Cowboys and indians

Dave såg på henne och såg hennes rädsla. Han suckade lätt. Till skillnad från vissa män var han faktiskt inte ond, inte så hemskt i alla fann. Han hade dödat och plundrat, men aldrig rört kvinnor eller barn. Han var inget monster. Han gjorde det för pengarnas skull dock, så han kunde komma hem till sina föräldrar och ta hand om dem.
"Jag förstår..." mumlade han och ryckte lätt till då hon började rengöra såret och slöt ögonen. Efter en stund kändes det bättre, smärtan lättade något. "Tack" mumlade han och kände hur en trötthet kom över honom. Han hade förlorat en del blod som nu var över hans skjorta och bomullsbyxor, han hade också hatten på sig än.

Aiyana sa inget, det var inget att tacka för, det var bara något som någon skulle göra. Vare sig dem var vän eller fiende.
"Vit man död kropp." började hon då hon bundit om såret och visade med handen att mannen hon talade om var kortare än henne själv. Den vita mannen som dödats.
"Vit man död, hövding undrar, lägga vit man vid floden. Så vita män kan lägga i jord." hon visade med händerna och såg frågande på honom. Om de kunde ge tillbaka kroppen så de kunde begrava honom. Hon undrade även på denne mans vägnar om det skulle gå så. Sedan såg hon att mannen var trött.
"Vit man hungrig? Törstig? Vit man sova?" frågade hon och syftade nu på denne blonde främling som nu var framför henne.

Dave öppnade ögonen igen då hon började prata. De talade lite samma språk, men hon verkade väldigt tafatt och trög med det så han fick koncentrera sig för att få ut något av det. Men någon var död av hans mannar, han hade sett några av dem stupa. "Gör det" sa han och nickade. De kunde hitta honom då och skicka hem kroppen till hans familj eller begrava den.
Då hon sedan fortsatte prata suckade han lätt och mötte hennes blick som hon hållit nere. "Vit man sova" sa han sakta innan han slöt huvudet och lät det hänga ner. Det var en obekväm ställning och det var stelt med allt blod men det fick gå.

Aiyana nickade och log svagt i att hon hade förstått, då han mötte hennes blick höjde hon sin och hennes bruna mötte mannens blåa. Hon hade inte sett blåa ögon förr, inte på så nära håll, verkligen blåa som vattnet.
"Vit man har himmel, vit man har hav, vackra ögon." sa hon med mjuk stämma innan hon snabbt kom på fötter och försvann därifrån.
Då hon kom ut började hon snabbt rapportera till en av männen vad den vita mannen sagt. Hade nu mannen i tältet lärt sig något av deras språk hade han förstått vad de sagt. Men det var sällan de gjorde det men dock var de snabba att döma dem andra med bristande intelligens.
Det tystnade utanför och efter ett tag återvände Aiyana in med en filt.
"Vit man frysa?" frågade hon och gjorde en gest vid att vira om honom filten. Men hon gjorde det inte, bara väntade på tillåtelse.

Dave studerade henne. Hon var vacker, mjuk brun hud, bruna ögon och mörkt hår. Hon hade också de konstiga målningar alla infödingar tycktes ha och även halsband och armband av vackra pärlor. Det var just för sådana saker de kommit för att ta. "Mina ögon? Vackra?" sa han sedan och kunde inte hjälpa att skrocka lågt. Ingen hade sagt så förut. Han erkände, han var rätt så stilig. men det fanns gott om vältränade och stiliga män som honom där han var så han var inte speciellt uppmärksammad.
Han såg hur hon gick och slöt ögonen igen för att sova. Men snart kom hon tillbaka och hindrade det. "Ja, vit man frysa" sa han efter en stunds tvekan och log svagt. Han frös efter såret. Pilen låg än på marken vid honom, blodig. Han slöt återigen ögonen och hans andning saktade ner.

Aiyana svepte filten försiktigt om honom och fick honom att sitta i en bekvämare ställning så han kunde luta sig mot stolpen. Allt gjorde hon med tyst smidighet, men hon var stark då hon lyckades flytta på den stora marken. De flesta kvinnorna var starka, men på ett annat sätt än männen, de blev det på arbetet bland åkrarna, i jakten då de kunde delta och då de bar ved och vatten.
Hon log svagt då mannen tycktes sova, försiktigt strök hon sin hand över hans kind. Hon såg skillnaden, ljust mot mörkt.
"Må din sömn vara välsignad vit man." sa hon mjukt och placerade en kyss på hans kind innan hon försvann ut. Hon visste inte varför hon gjort det, kanske för att testa hur vit hud kändes, men mannen tilltalade henne. Men kanske det var för att han var i sådant underläge och inte kunde göra något.

Dave kände hur hon svepte en filt om honom och hur allt blev mycket varmare och bekvämare. Hon var så varsam, så snäll och god trots att han nyss dödat flera utav dem. Infödingarna slutade inte förbrylla honom.
Han kände sedan hur hur hon smekte och kysste hans kind, och mumlade något om att välsigna hans sömn. Det gjorde honom ännu mer förbryllad. Och det fick honom att känna skam. Visserligen var han en fånge, men hon hade behandlat honom så bra, erbjudit honom mat och dryck och nu tagit hand om honom. Och han hade bara dödat och försökt plundra dem. Snart sov han tungt óch drömlöst.

"Aiyana! Hur är den vita mannen?" undrade krigaren som sänt in henne dit. Han höll än i sin båge, det var han som skjutit Dave.

Aiyana kom fram till mannen och funderade på vad hon skulle säga.
"Försvagad, både psykskit och fysiskt. Verkar dock väluppfostrad, verkade tacksam att vi sände åter de döda till dem." sa hon och mötte mannens blick. Han var en av dem som tillät det, vissa män var inte alls på det viset. Vissa ville visa sin makt, som hennes tillkommande make.
"Vad kommer hända med mannen?" frågar hon sedan och sätter sig på en stubbe och studerar mannens profil medans solen sjönk allt mer.

Krigaren, som hette Akecheta, som betydde just krigare, nickade och suckade. "Det är värre då de är väluppfostrade, då är det svårare att göra det som behövs". Han satte sig på en annan stubbe och la ner sin båge. Den var vacker, utsmyckad med fjädrar och pärlor. "Det vet jag inte säkert, på något sätt ska han få betala för de dem vita har dödat, eller så behåller vi honom som en säkerhet" sa han sakta och tog emot mat han fick av en annan kvinna, sin förstafru. Han började sakta äta och studerade än Aiyana. "Gå och ät, kolla till mannen vid gryningen, han behöver äta med".

Aiyana nickade.
"Det pågår som en ond cirkel, en är det vi, än är det dem. Varför bara inte leva i fred, vi och dem." sa hon med en suck och ställde sig upp då han sagt åt henne.
"Ja det ska jag göra, jag gav honom även en filt, natten är kylig." meddelade hon innan hon gick och hopades att han inte hade något emot det.
Sedan gick hon och tog mat innan hon gick in till sitt tält hon delade med en ett par andra kvinnor och la sig på fällen för att sova.