Innanför väggarna (PRS mellan mig och Frivolt)

(Ledsen att det tog tid och att den här delen blev lite konstig men det får vara så )

Estelle hörde knappt Agnes ord, det lät mer som ett eko i bakhuvudet. Hon hade knappt kontroll på sin kropp längre, benen styrde stegen bort mot den gallrande utgången, innan receptionisten hann släppa blicken från sin dator hade hon släpat med Agnes till den avskilda korridoren som låg precis bredvid utgången. Egentligen var även den här utgången avspärrad men mellan gallret och golvet så kunde man lätt åla sig under, iallafall om man var lika liten som Agnes och Estelle är vill säga. Hon hade varit här många gånger förut men sällan tagit med Agnes. Hon fortsatte springa fast hennes andning blev tyngre och tyngre.

Till sist stannade hon äntligen. Korridoren var mörk och luktade unket, det var inte många som frivilligt skulle gå in där. Inte ens trollen var speciellt förtjusta i den platsen. På deras vänstra sida stod en stor skulptur, formad till någon som såg ut som om att den precis hade blivit mördad. Det enda som saknades var en hand runt offrets hals. Hakan hängde slapp mot bröstet och ögonen var uppspärrade, som om skulpturen precis hade sett sin mördare innan den dog. De flesta skulle ha tyckt att det var en högst skräckinjagande skulptur, men inte Estelle, hon tyckte att den var vacker på något sätt. Hon var inte rädd för döden, för om man är rädd för döden är man automatiskt rädd för livet, det går inte att leva utan att dö. Estelle släppte Agnes hand och började putta på den dammiga statyn. Efter en stund gav den med sig och flyttade sig sakta men säkert bortåt. En dörr uppenbarande sig där statyn just hade stått. Estelle gick in och började genast le när hon såg alla dockorna. Väggarna kryllade av dem. De flesta hade förlorat en eller flera kroppsdelar vilket gjorde att Estelle gillade dem ännu mer. De kändes mer unika så. Mitt i rummet stod en säng som såg ut som en stor modell av en spjälsäng, Estelle rös när hon såg den. Även fast hon hade varit här många gånger innan så kunde hon inte sluta rygga tillbaka för den där sängen. Det var en förminskad version av den som skötarna brukade tvinga henne i när hon fick sina utbrott. Det var troligen där de en gång i tiden även hade spänt fast barnen, dockorna fanns nog bara här som en avledande effekt.

Agnes försökte så gott hon kunde hänga med Estelles steg. Agnes, som avskydde att springa och som endast gjorde det om hon verkligen måste hade väldigt svårt att hänga med. Estelle verkade ha världens kondis och snabbt sprang hon, och Agnes fick lov att verkligen kämpa för att inte börja släpas längs golvet.
Plötsligt var de framme vid ett galler som avskiljde den avskiljda korridoren från den här avdelningen, där ingen egentlgien fick vara.
Estelle smet under gallret och Agnes var ju bara tvungen att följa med. Hon började höra hur skötarna började komma närmre.

När de kommit in i korridoren slogs de av en stank som inte alls var något som Agnes föredrog. Det luktade unket och hela korridoren var totalt öde. Hon såg alla skulpturer som stod längs vägen, hon tyckte de var både skrämmande och fascinerande på samma gång.
Estelle släppte äntligen Agnes hand och Agnes föll ner på golvet, alldeles utmattad av att ha sprungit så fort. Hon fick lov att sitta där en stund för att hämta andan, och när hon gjort det och kände att hon kunde resa sig såg hon hur Estelle hade flyttat på statyn och gått in i ett rum bakom den. Agnes följde efter och såg alla dockor som satt där. Hon blev inte rädd, för hon var trygg med Estelle. Estelle skulle aldrig ta henne någonstans där det var farligt. Men hon undrade verkligen vars de var.
- Vad är det här för ställe, frågade Agnes Estelle lite försiktigt. Var är vi? Vad här det här för rum?
Då fick hon syn på sängen som stod mitt i rummet:
- Vad är det där för säng? Estelle, vad är det här för rum?

