Allt inte svårt, bara kompliserat

Jättebra!

Det var exakt lika awesome som i första kapitlet, om inte mer!
Give me mooore♥

Baaaaaaah vad glad jag blir att du gillade det♥


♥


Mer kommer när 3:e kapitlet är färdigställt♥

Vet inte vad jag ska säga mer än "jättebra". ^^

Super! ^^ ♥ Har du sett PLL?

Naw tack!♥


Pft, pft ehm pft ehm eh neeeeej då♥

YaY!
Nu är jag äntligen klar med det tredje kapitlet, jag är såååååååååå himla glad över det här och jag hoppas att ni gille det också!♥

3. To kill a romance

Jag ställde mig upp från pallen i NO klassrummet. Vi hade dissekerat olika delar från en gris och jag gick snabbt mot toaletten för att tvätta mina händer, det var så äckligt, även om vi hade plast handskar på oss så var det som om jag rörde på det direkt.

Det blev snabbt fullt på toaletten för att alla ville tvätta av sig från den äckliga lektionen. Jag nästan knökade mig ut ur toaletten föra att det var så fullt. Jag gick mot mitt skåp för att lägga in böckerna jag hade i min väska. Mitt skåp ligger precis mittemot NO klassrummet så det är inte långt att gå tillbaks. Jag såg Matt komma i korridoren gåendes rakt mot mig.
- Skulle du kunna komma in till mitt klassrum, vi behöver prata, sa han viskandes till mig. Jag förstod att han antagligen had tänkt att läxa upp mig och få mig flyttad från hans klass. Han gick med raska steg och jag väntade lite, det skulle vara lite pinsamt att gå tillsammans.

Jag lade ner mina läxböcker i min väska, vi skulle snart sluta första dagen i skolan och både första och sista dagen här på Hedenskolan brukar vi skippa sista lektionen och flytta fram klockan och vi alla står framför utgången och räknar ner tills den ringer. Men jag tycker att det är fånigt att göra samma sak precis innan sommarlovet också. Jag gick med försiktiga steg mot klassrummet och jag var så nervös. Jag lade handen på dörrhandtaget för att öppna dörren.

När man vet att man har två val, så kan man kan antingen göra det som är rätt eller strunta i det och göra det som är fel. Om man struntar i det rätta kommer det till slut att komma tillbaks till en, spelar ingen roll om det är om en minut eller fem år det är bara lika bra att vara modig och göra det man vet innerst inne är rätt.

Jag öppnade dörren och där stod Matt och grejade med några papper.
- Så bra, sa han och satte sig på sin stol.
- Jag tror att du redan vet vad det är jag vill prata med dig om, sa han och jag nickade försiktigt.
- Jag kan inte träffa dig på det sättet och det hoppas jag att du förstår, sa han. Han hade sina fingrar knäppta och med händerna på skrivbordet.
- Det är inte så att jag inte gillar dig för tro mig det gör jag, mitt hjärta blev nästan som brutet när jag inte fick reda på ditt namn och inte fick ditt telefonnummer när du lämnade baren den kvällen, sa han och han kunde inte längre kolla på mig, jag ville bara gråta, så det var det det var bara slut, bara sådär.
- Jag tror att vi var färdiga här då, sa Matt och reste sig från sitt skrivbord.
Han gick mot dörren och drog upp den långsamt.
- Innan du går, sa jag och han stannade upp.
- Jag älskar dig, jag vet att vi har bara träffats en gång tidigare men när du kollade in i mina ögon så visste jag att jag älskade dig, det var kärlek vid första ögonkastet, sa jag och en tår strilade ner för min högra kind.
- Men det kan aldrig bli vi, jag hade ett stort hål i mitt hjärta och du fyllde det den natten men nu när du är borta har hålet kommit tillbaka och det kan aldrig fyllas igen, inte ens av dig, sa jag och stormade ut igenom klassrummet med tårarna strilade ner för kinderna. Jag gick ner för trappan utomhus. Det var alldeles tomt ute. Jag gick mot busstationen för att ta den sista bussen hem. Det var soligt ute men den verkade gå lite i moln.
Jag var ensam på bussen, det kändes lite konstigt med ingen annan på bussen, inte en endaste.
när jag var nästan framme tryckte jag på stop knappen och snart var jag ute i det nu mulna vädret. Jag gick med raska steg mot mitt hus. När jag hade kommit 20 meter så började det att ösregna. Jag blev fort blöt och det bildades stora pölar på gatan. Jag såg huset och jag sprang fort. Jag försökte att öppna dörren men den var låst. Jag böjde mig ner för att ta fram nyckeln som låg under mattan. När jag var på väg att böja mig ner så kollade jag för att ingen skulle se vart den låg. Jag kollade åt vänster, ingen där. Jag kollade åt höger och där sex hus ifrån mig Matt! Jag tog snabbt nyckeln och låste upp och slängde dörren efter mig. Hur kunde han inte ha sett mig förut, bor han där, är han där på besök.

