Zombieroll

Artemis log lite snett och la i torkade kryddor i grytan innan hon tände eld på veden med hjälp utav tändstål.
"Du lär nog märka om du kliver in i New York, det kan ju inte rasat helt." sa hon enkelt, med tanke på alla stora hus. Artemis tar en klunk av flaskan och sluter lätt ögonen av välbehag, det var längesedan.
Men innan hon dricker mer sätter hon igång med maten, hon sätter grytan över elden för att låta det hela småkoka. Hon värmer även upp vatten i en mindre plåtburk och häller i örter för te.
"Vad heter du?" säger hon och granskar kvinnan, det syntes att hon kunde behöva en matbit. Artemis var tacksam över hennes sällskap, än sålänge hade det utvecklats bra.

"Jag antar det, på bilderna verkade det vara väldigt höga byggnader där." Säger Ivy och undrar ifall hennes New York-poster fortfarande hänger kvar i hennes gamla rum i studentlägenheten hon bodde i när helvetet bröt löst. Hon tyckte om den postern och nu har hon nästan glömt hur den såg ut. "Namnet är Ivy Black." Hon vrider sig ur sin nötta läderjacka och läser på ryggen av den. "Det står typ här, det har blivit rätt utnött numera dock." Fortsätter hon, vad hon inte vet är att man kan se hennes väldigt utmärkta ben. Trots att hon faktiskt har muskler så är hon såpass senig att man kan se det. Grönsaker gör inte näringen rättvisa. Synd och skam. "Själv då?" Frågar hon den fortfarande namnlösa kvinnan. Det finns inte många som brukar bjuda främlingar på mat längre. Ivy kränger på sig jackan igen, det är hennes lilla ögonsten trots att den är så sliten.

(Hon hade redan presenterat sig innan, men vi struntar i det nu xD)

Artemis nickar och rör om i grytan, det började spridas en härlig doft nu.
"En ko skulle man haft." mumlade hon mest för sig själv, som att hon glömde att hon hade mänskligt sällskap.
Men det fanns säkert kor, bara att dessa ägdes av större grupper som hade tagit över stora byggnader och liknande. Det var leva eller dö och hon hade stött på alltför många otrevliga personer att hon helt gett upp tanken att ansluta sig till en grupp. Ett långt skärsår från höften upp till magen visade detta, men hon hade överlevt med både sitt liv och sin värdighet i behåll, hon var inte den som blev utnyttjad.
Dock höjer hon tillslut blicken och synar jackan.
"Hade vi haft tråd hade jag kunnat broderat i det på nytt." sa hon frånvarande som om hennes tankar sysslade med annat. Hon sätter sig ner, låter maten sköta sig själv och dricker ur flaskan.
"Artemis, Artemis Snow. Som den grekiska gudinnan du vet." presenterar hon sig och ser på Ivy.

(Sorry! Trodde inte det! Dx Ivy var... upptagen med alkohol... O-o
Soz för att jag inte svarat förrän nu heller. Dx )

Ivy kvävde ett skratt när kvinnan pratade om kor. Ugh, hon har så dålig humor och har alltid haft det. Den blev sämre med tiden, ärligt talat. Döda uppskattar inte hennes humor. Levande döda kan ju inte ens le längre. Vissa av hennes skämt förtjänar åtminstone ett leende.
"Snyggt namn, jackan är bortom räddning tror jag." Fortsätter hon roat, den är det. "Fint att du vill försöka dock, finns inte många som ens skulle erbjuda något sådant nu för tiden." Hon skattar sig lyckligt lottad över att ha träffat på en trevlig själ för en gångs skull. En själ som då inte sitter fast i ett levande lik eller något.

