PRS Selma... & Mikaela120

Ooooh!!! Yes! Yes! Yes!!

Jag tänker ta det som ett "ja, vi kör på det..." kan inte någon karaktär(, typ vi eventuellt) förflyttas till en annan tid på Hoggy?? Heheheheh

(btw, titta på "How to get away with murder". Titeln borde locka dig och det är bara en episod uppe så länge ^^)

Skriver upp det.

Jahoppja... So, börjar du eller jag? x)

Du

Det var alltid lugnande att sitta i samma fåtölj tillsammans med honom, hopkrupen i hans famn.
Hans armar är fortfarande omkring mig när han drar mig ännu närmare och ger mig en lätt kyss. En kyss som jag besvarar.
Uppehållsrummet är praktiskt taget tomt om man bortser från oss och det var inte alls svårt att smuggla in Maximilian (jag vägrar fortfarande kalla honom Max), mestadels för att alla älskar honom eller så är de neutrala mot honom. Förutom i Slytherin. Han lyckas aldrig bli vän med dem.
"Vi borde sova", mumlar han i mitt hår och vilar sedan huvudet mot min axel. Jag nickar, förstår honom, håller med honom, men rör mig inte. Det gör inte han heller. Det skulle inte vara första gången vi råkade somna tillsammans på ett opassande ställe.
"Vi har prov imorgon", påminner jag honom.
"I örtlärare, Nikita."
"Ja, men..."
"Vill du inte ha mig här?"
"Fåna dig inte", muttrar jag tillbaka och daskar lätt till honom på armen. Han skrattar svagt till och lyfter på huvudet för mina läppar. Jag vänder leende huvudet mot honom.
"Maxell..." viskar jag försiktigt (Maximilian är på tok för långt, jag får ändra hans namn hur jag än vill). "Vänd på dig", säger jag sen, hårdare. Han rätar snabbt på sig, förväntar sig en lärare men ser statyn istället.
"Vad ska det där betyda?" frågar han och jag vet vad han förväntar sig. Han förväntar sig allt förutom det korrekta svaret.
"En weeping angel. Vad du än gör, blinka inte."
"Jag har redan blinkat. Det här måste vara ett sjukt skämt, Nikki."
"Kalla mig inte Nikki", mumlar jag lätt medan jag tar tag i hans hand och reser på mig. "Anledningen till att vi inte är döda ännu är för att jag inte har blinkat ännu."
"Är du rädd?"
"Det skulle du också vara ifall den där saken först skrämde dig sedan krossade ditt hjärta och lämnade det i tusen bitar."
"Du får det att låta som om du har dejtat den."
"Det vet att du att jag inte har! Vem dejtar en weeping angel?!"
Våra blickar möts i en halvsekund innan jag livrädd vänder tillbaka huvudet. Den har rört sig. Givetvis.
"Okej, hur gjorde den det där?"
"Frågan är hur du fortfarande inte har något internet?" mumlar jag tillbaka. "Så, principen är att den rör på sig så fort ingen tittar. Så, blinka inte. Tror du att de andra redan är döda?"
"Vilka?"
"De som sover så klart", säger jag och orkar inte ens lägga ner sarkasm i rösten.
"Den jagar", svarar han. "Eller hur? Den jagar. Jag tror att den vill åt oss."
"Skräm mig inte!" svarar jag upprört. "Jag måste blinka, håll ögonen öppna."