Så min situation just nu är att jag ska försöka att lämna mig Matt bakom mig men jag kommer att spendera flera timmar vid närvaron av honom i skolan och inte nog med det för han bor sex hus ifrån mig. Vad har jag gjort för att förtjäna sådan grymhet?

Jag tog av mig min genomblöta jeans jacka och hängde upp den i torkskåpet i hallen. Min mascara hade runnit ner för mina kinder och jag såg ut som en ond gast. Jag tog min väska i handen och gick upp mot mitt rum. Tankarna gick runt och runt i mitt huvud. Jag visste inte om jag älskade honom längre, han hade krossat mitt hjärta på bara några minuter. Inte en enda kyss fick jag från mannen som jag älskade eller älskar det är bara så svårt! Mina känslor bubblade upp i mig och jag kunde inte göra något annat än att skrika och att gråta. Jag lade mig på sängen.

Jag ger upp, det här med känslor, jag ger upp, det går inte, jag önskar att jag var som en robot och att man bara kunde plocka ut mina känslor, inte behöva känna de olika sakerna som skulle beröra skulle inte kunna få mig att gråta. Gå igenom livet utan kärlek, utan smärta och utan tårar.

Tårarna rann ner för mina redan blöta kinder. Jag visste inte oom de var mest blöta från mina tårar eller regnet ute.
Jag kunde inte hjälpa det, jag ville inte hjälpa det. Det hjälpte att gråta, det hjälper alltid. Min kudde var helt blöt av mina tårar och jag behövde samla mig själv. Jag kan inte bara ligga här och gråta ögonen ur mig. Min mobil plingade till och jag kollade fort vad det var Liza som hade skickat ett sms
”Hej, vart var du? Vi kunde inte hitta dig så vi gick”
Jag låste upp modilen och svarade snabbt.
”Jag har ett brustet hjärta och jag behöver någon att prata med :’(”
Jag kollade på mobilen och väntade på svar.
Det plingade till och jag tog snabbt och låste upp mobilen.
”Vi är hos mig,kom så fort du kan :’)”
Jag läste det snabbt. Min kudde var svart från min mascara. Snabbt gick jag med det smutsiga örngottet i handen och lade det i tvätten.
På vägen tillbaks till rummet såg jag mig i spegeln och jag blev förskräckt av min spegelbild. Jag drog ner ärmarna på min tröja och torkade bort den. Jag gick ner till hallen för att ta på mig min jacka. Det regnade fortfarande ute och jag drog upp min luva. Jag gick ner för de två kvarteren som skiljde på våra hus. Det tog fem minuter för mig att se Lizas hus. Jag knackade på dörren och Liza öppnade dörren. Jag lutade mig in i hennes armar och grät. Vi gick in i huset och stängde dörren.
- Vem gjorde dig så pass illa så att du gråter? Frågade Oscar och jag försökte att lugna mig för att kunna förklara för de alla.
- Matt, sa jag. Bara av att säga hans namn fick mig till att börja gråta direkt.
- Vem är Matt? Frågade Liza med en förundrande blick.
- Matt engelska läraren, sa jag och mina tårar strilade ner för mina kinder. Jag kollade på mina kompisars ansiktsuttryck. De såg förundrande och frågande på mig. Jag hade inte tänkt att berätta för dem men jag skulle inte ha kunnat hålla det från dem mycket längre ändå.
- Matt var den mystiska barkillen och när jag såg honom gå där i hallen blev mitt hjärta krossat för att jag visste att det aldrig skulle kunna bli något mellan oss, sa jag. Jag ville gråta mer men det var som om mina tårar hade tagit slut.
- Så det var han du har gått och varit galen i de sista dagarna? Frågade Erika. Jag bara nickade.
- Det här var inte det jag hade väntat mig, sa Erika och kollade ner på golvet.
Det blev tyst. Det ända som lät var ljudet från elementen.
- Det här är bara galet, sa Erika.
- Du kan inte vara kär i din lärare, till och med jag vet det, sa hon med en allvarlig blick.
