutera saker som inte angick Elanor gick hon längst skogskanten för att se om bären ännu var mogna att kunna stilla sin hunger med. Ett litet leende lekte på hennes läppar och öronen var på spänn, trots att det inte angick henne intresserade det henne. Men hon var fast med ett avtal som inte gick att bryta. Hon misstänkte dock att paret gjort det och behållit henne olovandes, men då hon påpekade detta hotade de att anmäla henne och gav henne stryk, hon hade inte vågat att fråga igen.