Så, jag blinkar men uppenbarligen så råkar Maximilian också blinka. Ängeln har närmat sig när jag öppnar ögonen igen.
"Max..." morrar jag lågt. (Okej, jag använder bara Max när jag är arg.)
"Förlåt!" utbrister han. "Vad ska vi göra?"
"Vi kan inte gå upp, då tar den definitivt de andra också."
"Så, vad gör vi?"
"Vänta. Håll ögonen öppna och låt mig bara skriva en sak", säger jag och aktar mig undan ängeln när jag försvinner bakom den för att ta tag i ett pergament och använder bläckpennan i min bakficka.
Till Nova, skriver jag på pappret och börjar sedan skriva resten. "Weeping angel. No joke. M och jag har blivit tagna. Jag lämnar meddelande på DET vanliga stället. Du kommer förstå. Se till att få tillbaka oss."
"Nikita, jag måste blinka", säger Maximilian något nervöst.
"Okej, gör det", säger jag, tittar på ängeln och förtrollar brevet så att endast Nova kan öppna det med sin formel. Någon om mina kamrater kommer ge henne brevet. Vi kommer klara oss. Jag måste bara se till att alla är i säkerhet. Och, Maxell har rätt, ängeln jagar. Oss dock.
Jag lämnar brevet på bordet och går sedan till Maximilian och tar hans hand. "Vad ska vi göra?" undrar han.
"Låta den ta oss?"
"Det var det dummaste jag hört."
"Kom igen, tidsresor är väl roliga?"
"Jag trodde vi skulle dö!"
"I den tiden, en sekund efter att the weeping angel har tagit oss är vi mest sannolikt döda."
"Och du tänker låta den ta oss?"
"Jag vet. Jag är galen. Men de andra är i fara. Och vi vet inte om det är mig eller dig den är ute efter", påpekar jag.
"Dig. Jag har inte retat upp någon."
"Jo, mig", muttrar jag och känner i hans bakficka. Bra, trollstaven är kvar. Min är i min hand.
Sedan ställer jag mig på tå och kysser honom.
Någon svär till.
Jag vänder mig om. Vi är i Gryffindors uppehållsrum. Brasan brinner fortfarande. Men nu är det fyra andra personer i rummet.
"Var kom ni ifrån?" säger den enda. Mörkhårig.
"Är det här en av era skämt?" säger den brunhåriga.
"Åh, gode gud, nej", viskar Maximilian och tar upp sin trollstav, riktar den mot den som ser ut att vara svagast av dem.
"Vad gör du?!" tjuter jag och kastar mig praktiskt taget på honom, försöker få bort hans trollstav. De andra fyra är nu beväpnade. Eller åtminstone tre av dem.
Nu förstår jag.
"Helvete", viskar jag och faller ihop på golvet av förvåning.
"Nikita?" undrar Maxell och sätter sig på knä vid min sida.
"Peter. Remus. James. Sirius... Gud, vi kommer dö", viskar jag.
Maxells ögon glittrar till. "Nej... Vi kommer bespara liv", säger han med ett otydbart leende.
"Hur vet ni vilka vi är?" frågar James. Fortfarande med trollstaven riktad mot mig.
Jag håller upp handen, hälsar. "Tja. Framtiden här. Försök inte ens skada mig. Maxell skulle inte bli glad. Inte Dumbledore heller för den delen. Ingen skulle bli glad. I alla fall. Jag vet vad som kommer ske mellan dig och Lily, så, om du vill veta det så dödar du inte mig", förklarar jag för honom.
"Sirius, Remus..." De sänker alla sina trollstavar vid hans ord.

