Vi försöker en gång till

Cara vaknade till doften av nybakat bröd och te, hon reste sig långsamt upp ifrån soffan där hon låg med en filt över sig, hon såg Law stå lutad mot köksbänken matandes Robin, hon blinkade förvånat men log sedan svagt.
"Hon vaknade och var hungrig, jag ville inte väcka dig så jag ordnade frukost åt henne, jag hoppas inte du misstycker?" sa han och hon skakade på huvudet.
"Tack" sa hon lågt och reste sig långsamt upp, hon gick fram till köksbordet och tog sin tekopp och började dricka. Hon såg att Law hade på sig sina egna kläder igen och log mot honom.
"Du behöver äta något" sa han och hon skakade på huvudet.
"Jag är för trött för det" sa hon lågt och han såg på henne. "Det var bara smärtsamt att minnas" sa hon lågt och han såg sorgset på henne.
"Jag ber om ursäkt för att jag fick dig att berätta" sa han och hon skakade på huvudet.
"Det känns bättre när jag har pratat med dig, jag måste bara lägga på locket igen" sa hon och han nickade och ställde ner Robins flaska.
"Behöver du inte gå till jobbet?" frågade hon och slängde en blick på klockan.
"Jag tog ledigt, misstänkte att du skulle behöva sällskapet" sa han och hon log uppskattande mot honom.
"Ja jag gör nog det, jag har varit ensam för länge med minnena" sa hon.
"Inte helt ensam" sa Law och såg på Robin och Cara skrattade.
"Nej hon har fått mig att orka fortsätta" sa hon och reste sig sedan upp. "Jag skall bara klä på mig, sedan kan vi ta en promenad, jag tror jag behöver komma ut"
"Det låter som en bra idé" sa han och Cara nickade och gick till sovrummet, hon var fortfarande förvånad över hur väl Law hade tagit det. Hon gjorde snabbt sig i ordning och de lämnade lägenheten, Robin var lika glad som vanligt över att få komma ut och se på världen utanför. De gick mot Oxford Street för att kunna titta i affärerna.

Laura hade gjort sig klar, hon var sminkad, hade håret i en vacker knut samt svart kort kjol och högklackat. Hade man känt henne förr hade man sett en förändring och inte trott att det var hon. Det var heller inte Laura, det var Dracos inflytande över henne och det faktum att hon dolde det slagen åstadkommit.
Hennes annars klara gröna blick verkade frånvarande, som hon hade en grå film över dem, som hon inte såg allt klart.
Hon lämnade herrgården och tog sig till staden, Draco hade sagt åt henne att köpa nya kläder medans han tog sig till ministeriet. Han skulle frånsäga henne sitt jobb, nu hade han övertalat henne med det. Hon log mjukt, han älskade henne så mycket att han ville ha henne hos sig jämt. Hon älskade honom med, hon var så lycklig. Inte visste hon att hennes leende aldrig nådde upp till ögonen, att ögonen skrek förtvivlat på hjälp även om ingen annan gjorde det. Just nu sökte hon i skyltfönster efter en ny klänning som skulle behaga Draco.

Cara stod framför ett glasstånd och funderade, men hon hann inte bestämma sig innan Law hade köpt en glass till henne.
"Det är ingen ordentlig frukost, men bättre än inget" sa han och hon gav honom en puss på kinden och han log mot henne. Cara tog en sked av chokladglassen och log, det var länge sedan hon åt glass.
"Får Robin smaka?" frågade Law och Cara nickade, mannen hukade sig framför barnvagnen och gav henne lite glass som hon hungrigt åt upp, Cara log mot dottern.
"Jag misstänker att det var uppskattat" sa hon roat och Law nickade innan de åter började gå, egentligen var Cara inte på jakt efter något, utan hon strövade mest omkring, för att hålla tankarna sysselsatta med något annat än Draco och de hemska åren. Law gick bredvid henne och försökte muntra upp henne, och han fick henne gladare genom att bara vara där, hon åt upp glassen och tog hans hand, Law såg nöjt på henne, hon hade känslor för honom men hade knappt vågat visa det och att hålla honom i handen var för henne ett stort steg och han förstod det. Law verkade nöjd över att bara vara med henne, inte som Draco som aldrig varit nöjd.
Plötsligt stannade Cara och stirrade på kvinnan framför fönstret.
"Cara?" sa Law lågt och såg på henne.
"Det där är Laura" svarade hon lågt och Law såg på kvinnan längre fram på gatan, ingen av dem rörde på sig, Cara ville gå åt andra hållet men hon kunde inte, hon hoppades att Laura inte skulle känna igen henne. Cara såg på Robin när hon började skrika, någon hade stött till vagnen och Cara vaknade till liv och lyfte upp dottern i famnen, för att trösta henne.