(Vi säger så xD Ah, det är lugnt c: )

Artemis svarar inte med en gång utan dricker ur flaskan.
"Ah, det var ärligt." mumlar hon, drar handen genom håret och ser till maten. Hon verkade mer avslappnad, troligen alkoholens inverkan. Det var längesedan hon druckit och hon var lättpåverkad särskilt på fastande mage.
"Ingen orsak, jag har ändå ingen tråd att erbjuda." säger hon och rycker på axlarna och kastar en blick på kvinnan. Hon tar själv av grytan i en tallrik och häller lite av te i en mugg innan hon visar att kvinnan kan göra detsamma.

Innan Ivy svarar på någonting tar hon för sig av maten, hon är såpass hungrig att hon inte bryr sig mycket i att vara social. Fast hennes sunda förnuft tvingar henne till det. Hon tar några skedar av maten, hon blir lycklig över att kunna tugga i sig köttet. Underbart!
"Finns inte många som har det längre, fast det sägs att på andra sidan havet har återvänt till industrier. Men det är väl bara myt." Fortsätter hon... såsom något småprat liksom. Rykten är det enda som håller henne vid liv dock.

"Jaså?" säger Artemis frånvarande samtidigt som hon äter. Rykten blandades med rykten, förstorades och ändrades och snart visste man inte vad som var sant eller vad som var lögn längre.
"Troligen är det bara en myt och om det är sant är det omöjligt att ta sig dit om man då inte skulle ta landvägen, om ens det är möjligt." säger hon men tystnar då hon hör prassel i buskarna. Hon lägger fingret för sina läppar för att få tyst på Ivy. Var det en död eller var det någon av männen som jagat henne?

Ivy drar upp sin glasfiberkniv igen. Hon vill inte behöva använda den på en levande... det brukar vara svårt. Levande döda är i många fall lättare att ta död på med den men hon vill inte slösa ammunition på de döda heller. Inte heller på de levande. Faktum är Ivy inte bryr sig i vad som kommer ut, ljudet av en kula vill hon inte höra. Hon gör dock sitt bästa för att dricka upp grytan. Lite irriterande med alla bitar men hon vill hellre ha en sista måltid än att dö på tom mage. Alkohol har hon redan i kroppen, hon behöver inte tvunget bry sig i det. Hon ställer kvickt ifrån sig skålen när prasslandet fortsätter, det är närmare den här gången. Det låter som en av vad det än är. Förhoppningsvis kan det vara en levande med förnuft nog att inte attackera blint. Mer prasslande, den rör sig liksom bortåt men samtidigt framåt mot dem. Ivy gör sig redo att hoppa på och skära sönder.

Artemis tar sig smidigt upp men på något ostadiga ben och det syns att alkoholen slagit till och att hon inte var lika tålig som Ivy.
Hon drar sin kniv och ser att Ivy gör detsamma, men sedan följer hon enbart ljudet med blicken. Ljudet som närmar sig dem, något som stannar upp och lyssnar med. Antingen ett djur eller en människa och ut kommer en man. En lång, gänglig och skäggig en. Dock var han ingen av männen som jagat henne, men Artemis var fortfarande på vakt, skrämd av manligt könade varelser.

Gammal, gänglig, skäggig, svag. Han är svag. Hon reser sig upp ordentligt och tar ett steg framåt. Väntar på en reaktion, är han döv eller död? Han ser inte dödut, de döda brukar inte ha skägg och om de har det brukar det vara trassligt av torkat blod. Hon kanske borde ha tagit fram pistolen iallafall. Den gamle mannen är smått böjd framåt. Hur fan kan han ha överlevt såhär länge? Hon tar ytterligare några steg framåt, smygande fram. Mannen vänder sig mot henne och då ser man bettet i hans hals.
"Hjälp... Hjälp mig." Två år hade det tagit för honom att bli biten? Ivys läppar rycker till och hon börjar flina. Hon tar två steg framåt.
"Det finns ingen hjälp för ett bett." Svarar Ivy, tar tag i hans huvud och skär halsen av honom. Tillräckligt djupt för att han ska bli som Nästan Huvudlöse Nick i Harry Potter böckerna.