Det blev tyst, tystare än det var förut. Jag torkade bort de återstående tårarna som var kvar på mina kinder.
- Det där var en konversation stoppare, sa Liza. Alla kollade ner på golvet.
- Är det någon som vill ha te? Frågade Liza i hopp om att det skulle starta en konversation.
- Ja tack, sa Erika och kollade upp för första gången på länge.
Liza kollade på Oscar och han skakade på huvudet.
- Jag vet att du behöver det, sa Liza till mig glatt och gick in i köket.
- Men hur ska du komma över honom då?? Frågade Erika mig.
- Det är ju inte så att du kan sluta hans klass, du behöver det för att komma in på målar skolan, sa hon lite oroat.
- Jag vet inte, jag vill inte behöva smyga runt med honom om vi faktiskt skulle försöka, sa jag med och kollade fortfarande ner på golvet,
- Men det är inte det värsta, sa jag med en lite skrämmande blick.
- När jag gick hem från bussen såg jag honom gå in i det där huset som har varit till salu i över ett år nu, sa jag med en plågad blick.
- Är du seriös??? Frågade Oscar häpnat. Jag nickade långsamt.
- Herregud!? Skrek nästan Erika ut, hon var nog lika förvånad som jag var.
Liza kom in i rummet med teet. Hon gav mig och Erika varsin kopp och sedan satte hon sig ner på en pall.
- Men hur ska du göra då? Frågade Liza med ett nedlåtande tonläge
- Jag vet inte, sa jag och skakade på mitt huvud och kollade ner på golvet.
- Detta är som en mardröm som jag inte kan vakna upp från och den har hållit på i 17 år, sa jag och återigen kollade upp på mina vänner. Jag kunde känna hur mina tårar började strila ner för mina kinder. Erika flyttade sig närmare mig och jag lutade mig in i hennes armar. Jag torkade bort tårarna från mina kinder. Vi satt där i tystnad i ca fem minuter tills Lizas mamma Marika kom in i huset. Det bröt tystnaden hastigt. Hon höll i massor av saker och Liza rusade upp från sin pall för att hjälpa henne. Om Liza inte gör allt perfekt så skulle hennes pappa slå henne. Lizas pappa är våldsam och är ofta full. Han brukar slå Liza och Marika, han var ofta jätte snäll förr i tiden men när Lizas bror Gustav dog i kriget i Irak så började Lizas pappa att dricka och han blev våldsam.

Lizas pappa kom in i huset och det blev en kraftig lukt av alkohol.
Marika gick upp hastigt och hjälpte honom upp för trappan. Vi hörde hur han ramlade i trappan flera gånger.
Liza fick den där förskräckta blicken som hon brukar få när hon är nära sin pappa.
- Ska vi gå någon annan stans? Frågade Liza ängsligt Vi alla reste oss upp och jag och Erika ställde ner våra koppar på fikabordet. Vi tog våra jackor och gick ut.


//Hoppas att ni tyckte att det var bra, det här var lite längre och jag tror att kapitlens kommer att bli längre och längre för varje kapitel!♥

Super! Gillar långa kapitel!

Jättebra!!!
Men vad sorligt! Seriöst, du beskriver så bra att man riktigt kan känna det som händer själv! Kan erkänna att det kom några tårar när jag läste detta kapitel! Jag sort of shippar dem nu och det måste bli dem i slutet! ♥

Ok nu fattar jag vad du menar att jag inte ska läsa den i skolan, min lärare frågade vad det var med mig när jag satt och grät på lästimmen (var överlycklig att jag fick läsa den här då) och han trodde att jag hade slagit mig.

Vad bra, för som jag sa så kommer de nog att bli längre och längre så ni kommer nog antagligen att få vänta lite längre på fler kapitel och jag kommer att börja lite på nästa innan jag lägger upp det så att ni får vänta en kortare tid på det nästa ♥


Jag kan inte avslöja något, jag önskar att jag kunde skriva kapitel snabbare för jag är så exalterad över att lägga upp dem här! ♥