Estelle ignorerade ännu en gång Agnes. Istället stirrade hon på en docka som lömskt stirrade tillbaka på henne. Estelle gillade inte folk som stirrade, det kändes som om de gjorde intrång i hennes hjärna och såg allt hon såg och tänkte allt hon tänkte.
- Blå ögon, som havet, mumlade Estelle och fortsatte att stirra in i dockans ögon som mycket riktigt var havsblåa.

Estelles tankar fördes vidare till havet, hon hade bara varit där en gång i sitt liv. Hon hade älskat vågornas lugna kluckanden mot stranden. Hon hade inte vågat bada eller ens doppat fötterna, havet hade känts för stort, för läskigt och för oändligt för att hon skulle ha vågat. Det hade nästan känns som om vattnet skulle svälja henne hel om hon bara råkade nudda det. Alla andra barnen på stranden hade plaskat och lekt, men Estelle var ju inte som dem, tänk om vattnet också visste det och därför ville döda henne. Hon visste ju att ingen gillade någon som var annorlunda, ingen förutom Agnes.

Agnes stod bakom Estelle i rummet. Estelle började mumla för sig själv och Agnes undrade väldigt mycket vad hon höll på med, men hon sa inget. Estelle var någon annanstans just nu, och att störa henne visste Agnes inte var någon bra ide. Hon lät henne vara och väntade istället på att Estelle skulle säga något. Istället tittade hon runt i rummet och såg alla de där dockorna. Hon sträckte sig efter en av dem och tog ner den. Det var en docka som saknade ett ben och en arm. Dockan hade långt ruffsigt brunt hår och lysande gröna ögon. Den hade också en blommig klänning på sig, en klänning som påminde Agnes om något. Men hon kom inte på vad. Hon ställde tillbaka dockan igen, något hade fladdrat förbi henne i tankarna. Något väldigt obehagligt som Agnes inte ville komma ihåg. Något hon bara ville glömma.

Någon skrek vid havet, ett barn hade ramlat i vattnet. Estelle verkade vara den enda som la märkte till den. Alla andra fortsatte sina vanliga liv precis som de alltid hade gjort. Estelle hade skrikigt, till sist hade någon uppfattat situationen och hoppat i vattnet. Hennes föräldrar hade genast sprungit fram och kramat om henne. Hållit hennes huvud så hon inte skulle se vad som höll på att hända. Det sista Estelle såg när hon gick upp till bilen var kvinnan som hade dykt i vattnet, i fanmen hade hon en likblek pojke med hellila läppar. Estelle kom tillbaka till det de andra kallade verkligheten. Hon såg nyfiket på Agnes som hon nästan helt hade glömt var med.

- Vad är det här för ställe?
Agnes hade blivit rastlös och ville att något skulle hända. Hon visste inte om Estelle skulle svara, men hon kunde väl chansa iallafall. Estelle verkade nästan ha kommit tillbaka till verkligheten nu, eller ja det var ju svårt att säga men.
Plötsligt skrek Estelle till. Agnes hoppade till så hon nästan ramlade in i hyllorna. Hon tittade på Estelle som såg livrädd ut, som om hon nyss sett en död.
Agnes hade fallit till marken och reste på sig, sedan gick hon fram till Estelle och kramade om henne! Sedan tittade hon på henne igen.
- Vad är det här för ställe?

Estelle darrade ofrivilligt, minnet hade kommit som en chock.
- Det är barnens hus, de barnen som var som oss, fast yngre, sa Estelle drömmande.
- Det är aldrig någon som är här som tar hand om dockorna och dockorna behöver också kärlek, förklarade Estelle.
Estelles ögon stirrade på dockan ingen, men den här gången ville inte ögonen fokusera. Ögonen blinkade snabbare och snabbare, hon hade ingen kontroll över dem. Det kändes som myror kröp i hennes kropp, hon vägde från ben till ben. Men inget kunde lugna myrorna som kröp i henne, hon fick kontroll över sina ögon igen och såg förvirrat på Agnes.
- Ska vi gå tillbaka? Jag tror de äter kvällsmat nu och vi behöver mata trollen.