[JAG ÄR TRÖTT, MOBBA MIG INTE!! SUPERTRÖTT!!
Shit, jag skrev en halv, urdålig roman o.o' Jag tror jag måste ändra tempus tillbaka till dåtid, förresten >.< Det är nästan omöjligt att skriva i nutid för mig nu XD ]

~Okej mitt kommer aldrig bli sådär långt men skit i det, du vet att jag är sämst på att rolla så att whatevah~

När jag vaknade den morgonen så kändes allt helt normalt, solen sken fåglarna kvittrade, och Nikita var borta. Vänta va?? Backaa bandet.
Jag satt och åt frukost när jag märkte att Nikita inte satt vid Gryffindorbordet såsom hon brukade. Det var dock inget jag lade särskilt stor vikt vid, hon hade väl kanske försovit sig, eller ätit tidigt. (As if...) Jag tänkte att jag skulle se om hon väntade på mig på det privata stället.
Både Ravenclaws och Gryffindors uppehållsrum ligger i torn, långt bort från resten av skolan. Därför hade Nikita och jag ett privat ställe, som endast vi kände till. Det låg emellan Gryffindors och Ravenclaws sällskapsrum. Det var väldigt svårt att hitta om man inte visste var det var. Jag hade hittat det en gång när jag ville utforska slottet. Det var ett litet sjukantigt rum, fylld av bokhyllor, skåp med konstiga grejor, och väldigt mycket annat som ingen egentligen vet vad det är. Det hade trägolv och ganska lågt i tak, men jag såg inga spår av Nikita.
Okej, jag erkänner, nu började jag faktiskt bli ganska orolig, resten av förmiddagen kunde jag inte tillbringa letandes efter henne, jag hade faktiskt lektioner. Så jag gick till min kära vän Scorpius.
"Du råkar inte veta var Nikita tagit vägen?" frågade jag honom samtidigt som jag kliade mig ovanför ögonbrynet.
"Jag tänkte fråga dig detsamma om Maximillan..."
Efter det följde tystnad. Något måste ha hänt med dem, och jag skämdes lite över att jag inte ens tänkt på Maximillan i det här...
"Var har du letat?" avbryter min röst mina tankar.
"Stora Salen, biblioteket, Hufflepuffs uppehållsrum..." Jag suckade och satte mig lite bekvämare i den röda fåtöljen, jag var omgiven av böcker.
"Borde vi kolla Gryffindors uppehållsrum?" frågar jag.
"Har vi någon annan plan?"
Som tur är så vet jag lösenordet till Gryffindors uppehållsrum...även om jag inte brukar ta mig dit särskilt ofta.
"Lösenord?" hörs den tjocka damens röst.
"Krix Krax" svarar jag. Scorp ser på mig med en road blick. Jag blänger på honom. Porträttet svänger upp.
Jag hinner knappt gå in ordentligt innan en av Nikitas klasskompisar kommer flygandes på mig.
"Nikita har lämnat ett meddelande till dig!! Jag skulle precis gå och leta efte..."
"Låt mig läsa det!!" Hon ger mig pergamentet. Jag tar med darrande händer emot det.
"Till Nova. Weeping angel. No joke. M och jag har blivit tagna. Jag lämnar meddelande på DET vanliga stället. Du kommer förstå. Se till att få tillbaka oss." hör jag Scorp viskandes över min axel. "Vad ska det betyda?" frågar han mig.
"Jag vet precis vad det här betyder..." Min hjärna har väldigt svårt att förstå vad som faktiskt hänt. En weeping angel. En äkta. Här på Hogwarts. Jag svor åt att Nikita inte sagt var de blev tagna. Problemet nu skulle bli att övertyga folk om att det här var sant...
"Tack så mycket" säger jag till klasskompisen. Sedan går jag ut ur Gryffindors uppehållsrum. Jag hinner inte ens uppfatta ifall Scorp kommer med mig för jag är i chock.

~Okej det blev inte jättekort kanske... heh. Meeen när du lämnar meddelanden, då borde ju jag engentligen se alla på en gång om du förstår?~

[Yes, I do understand that. Men, grejen är ju att jag mixtrar med den tiden då jag är där. Historian har ju inte skrivit sig själv ännu. Jag håller på att ändrar den x3
*ändrar tempus för nutid är jäkligt svårt nu när det inte är DEK...*]