Laura hade förvisso inte ögon i nacken men ibland märker man om någon stirrar på en. Den känslan fick hon nu och då hon hör barnskrik vänder hon sig om. Vad hon ser får hennes ögon att smalna. Hon kunde känna igen kvinnan från förr även om denna hade blått hår och en okänd man samt barn.
Laura börjar gå mot dem och leendet är som bortblåst även om blicken ber om hjälp och räddning är nu rösten kall och sarkastisk då hon kommer upp vid Cara.
"Att du vågar visa dig här." säger hon med kall stämma, allt som inte var Laura. Laura som aldrig bar kjol och sällan var fixad. Hennes sätt var också ändrat som i Malfoy stuk. Hon visste att Draco snart skulle komma och Cara skulle inte få ta honom åter.

Cara försökte trösta Robin, som började skrika mer när Laura kom närmare dem, Robin förstod att kvinnan var fientligt inställd, något som faktiskt förvånade Cara. De hade inte pratat på många år, men att vara så kall som hon var var förvånande. Cara såg på Law som stod bredvid henne, hon såg en kyla i hans blick också, något som oroade henne, hon visste inte vad Law var kapabel till, men hon hoppades att det inte skulle sluta illa.
"Jag vet inte vad du pratar om Laura, men ja jag vågar gå på den här gatan" sa hon till henne och försökte trösta Robin genom att skaka på henne (så där som man gör när man har den på armen och försöker få den att somna). Cara såg på Laura, hon var som förbytt, men hon visste att människor förändrades, det var bara naturligt.
"Varför står du här Laura, du skulle handla" Cara stelnade till när hon hörde den välbekanta rösten, en röst som hon aldrig mer velat höra. Draco kom fram till Laura och såg på dem båda och log sedan kallt när han kände igen Cara.
"Är inte det här en trevlig överraskning" sa Draco och tog ett steg mot henne, men Law ställde sig emellan. "Vem är riddaren som kommer till din undsättning?" spottade Draco fram.
"Trafalgar D. Water Law, men du kan kalla mig mister" sa han kallt och Draco mötte mannens blick, Law var längre än honom och Draco tvingades titta upp för att kunna se honom i ögonen.
"Du ser bra ut Cara" sa Draco och granskade henne uppifrån och ner och Cara rös till, hon ville inget annat än att vända och gå men hon vågade inte. "Så vems är barnet?" sa Draco och sträckte ut en hand mot Robin, Law puttade genast bort honom.
"Mitt och jag skulle uppskatta om du inte rörde henne" sa han kallt.
"Du är inte blond, mister" sa Draco kallt.
"Nej men hennes mor är" sa han och Draco såg genast kallt på Cara.
"Så du hoppar i säng med första bästa man du ser och ger honom ett barn, hora" sa Draco och Law såg kallt på honom.
"Jag skulle be er vårda ert språk" sa han och Draco stirrade hatiskt på honom.
"Jag skulle vilja se er försöka" sa Draco och försökte slå till Law som duckade och log kallt.
"På ministeriets vägnar artisteri jag er för våld mot tjänsteman, uppväckande beteende och misshandel" sa Law och satte bojor på Draco som knappt han reagera, Cara kramade om Robin som tystnat och såg oroat på Draco som svor.
"Cara önskar du följa med till stationen eller ses vi hemma?" frågade Law och Cara såg på Draco och sedan Law.
"Vi ses hemma" sa hon lågt och han nickade och gav henne en puss på pannan innan han försvann med Draco. Cara stod oroligt kvar med Robin i famnen och Laura framför sig, osäker på vad hon skulle göra.

Laura höll sig i bakgrunden, hon var van att göra det då Draco var i närheten, då han oftast förde hennes talan numera. Hon såg istället på Cara och barnet i hennes famn och gissade att det var som Draco sagt. Eller kanske var det inte så, men att hon hoppade i säng med första bästa stämde säkert. Här märkte man hur väl hans ord for igenom henne hur väl hon trodde på allt han sa. Han hade dock lagt armen om henne då han kom som för att markera mot Cara att han också hade en ny nu, något stolt fast samtidigt förtvivlat syntes som en flyktig vindil över Laura innan han gav på sig mannen.
Laura försökte hindra honom, hindra slaget mot mannen. Men det enda on fick till svar var ett slag över kinden och en svordom.
Laura reagerade inte ens på slaget men då han blev fångad kved Laura övergivet till då de försvann. Hon var inte mycket utan honom numer, han tänkte och pratade oftast för henne. Som kylan i rösten då hon vände sig mot Cara.
"Jag hoppas du är nöjd nu." sa hon bara, då Caras mening säkerligen var att hon och Draco inte skulle få vara samman mer, Cara var avundsjuk. Sedan vad menade mannen med misshandel? Inte mot henne va? Det hade hon ju dolt så väl, de förstod inte, han var tvungen till det, det var inte hans fel det var Lauras och Caras, det sa han.

