Innan vi båda dör ~ [PRS]

De tres uppmärksamhet riktades bortåt då en av dem genomborrades av en dolk. Talindra vittnade hur hans liv rann ur honom, hur han föll till marken och omfamnades av döden.
Hon drogs tillbaka till verkligheten när de övriga två drog sina rostiga klingor och hon plockade ljudlöst fram sina egna vapen. Talindra sneglade över på kvinnan som uppenbarat sig och hon tackade gudarna för denna räddning.
Utan förvarning kastade hon sig mot en av männen och dräpte honom med en av sina knivar. Hon överlämnade den sista åt kvinnan där hennes svärdsskicklighet förundrade alven.

(( ... Känns som om jag skriver kortare och kortare inlägg. ))

Avena överlät den ena mannen åt alven och tog den sista själv. Hon orkade inte leka med honom utan högg honom helt enkelt då han inte var beredd och mannen föll till marken. Hon knäböjde vid gräset för att rengöra klingan innan hon gick upp och tog sin dolk, rengjorde den med innan hon stoppade dem tillbaka. Hennes vapen var i mycket bättre skick än dess ägare som knappt verkade närvarande.
Hon stod still en lång stund innan hon minns alven och vänder sig långsamt om för att studera denne.

Talindra följde kvinnans exempel och drog kniven mot en av de dödas kappor för att rengöra den från blodet. Hon satte tillbaka den i sin hållare, och sedan såg hon upp mot kvinnan som verkade stå i tankar.
Sakta reste hon sig upp från huk.
"Jag är skyldig er ett liv", sade hon och bugade lätt framför henne, "Vad är namnet på min räddare?" undrade hon och rätade på ryggen igen.
Talindra var fortfarande utmattad och undrade om hon skulle hitta en säkrare plats att vila på, eller om hon kanske skulle fråga efter kvinnans ärenden och göra henne sällskap. Det kändes som om det var längesedan hon hade umgänge och kunde gott behöva ett.

Avena ryckte till ur sina tankar och såg på alven då hon tilltalade henne. Hon rynkade på pannan som om det var svårt att registrera det hon sade.
"Avena är mitt namn och du är inte skyldig mig något." sa hon enkelt och hennes blick gick långsamt, nästan sömngångaraktigt mot männen. Det var som att hon först nu verkligen insett vad som hänt.
Sedan gick blicken åter mot alven innan hon vände sig om och började gå. Det var som hennes undermedvetna styrde de handlingar hon själv inte orkade med. Hon förväntade sig att alven skulle komma efter och snart befann hon sig i en liten glänta där hon sjönk ner i mossan och lutade sig mot ett träd. Hon själv ville inte sova, hon hade undvikit det länge nu. Men var gång hon slöt ögonen såg hon Silje och de andra slitas itu. Även om Silje var gjort av någon av de många som tvingat sig på henne, köpt henne, så var Silje hennes eget kött och blod, hon hade älskat sin dotter.

Talindra frågade inte om hon ville ha sällskap, men när hon följde Avena vid hennes sida protesterade hon inte - så alvinnan antog att det var okej.
Talindra lät bli att säga något under färden, det var något undermedvetet som höll henne tillbaka. Kanske var det kvinnans inflytande, som inte heller sade någonting, eller skogarnas. Alvinnan kände sig osäker här. Hon kunde inte lita på att hon var ifred och ville därför inte dra åt sig uppmärksamhet genom att väsnas.
Då Avena sjönk till marken för att vila såg sig Talindra om för att försäkra att platsen var fri från faror. De var långt ifrån stigarna och ännu var det tyst, och dessutom kände hon inte vittring från vilddjur som skulle kunna smyga sig på dem. Så hon antog att de kunde vara säkra för några timmars välbehövd sömn.
Försiktigt lade hon sig ner några meter ifrån Avena med ett hårt grepp om en av hennes knivar. Vid plötsliga anfall skulle hon vara beredd. Hon lät sig omfamnas av tröttheten och snart sov hon.