Vi såg alla på varandra. Det var morgon nu. Maximilian och jag hade sovit på mitt och Novas ställe. Han kände till det nu men det kunde inte hjälpas åt. Vi behövde någonstans att sova och det var det enda stället jag faktiskt kom att tänka på. Maximilian hade lärt sig en besvärjelse för att trolla fram mat och mat behövdes. Väl inne i det där rummet så gjorde jag hål i en av väggarna (en trollformel jag hade lärt mig för att bygga kojor i träden när jag var yngre), skrev ett brev och stoppade in i hålet. Jag förklarade var och när vi var. Att James var här och resten av marodörerna. Sedan så förklarade jag för henne att jag tänkte rädda Lily och James. Och Harry. Han skulle inte bli en hjälte, men han skulle få sina föräldrar, och jag var säker på att det var viktigare. Sedan lade jag tillbaka träbiten, ristade in ett pentacle med min fickkniv (jag var trots allt mugglarfödd) och var bergsäker på att hon skulle förstå att det fanns ett brev bakom den lilla träbiten. Annars var hon urbota dum. Och det var hon inte.
I vilket fall som helst. James såg misstroget på mig, Sirius verkade inte veta hur han skulle reagera och Remus stirrade misstänksamt på mig. Peter var inte här, det hade Maxell sett till. Jag hade inte sagt något om Voldemort för dem ännu. Än mindre Harry, eller någon. Jag bara berättade bara vad jag visste om dem, mer eller mindre. Att Remus var en varulv. Att James och Sirius var animagus. Att James skulle gifta sig med Lily (han verkade dock inte tro mig utan trodde att jag läste hans tankar istället). Jag hade inget att säga om Sirius egentligen. Han hade varit i Azkaban ännu och skulle inte vara det, ifall jag fick bestämma. Eller, snarare ifall Maximilian fick bestämma. Han såg mycket av sig själv i Sirius och tja... han hade saker att ställa till rätta för att "tjäna sina gamla brott" or something.
"Okej, så låt oss säga att ni är från framtiden. Hur hamnade ni då här?" suckade Remus till slut.
"Svårt att förklara. Mugglarfödda förstår. Inte från den här tiden dock", lade jag till då jag visste att Blink inte hade sänts ännu. Jag skulle kunna bli stenrik ifall jag stannade kvar här, insåg jag.
"Men, varför är ni här?"
"För att min älskade flickvän här inte tänkte igenom saker och ting ordentligt", muttrade Maximilian.
"Fåna dig inte. Du skulle ha gjort detsamma. Plus så kommer vi komma tillbaka. I värsta fall så fryser vi ner oss själva någonstans och sedan får Nova och Scorpius hitta oss."
"Du har en poäng där. Med magi så blir det lätt."
"Se, inget att oroa dig för", svarade jag. Ingen av oss trodde på våra ord.
"James...?" sade jag sedan trevande. "Dumbledore kommer dö ifall vi inte gör något åt det. Och... åtminstone en person som står dig kär kommer dö."
James ögon spärras upp. "Lily?"
Sirius armbågar honom i sidan. "Allt du tänker på är Lily!"
Remus tar ett djupt andetag. "Hon ljuger inte."
Det blir tyst för ett tag innan jag reser på mig. "Jag måste bara skicka ett meddelande till min expert om tidsresor. Sedan berättar jag allt, ifall jag får, okej?" undrade jag. De verkade chockade, som om de undrade ifall tidsresor var vanliga på min tid. Sedan tog jag tag i Maximilians hand och skyndade bort till Novas och mitt ställe igen.
Med framtrollade saker så började jag skriva ett brev igen.
Så, eh... heh. Jag kommer sumpa det. De lever, Nova. De lever verkligen. Det är så sjukt coolt. Jag kommer berätta allt för dem snart. Du borde ha läst brevet vid det här laget. Det måste ha varit fyra timmar sedan det första. I alla fall. Jag behöver råd. Borde jag berätta för dem? Blir det någon skillnad då? Kommer vi plötsligt sluta existera eller något? För ärligt talat kan vi säkert rädda alla. Jag vill helst dock inte dö. Så, yeah, koppla in din extra hjärna eller vad du brukar göra och tänk ut någonting. Be S om hjälp för att svara på brevet. Han om någon borde ha något. Du har tills imorgon på dig, sedan berättar jag allt.
Sorry...
(Har för övrigt beslutat mig att Moffat är en trollkarl. Jag tror det säkert står något om weeping angels i någon på bok på Hogwarts, men under annat namn, så klart... Det kanske kan hjälpa er att fånga weeping angeln ni har problem med? (För, snälla säg att du inte har glömt bort ängeln i allt ståhej...)

