Internatet

Då lektionen var slut hade Artemis hunnit översätta en hel del, mer än sina klasskompisar samt stirrat ut genom fönstret i en halvtimma. Så det hade helt enkelt varit en ganska effektiv lektion och hon skulle hinna klart resten på nästa.
Hon brukade arbeta snabbt och effektivt för att slippa arbete på sin knappt existerande fritid. Detta hade gjort att hon hade mycket lätt för att lära, eller snarare hade hon utvecklat ett sätt att snabbt ta in information.
Hon klarade sig väldigt bra i skolan och älskade det. Hon önskade dock få byta jobb, men vågade inte för arbetsgivaren. Det hela hade blivit en härva av bortförklaringar och hot att hon inte kunde ta sig ur det. Hur det än var klarade hon sig drägligt med lönen och hade råd med sina studier om hon snålade på allt annat. Men biblioteket fanns alltid och det var gratis underhållning om hon behövde det.
Hon gick ut ur klassrummet och såg sig om, inte för att hon såg något intressant mer än alla elever och vanliga tråkiga vita väggar.
Surret av hundratals röster fick henne att söka sig bort och biblioteket var den tysta plats hon sökte till. Hon hade ändå inte en lektion förrän om en halvtimme så hon kunde ta det lugnt.

Klassrummet låg tyst förutom ljudet av pennor som skrapade mot papper, vid en av bänkarna kunde man se hur en ung man påbörjat en rad poesi men raden hade snabbt gått från stora, tydliga bokstäver till minimala oläsliga tecken, likt ett sista meddelande från en döende karaktär ur en film, skillnaden var att denna mannen inte var död utan han sov bara djupt med pannan på bänken och pennan hade glidit av bänken ned på golvet för att förbli där. Mannens djupa andetag blandades med ljudet från pennorna och gjorde det ovanligt tydligt att det var någon som sov på lektionstid; lärare gjorde dock inte mycket väsen av det då hon visste att pojken som sov skulle göra uppgiften tids nog, antingen hafsa ihop något innan lektionen var slut eller helt enkelt skriva det på sin fritid.
Men så hände det något olyckligt, en person skapade uppståndelse vilket fick Genma att vakna upp ur sina sköna drömmar och när han tittade upp med ett surt, yrvaket ansiktsuttryck med en dreggelsträng hängandes från en mungipan såg han en ny tjej och klassens gentleman; händelsen var inte tillräckligt intressant för att hålla honom vaken och med en smäll, som fyllde klassrummet med ett högt men kortvarigt ljud, föll pannan återigen på plats på bänkens hårda yta. Genma hade återigen somnat och nu blandades hans snarkningar med det karaktäreristiska ljudet av pennor som rispades mot papper som så ofta uppstod i klassrum.

När klockan tillslut slog två och lektionen tog slut hade Michio inte lyckats skriva mer än för en och en halvtimme sedan. Han ansåg att de här lektionerna kunde vara oändligt långa ibland, o andra sidan kunde de kännas som om de var för korta när han hade inspiration, han kunde aldrig bli nöjd, det var i alla fall så han kände nu.
Michio reste sig upp och packade ihop sina saker, han la ner dem i väskan och hände den sedan på axeln, gick fram till läraren och räckte över det han hade fått ihop, läraren såg nästan besviket på honom, men han log mot henne.
"Bilder är också poesi, och en bild säger mer än tusen ord" sa han och gick sedan ut ur rummet, en bild säger mer än tusen ord, det var också en sådan kliché, varför hade han sagt det? Han visste inte, kanske för att det var sant, en bild sa trots allt mer än tusen ord.
Michio gick bort till caféet och köpte en latte som han tog med sig ut, han hade inget direkt mål med att gå ut, inte mer än att få en nypa frisk luft. Han puttade upp dörren med axeln och gick ut på grusgången. Vinden utanför var sval, men inte kylig, den var förvisso kallare än sommarvindarna och det märktes att det var höst, men han frös inte, utan njöt av svalkan. Michio gick bort till trädet som han betraktat under lektionen och satte sig ner på bänken och tog fram sin bok och började läsa.

Artemis satte sig med en tjock upplaga om stormaktstiden i en fåtölj i ett avlägset hörn i biblioteket. I sin väska hade hon en CD spelare vars hörlurar hon satte i öronen. Hon gömd den väl, ingen skulle se att hon enbart hade en vanlig knappmobil och en CD spelare istället för något annat hightech. Hon klarade sig med det hon hade men visa det för någon? Nej, det ville hon verkligen inte, hon ville inte ha snokande människor i sitt liv. Människor som bara var ute efter skvaller eller de som falskeligen brydde sig eller låtsades tycka synd om henne.
Det var inte synd om henne, hon var lyckligt lottad som fick studera, det var inte alla människor i världen som kunde det.
Artemis trycker på play och snart omsluter musiken henne och hon öppnar boken. Hon älskade historia och hon läste även det, även om hon ibland kände att hon kunde mer än läraren de hade.
Boken var sådär härligt lång som hon älskade och luktade gammalt papper, vad hon önskade att hon bara kunde sitta här i evigheter även om hon visste att det inte skulle gå i längden.

