PRS emma & linnéa

Logan gav ut ett litet, knappt hörbart, skratt åt hennes presentation av sig själv.
"Är det något du behöver eller vill du att jag ska gå?" Frågade hon och efter några sekunders betänketid skakade Logan på huvudet.
"Du kan gå. Åh nej vänta förresten eh - Ellie var det va? Ja i alla fall, tror du du skulle kunna hämta en av mina biologiböcker som borde ligga på köksbordet, en trappa ner? Tack på förhand."

Elena-Maree nickade eftertänksamt. Hon skulle nog faktiskt inte ha något emot att bli kallad Ellie, förutsatt att han inte använde det till något dåligt. Det var mycket smidigare, liksom.
"Kommer strax... Jag fick aldrig ditt namn?" svarade hon, men utan att vänta på svar vände hon sig och för att gå och hämta hans bok. Ett antal olika skolböcker låg på köksbordet, men biologiboken var hyfsat enkel att hitta ändå. Hon tog den, läste de få orden på baksidan och gick upp för trappan igen, och la varsamt boken på en byrå nära dörren, fortfarande inte riktigt villig att vara alltför vänlig och framåt. Vem vet vad han skulle kunna göra, eller säga, både nu och senare till sina säkert jättecoola vänner.

Logan skulle precis svara Ellie (han var inte helt säker på att han hade sagt rätt, men vem bryr sig, Ellie var väl ett fint namn) när hon vände på sig och gick ut ur dörren.
"Jahapp." Sa han och himlade med sina ögon innan han tog upp sin mobil igen och började spela ett väldigt gammalt spel som han egentligen hade tröttnat på, men han var så utmattad att han inte brydde sig.
Han tittade först upp när Ellie kom tillbaks med hans biologibok i famnen, och just när deras blickar möttes kom han direkt på var han hade sett henne förut; i skolan. Vilket nog var ganska uppenbart då det bara fanns en skola i hela staden, men han kände speciellt igen henne från sina geografilektioner, hon gick i året under honom - då han var tvungen att gå om ett år i geografi, vilket hans föräldrar inte var särskilt glada över alls.
"Du har geografi med mig." Sa han innan Logan hann tänka sig för. vafan gör du, ta boken och låt henne gå, hon är en av de fattiga.

Någonting i killens ögon typ tändes när deras blickar möttes. Inget töntigt kärlekstjafs, utan något som liknades vid igenkänning. I och för sig var det nog inte så konstigt, eftersom de verkade vara i ungefär samma ålder och det bara fanns en skola.
"Du har geografi med mig" sa han plötsligt, vilket fick Elena-Maree att näst intill osynligt rycka till. Hon höjde på ena ögonbrynet.
"Jag är förvånad att du ens lägger märke till fattiga stackare som jag" svarade hon med ett sarkastiskt leende. Hon förstod inte riktigt vad han ville ha sagt med det - var det ett konstaterande, ett tyst rop på hjälp om geografiläxan eller något annat?

"Jag lägger bara märke till dig för att du sitter precis framför mig. Jag är förvånad att jag känner igen dig också." Sa han utan känsla. "Du kan gå."
Han visste inte varför han plötsligt blev så irriterad, det var nog hennes sätt att säga "fattiga stackare som jag." Hur svårt var det att se hur olika de egentligen var? Varför skulle han bry sig om henne om hon ganska tydligt inte brydde sig in honom?

Hon fnös till.
"Tro mig, jag vet mycket väl att jag kan gå" sa hon innan hon gick ut från rummet ännu en gång. Arroganta, rika killar var det värsta hon visste. Elena-Maree var inte här för att skaffa vänner, men hon hade en känsla av att det inte var jättebra att redan vara så gott som ovän med en i familjen hon skulle arbeta hos för en förhoppningsvis inte alltför kort tid.
Hon var där endast för pengarnas skull, vilket denna familj verkade ha överflödigt med. Hon gick ner för trappan och in i köket där hon satte sig på en av stolarna efter att hon hade hämtat ett glas vatten åt sig själv.