- Barnens vaddå? Svarade Agnes och tittade undrande på Estelle. Ibland kunde hon verkligen vara riktigt konstig, mystiskt konstig. Agnes förstod sig sällan på Estelle, även fast hon var den som kände henne bäst. Men det var något konstigt med henne, något Agnes inte visste. Hon ville både veta och inte veta, något i henne sa att det vore bäst om hon inte visste samtidigt som hon var nyfiken.
Agnes nickade när Estelle föreslog att de skulle gå tillbaka, hon sa ingenting utan bara nickade.
De gick tillbaka samma väg och när de kom fram överröstes de med skötare och sjuksyrror som frågade vars de hade varit, varför de sprungit och att maten höll på att bli kall. De gick och satte sig vid bordet och började äta, fortfarande tysta. Agnes visste inte om hon skulle säga något eller om hon bara skulle fortsätta vara tyst.

Estelle försökte så diskret som möjligt få tag i den silverfärgade pennan som satt fast i en av sjuksköterskornas ficka. Sjuksköterskan var egentligen helt upptagen med att försöka få i Claudie mat vilket för det mesta brukar kräva all koncentration. Och idag var inget undantag. Claudie såg vad Estelle försökte göra och gav Estelle ett svagt leende samtidigt som hon totalvägrade äta en potatisbit vilket gjorde att Estelle kunde luta sig fram de sista decimeterna och ta pennan. Egentligen hade hon inte behövt vara så försiktig men hon gillade känslan av att göra något utanför vårdarnas medvetande och försökte alltid dra ut på sådana situationer så långt som möjligt.

Kvickt satte hon sig ordentligt på stolen samtidigt som hon försiktigt pillade sönder en bit av hennes papperstallrik. Hon fick nämligen inte ha glastallrikar och glas längre eftersom "hon var för instabil i hennes humör". Hon förstod knappt ett ord av vad det betydde. När hon äntligen hade fått loss en tillräckligt stor bit av tallriken började hon skriva, något hon hatade att göra. Men hon var tvungen att berätta för Anges nu. Hon kunde inte vänta en sekund till. Hon rabblade alfabetssången hon hade lärt sig i lågstadiet i huvudet för att få fram hur ett D såg ut. Som vanligt rörde alla bokstäver ihop sig till ett virrevarr av bokstäver och ord. Hon bet sig i läppen för att inte skrika rätt ut i frustration.

Efter en stund hade hon äntligen lyckas skriva något som hon hoppades var begripligt. Hon kollade nöjt ner på resultatet "Dokorna dom vett" stod det på lappen. Hon lade försiktigt lappen i Anges knä innan hon fortsatte äta på vad som än låg framför henne. Hon orkade inte bry sig om vad det var, hon bara åt så att hon skulle slippa få på sig den elaka tvångströjan.

(Hehehehh, ledsen för jättelång och jättesnurrig text xD)

Agnes läste lappen som Estelle hade gett henne! "Dokorna dom vett". Dockorna de vet..vad tusan betydde det?? Hon försökte titta på Estelle för att få någon slags jag-berättar-för-dig-sen-blick men Estelle var så upptagen med att äta så det var ingen ide!
Hon vände på lappen och tog pennan, sedan skrev hon på baksidan "Vad vet dom? Berätta mer sen efter maten!"

Agnes gav lappen till Estelle, Estelle märkte att hon fått lappen och läste det Agnes skrivit. Hon tittade en snabb blick till Agnes och nickade, då borde hon berätta sen.

Agnes åt fort, hon ville bara gå tillbaka till rummet så Estelle kunde berätta allt! Hon var så nyfiken.

Tio minuter senare hade de ätit upp och de gick direkt till Agnes sovrum och de stängde dörren. De satte sig på Agnes säng .

- Nu får du berätta allt!