Michio satt tillbaka lutad och läste den sista raden i boken, innan han la ihop den och placerade den i knät, Stormen av Shakespeare, det var inte en av hans bästa men det var den sista han hade skrivit och Michio hade varit intresserad av att se hur hans sista bok var.
Just som han satt där nåddes han av ljudet av musik, det lät som om det kom ifrån ett piano eller en flygel, han var inte säker på vilken, inte för att det spelade någon egentlig roll, den som spelade bemästrade instrumentet det hörde han och det var egentligen allt som betydde något. Han kände igen stycket som spelades, men allt han kunde minnas var att det var Bach, men han var inte direkt bra på att minnas hans symfonier.
Michio reste sig upp, la ner boken i väskan och gick in i skolan, han skulle just dricka upp det sista av sin latte när någon ryckte tag i hans arm, han vred huvudet åt höger och såg Juliet stå där, hon såg förskräckt ut.
"Michio har du hört?" frågade hon och han var på väg att svara henne att det var en rent ut sagt korkad fråga då han hört mycket och inte skulle kunna ha en chans att veta vad hon syftade på, men han såg på henne att det inte var rätt svar att ge.
"Nej" svarade han lugnt istället och hon tittade upp på honom med sina stora gröna ögon.
"Lori är försvunnen, ingen vet vart hon är" snyftade Juliet och han såg på henne.
"Vad säger polisen?" frågade han sakligt och hon skakade på huvudet och började gråta. Michio visste att de båda flickorna stod varandra nära och det var endast naturligt att Juliet var både orolig och ledsen över att hennes vän försvunnit.
"De letar efter henne" sa hon och han nickade.
"Låt oss gå till syster så kan hon prata med dig och kanske ge dig något lugnande" sa han och slängde sin latte, han la en hand på hennes rygg och förde henne vänligt men bestämt framåt mot syster, hon grät nästan okontrollerat och han räckte över näsduken han haft i västens bröstficka till henne och hon tog emot den och försökte torka tårarna. De kom fram till syster och gick in, han förklarade snabbt vad som hänt och systern var underrättad om situationen.
"Skall du inte stanna Michio?" frågade Juliet och han skakade på huvudet.
"Det anstår inte mig att lyssna på en dams innersta känslor, om ni behöver tröst efter att ha pratat ut med syster kan ni söka upp mig så skall jag se vad jag kan göra" sa han och bugade lätt mot henne innan han lämnade systers kontor, han stängde dörren bakom sig och suckade, han var inte bra på att trösta folk, inte i såna här situationer, kanske för att han inte var direkt intresserad av deras sorger, eller så kanske det var för att han hade svårt att sätta sig in i deras situation, så varför han erbjudit henne sällskap om hon ville visste han inte, kanske för att han var intresserad av att veta vad som hänt med Lori, kanske för att han inte ville se henne upprörd, han visste helt enkelt inte. Michio bestämde sig för att ta och köpa en smörgås och sätta sig i biblioteket för att läsa klart boken. Han gick åter förbi caféet och köpte en smörgås och något att dricka innan han gick bort till biblioteket, steg in och satte sig i ett hörn. Han tog upp boken och fortsatte att läsa.

Klockan stod på åtta och Artemis sopade det sista innan hon stängde för dagen i den lilla matvaruaffären. Egentligen förstod hon inte hur affären kunde hållas öppen. De hade förvisso många kunder och de handlade. Men butiken var nedgången och låg på en av de mer avskilda kvarteren, där slumområden tog sin början.
Artemis misstänkte dock att ägaren ej enbart höll på med hederliga affärer. Sådant som hon ville undvika, hon visste att hennes far satt inne nu. Hon gissade att det hade med narkotika att göra som förra gången, hon orkade inte bry sig längre, hade inte ens besökt honom.
Hon hade stått ut i så många år, kunde hon inte bara slippa? Men hur det än var älskade hon sin far som alltid ville henne väl även om det skedde på fel vis.
Kanske det var han som fått någon att ge henne anställningen här. Han kunde inte veta att hon knappt fick betalt för det hon gjorde och alltid levde minimalt för att klara sig, för att ingen skulle misstänka något.
Hon satte sig på cykeln och cyklade hem, det var skönt att ha ett hem, ett rum. Ett ljust och trevligt rum, med vanliga elever, vars högsta bekymmer var läxor.
Då hon parkerar cykeln och går in, går genom korridorerna för att komma till sitt rum märker hon att hon är hungrig. Men det är sent och hon hade missat kvällsmaten då hon skulle jobba. Förhoppningsvis hade hon något på rummet, kanske ingen märkt att hon gått? Alltid kunde hon skylla på något.