Avena satt orörlig, stirrade rakt fram och kastade då och då blickar på den sovande gestalten. Till sist drog hon fram en filt som hon hade med sig och la över kvinnan. Avena frös än i sina tunnslitna kläder men det gjorde henne inget, det var inget som gjorde henne något längre.
Alven vars namn hon inte visste sov än, så Avena satte sig åter lutad mot trädet. Så satt hon orörlig och med ögonen vidöppna tills en ny dag randades och det började ljusna i skogen.

Det första Talindra gjorde när hon vaknade ur sin slummer var att greppa tag om kniven igen som låg löst i hennes hand. Det andra hon gjorde var att sätta sig upp, och då upptäckte hon filten om henne.
Det var underligt, tyckte hon. Inte mindes hon att hon lagt en filt över sig?
Då mindes hon gårdagens händelser och upptäckte i samma sekund Avena. Hon såg tröttare ut än vad Talindra mindes och hon undrade om hon fått en blund i natt eller inte. Av hennes utseende att döma gissade hon på det senare alternativet.
"Talindra", utbrast hon plötsligt. Hon hade nämligen insett att Avena fortfarande inte visste hennes namn, "Talindra Celebrindal från skogsalvernas norra by", presenterade hon sig mer noga och reste sig upp. I handen hade hon filten. "Ännu en gång tackar jag er för er vänlighet", sade hon och gav tillbaka filten till Avena som egentligen tycktes behöva den mer än henne.
"Jag vill inte tränga mig på", sade hon sedan, än präglades hon av hennes faders stränga lektioner i artighet, "Om ni vill att jag ska gå får ni säga det. Annars undrar jag vad era planer är?"

Avena rycktes upp ur tankar och såg på alven som nyss vaknat. Då hon presenterade sig nickar hon till svar. Hon mindes inte om hon själv presenterade sig så hon gjorde det igen.
"Avena...." sa hon och drog handen genom håret efter en lång paus, hon visste inte sitt ursprung och hade därför inget familjenamn att lägga till.
Hon tog emot filten och stoppade den i sin ränsel innan hon reste sig upp för att gå. Hon hade varken sovit eller ätit, men detta var något hon inte brydde sig om längre eller tänkte på.
"Gör som ni behagar, men jag befarar att jag inte är ett trevligt sällskap och planer har jag inga längre." sa hon bara med dov röst och började gå från stället.

Talindra övervägde sina val. Egentligen fungerade hon bäst på egen hand, men ändå fick hon nästan känslan av ängslig ensamhet när hon märkte att Avena gav sig iväg. Samtidigt kändes det som om denna kvinna inte skulle kunna klara sig mycket längre till. Alven undrade när hon haft sin senaste måltid till exempel. Det var trots allt hennes skyldighet att hjälpa Avena då hon faktiskt räddat hennes liv, vare sig kvinnan höll med om saken eller inte.
"Avena", sade hon och började gå med snabba steg för att komma ikapp, "Vill ni dela på en måltid? Det är inte mycket kvar, men det hjälper mot hungern för stunden."
Hon plockade av sig en säck i djurskinn hon hade på ryggen och öppnade den. Det var överraskande tomt däri, innehöll knappt några brödbitar, torkat kött eller bär. Talindra kände skam över att bjuda på en sådan fattig måltid, men om det krävdes för att dämpa den gnagande hungern för bara några minuter så var det värt det.

Avena stannade upp då Talindra ropade på henne. Det var som om hon handlade på Accord, som oförmögen att fatta beslut själv. Orsaken att hon ens kommit fram till att hon skulle vandra genom skogen var att hon kommit på det för länge sedan. Hon sätter sig ner då Talindra gör det och ser på maten. Det var förvisso inte mycket, men Avena verkade inte ens reagera över det.
"Jag är inte hungrig, men ät föralldel själv innan vi går." sa hon frånvarande eller mer som hon inte riktigt var närvarande. Långt inne uppskattade hon att ha någon att tala med, att umgås med någon. Hon var hungrig, men kände sig inte, brydde sig inte.
Det var bara ett fåtal gånger hon vaknade upp och det var då hon brydde sig om Talindra. Då hon gav henne filten, räddade henne, såg till att hon fick sova och erbjöd henne att äta nu.