Cara hade ryckt till när Draco slagit Laura, men kvinnan verkade knappast reagera över det, hon förstod inte hur hon inte kunde reagera, men Laura kanske hade en annan syn än hon själv. Robin såg på sin mor och skrattade när hon fick tag i en av hennes blåa hårslingor, Cara var lättad över att Draco inte känt igen barnet, hon hade förväntat sig att han direkt skulle veta vem hon var, men sen hade Law sagt att barnet var hans, hon var lättad över att han försvarat henne, hade hon varit själv visste hon inte vad hon skulle gjort, hon hade antagligen gått tillbaka till Draco utan att blinka. Cara såg underligt på Laura när hon verkade nästintill kapabel att göra något då Draco försvunnit, vad var det med kvinnan.
Cara blinkade förvånat åt henne.
"Tror du jag är nöjd?" sa hon kallt och mötte kvinnans blick, något var inte som det skulle det visste hon, men hon visste inte vad. Hon förstod inte varför Laura var så fientligt inställd till henne, kanske var det för att hon dragit sig undan, men hon misstänkte att det berodde på att Draco sagt en massa lögner om henne, borde inte Laura veta bättre? Eller hur skulle hon kunna det, Cara hade inte pratat med henne på år och Laura visste inte vad som hänt henne. Cara ville inget annat än hem och vänta på Law.

Laura mötte stadigt kvinnans blick. De gröna ögonen som verkade ha någon grå hinna över sig och som ändå skrek på hjälp.
"Ja. nöjd. Du fick iväg Draco från mig, det var det du ville. Han sa det, han älskade mig men det kunde du inte tåla. Jag älskar honom." sa hon och den sista meningen lät tom och utan den känsla man i vanliga fall skulle haft.
Han hade nu tagit allt ifrån henne, nu hade hon inte ens jobbet kvar. Allt som betytt något för Laura var borta och hon var helt Dracos lilla docka. Men nu när Draco var borta kände hon sig övergiven och kylan som förr örts i hennes röst verkade ha dämpats.

Cara fick blinka flera gånger för att försöka uppfatta vad Laura precis sagt, hon var osäker på vad som hände, det kändes overkligt, hon var inte säker på varför men det var något som fick hennes varningsklocka att ringa. Hon visste inte om det var för att Laura agerade så annorlunda eller för att hon påstod att Draco älskade henne. Cara var inte säker på om Draco älskade henne eller inte, hon visste att mannen en gång i tiden hade kunnat visa känslor, kanske kunde han göra det igen, men något gjorde att Cara tvivlade.
"Jag är inte nöjd för att jag fick iväg honom ifrån dig, jag är nöjd att jag fick iväg honom ifrån mig" sa hon långsamt, kanske mest till sig själv. "Om han älskar dig tänker jag inte hindra honom, eller dig" sa hon tydligt och såg på Laura.
"Laura mår du bra? Du verkar så annorlunda" sa Cara tveksamt, osäker på ifall hon borde ha frågat eller inte, de var inte längre vänner och det var inte hennes plats att fråga om något som egentligen inte angår henne.

Laura stirrade på henne, på kvinnan hon kunde räkna som sin vän förr, kunde hon det med någon numera? Hon hörde knappt Caras svar på hennes anklagelser. Men hon studerade kvinnan och barnet som hon för första gången såg dem.
"Han kommer hamna i Azkaban nu. Hamna där, han får inte. Det är inte hans fel, han måste bara avreagera sig, det var det som hände nu." sa hon och nickade åt där männen stått, men hennes hand gick över kinden där han slagit henne som hon menade något mer än bara det.
Då Cara frågade hur hon mådde blev hon åter på sin vakt och ryggade bakåt en aning.
"Klart jag mår bra, varför skulle jag inte? Jag är lycklig, älskad." sa hon som ett mantra dock hördes det att inget av det var sant.
"Det är mitt fel, ditt fel inte Draco, han kommer åka dit." mumlar hon förtvivlat som om hon åter glömt att Cara var där.