När lektionen avslutades vaknade Genma från skrapet av stolar som dras ut, han ruskar på huvudet för att allt ska klarna innan han gick fram till läraren och räckte över det han hade åstadkommit under lektionen, hon tittade bara snabbt på det och skakade på huvudet; han log mot henne, knycklade ihop pappret och gick ut, innan han lämnade klassrummet önskade han henne en fortsatt bra dag. När han kom ut ur klassrummet såg han en soptunna längre bort och med ett leende slängde han pappersbollen nonchalant och inte helt oväntat träffade den sitt mål. Han kastade blicken runt sig och fick syn på ett papper som handlade om att en flicka kommit bort två dagar tidigare; flickans syster var någon på skolan men han var inte så intresserad av vad som hade hänt och således hade han aldrig varit intresserad av den försvunna personens syster. Irriterad över att han behövde spendera resten av dagen med uppsatsen, som han skulle ha gjort under lektionen, då han hade träning som tog stora delar av hans tid och det fanns bara ett fåtal kvällar som han behövde pressa in allt han inte hunnit med.
Något modfälld började han vissla, personerna han passerade tittade på honom med avundsjuka, irriterade och roade blickar,inget han lade märke till då han inte brukade beblanda sig med alltför vanliga människor.

Michio hade sett mörkret falla utanför och han hade tillslut fallit och boken hade tagit slut. Han var inte direkt imponerad av den, men han såg likheterna med huvudkaraktären och Shakespeare, trollkarlen hade lagt ner sin stav och Shakespeare sin penna efter det här. Men mycket mer än så kunde han inte säga, boken var medioker och inte direkt roande.
Michio reste sig upp för att ta med sig mat upp på rummet, han ville inte äta med de andra eleverna just nu. Han såg på brickan med kött och potatis, det var en helt okej middag, inte något lyxigt men han skulle bli mätt på det. Han tog tag i brickan och gick upp till sitt rum. Han såg på det stora rummet, det var ett av de dyrare och han var inte förvånad, han hade ett eget badrum, ett vardagsrum och ett sovrum, han gick fram till skrivbordet som stod vid det stora fönstret, han ställde ner brickan och gick för att ta fram en vinflaska och hällde upp ett glas, han satte sig ner i skinfåtöljen och lutade sig tillbaka och började äta. Han såg ut genom fönstret, himlen låg grå utanför och han misstänkte att det snart skulle börja regna. Han bestämde sig för att sätta på lite musik och han bestämde sig för att lyssna på rock, han satte på den lågt i bakgrunden och fortsatte sedan äta.

Artemis gick genom de nästintill tomma korridorerna där någon enstaka elev befann sig. Hon hälsar flyktigt på några, vissa känner hon igen vissa inte. Men det var en stor skola med många klasser, men det hade gått ett tag nu så egentligen borde hon åtminstone sett alla. Hon går förbi en tjej med ljusbruna lockar och ler till hälsning, hon känner inte egen flickan. Antingen var hon ny för terminen eller kanske för dagen? Vem visste, vissa kom mitt i terminer.
Artemis drar sig mot korridorerna där de billigaste rummen låg. De med enbart ett rum, där hon fick plats med säng, dator, bokhylla och en vattenkokare. Med hjälp av den kunde man alltid koka något enkelt eller göra te, hon älskade te.
Hon finner nyckeln och öppnar dörren innan hon stänger och låser om sig. Trött drar hon handen genom håret innan hon knäpper på lampan och sätter på datorn. Dess blåa sken lyser upp rummet medans hon går till det gemensamma badrummet för att fylla på vattenkokaren, det fick bli te och smörgås till kvällsmat.

Michio stängde dörren bakom Juliet, han slängde en blick på klockan, hon hade varit där i fyra timmar och han hade lyckats lugna henne någorlunda innan hon gått, han såg på de tomma vinglasen och den tomma flaskan, han suckade, det hade gått åt mer vin än han trott.
Michio städade undan glasen och flaskan i köket innan han bestämde sig för att ta en kvällspromenad för att rensa tankarna. Michio tog på sig kappan, halsduken och vantarna innan han tog på sig skorna och lämnade rummet. Korridoren låg öde och han var inte förvånad, det var väldigt sent och de flesta sov antagligen, det kan också bero på att rummen här uppe var väldigt stora och att några stod obebodda, det gjorde honom inget, han föredrog lugnet framför kaoset på några av de andra våningarna.
Michio gick ner för trappan och stannade när han hörde någon i korridoren, han stannade när han såg den nya tjejen, Himiko.
"Behöver du hjälp?" frågade han henne artigt, han var inte säker på om hon var vilsen eller om hon bara såg sig omkring, det var lättare att göra när skolan var tom, men det kändes ändå som en underlig tid att vandra runt på.