~Blink 182? Du menar väl avsnittet Blink? Blink 182 är ett band~

Dagens lektioner gick fortare än någonsin förr, och jag kunde inte koncentrera mig det minsta på vad lärarna sa. Jag skippade lunchen och sprang till mitt och Nikitas ställe för att se om hon skrivit något. Och det hade hon...
Jag plockade ut pergamentet från springan. Det var gammalt och bläcket hade bleknat. Men meddelandet kunde läsas.
"Så, eh... heh. Jag kommer sumpa det. De lever, Nova. De lever verkligen. Det är så sjukt coolt. Jag kommer berätta allt för dem snart. Du borde ha läst brevet vid det här laget. Det måste ha varit fyra timmar sedan det första. I alla fall. Jag behöver råd. Borde jag berätta för dem? Blir det någon skillnad då? Kommer vi plötsligt sluta existera eller något? För ärligt talat kan vi säkert rädda alla. Jag vill helst dock inte dö. Så, yeah, koppla in din extra hjärna eller vad du brukar göra och tänk ut någonting. Be S om hjälp för att svara på brevet. Han om någon borde ha något. Du har tills imorgon på dig, sedan berättar jag allt. Sorry... (Har för övrigt beslutat mig att Moffat är en trollkarl. Jag tror det säkert står något om weeping angels i någon på bok på Hogwarts, men under annat namn, så klart... Det kanske kan hjälpa er att fånga weeping angeln ni har problem med? (För, snälla säg att du inte har glömt bort ängeln i allt ståhej...)"
Mina ögon läste fort och jag förstod. Dumma dumma Nikita, gudarna visste vad som skulle hända om hon försökte mixtra med tiden sådär. Jag sprang till Slytherins uppehållsrum med pergamentet hårt i handen. Jag så gott som sprang in och frågade "Har någon sett Scorpius?!!"
Tystnad.
Sedan såg jag honom komma ut genom en korridor i vänstra väggen. Han såg frågande på mig.
"Följ med mig..."
Vi gick till biblioteket, och jag förklarade för honom vad som hänt. Jag såg desperat på honom.
"Hur ska vi kontakta dem...?"
"Herregud... Nova jag vet verkligen inte. Låt mig fundera på saken..." Jag såg hjälplöst på honom.
"Vänta här jag tror jag har en idé..." sa han, reste sig upp och gick. Jag lydde och började leta i böcker om mytologiska djur, och änglar medan jag väntade på honom. Jag hittade ingenting. Jag funderade på hur jag skulle berätta för Dumbledore att det fanns en weeping angel på Hogwarts. [A/N Han lever okej?] Men jag kom inte på någon bra idé.
Precis när jag gett upp hoppet om att Scorp skulle komma tillbaka, och nu var jag på gränsen till tårar, så kom han instörtandes med världens flin över ansiktet. Madam Pince såg på honom med en blick som verkade kunna döda.
"Jag tror jag kommit på det" sa han viskandes och log mot mig. I sin hand hade han två speglar. Jag såg irriterat på honom. "Jag vet vad det där är... Det är en tvåvägsspegel, men hur i helvete hade du tänkt ta dig till 70-talet och ge det där till Maximillan eller Nikita??"
"Jo..." sa han och drog handen igenom håret, "jag behöver lite hjälp med den delen, men jag tror jag vet hur vi ska göra, jag behöver bara en undersökning av fröken Tidsresor"
Jag blängde på honom.
"Du alltså" klargjorde han för mig.
Jag blängde på honom.
"Okej, jag fattar, inte kul, men tänkte du rädda dem eller inte?"
Där var konversationen slut, han började gå någonstans, och jag följde självklart efter.

~I think I've got an idea...~btw sorry för kortare inlägg men ungefär denna längd kan du förvänta dig~