Dödens kyss (Drarry)

Åh jaa ♥ Drarry
Gillar? Jag är helt galen i Drarry♥♥ och det är ju du som skriver också! Kan det bli bättre?
Känn dig bevakad :d
Superbra :d och vill verkligen ha en fortsättning snart :d

Superbra!!!!!!!!!

Hej på er! Tack så sjukt mycket för alla era underbara kommentarer! Jag läser alla om och om igen, det gör mig verkligen motiverad till att skriva. Här är iallafall nästa kapitel där jag även introducerar en av mina favoritkaraktärer som förhoppningsvis kommer ha en ganska stor del i handlingen om ni tycker om det såklart .

--------------------------------------------------
Fillifjomperna
Träden for förbi utanför fönstret, om bara någon timme skulle de vara framme vid Hogwarts. Harry satt ensam i sin kupé och stirrade ner på sina händer, naglarna hade fått sorgkanter, konstaterade han. Hermione och Ron hade bara kommit in som hastigast för att hälsa på Harry, han hade fått deras uggla veckan innan terminstarten, de hade blivit utnämnda till prefekter för Gryffindors elevhem. Hermione hade nästan genast konstaterat att något var annorlunda med Harry, men hon kunde inte säga vad det var. Harry hade fått lust att skrika åt henne, kunde inte hon se att hela han var som en ny människa? Men istället hade han bara låtsats att han inte hade hört henne och börjat prata om quiddish med Ron, något som Hermione var så ointresserad av att hon genast slutade att lyssna.

Det hade börjat skymma ute, Harry älskade den här tiden på dagen, när det kändes som någon lade en mörk duk på världen. Han sneglade ut genom glasdörren och ryckte till när han såg en blond pojke som såg oerhört bekant ut gå förbi. Malfoy. Harry rös nästan bara av att tänka på namnet. Men hur skulle han nu bete sig mot honom? Det skulle krossa hans hjärta för mycket att klämma ur sig något elakt som han alltid annars gjorde. Han visste att allt elakt han någonsin hade sagt hade satt sina spår på Malfoy, hur lite Malfoy än försökte visa det. I nästa sekund rycktes dörren upp och mycket riktigt så stod Crabbe, Goyle och Malfoy framför honom. Konstigt nog inte med Malfoy i spetsen, utan Goyle. Harry ignorerade fullständigt deras ord och betraktade istället Malfoy. Han stod bara där och såg mest ut som om han ville sjunka igenom marken. Vilket var helt olikt honom, Malfoy som brukade njuta till fullo när han lyckades förnedra Harry. Kanske kunde Malfoy faktiskt känna känslor och kände en viss skam för det där med Cedric. Hans föräldrar var ju trots allt dödsätare och var därför tvungna att dyrka deras herres beslut vilket gjorde dem delvis skyldiga till det som hade hänt Cedric.

Malfoy tittade snabbt upp, i bara en sekund möttes deras ögon. Malfoy ryggade genast tillbaka, som om Harry kunde döda med bara en blick. Hos Harry däremot kändes det som om någon hade tänt en eld i hans mörker, som innan hade varit en liten fjuttig glöd. Det var så det kändes så fort han såg på honom. Som om någon hällde en hel dunk bensin på glöden så att den flammade upp. Som om Malfoy lyckades tända hoppet för bara en sekund. Hoppet som annars var försvunnet. Hans ögon som från början såg så känslokalla ut tills man lärde sig hur man skulle se igenom skalet och se allt det underbara som fanns där under. Han vaknade med ett ryck från sina tankar av att Crabbe knuffade till honom i sidan, Malfoy och Goyle skrattade högt. På rad lämnade trion rummet och Harry blev åter ensam. Han suckade, det hade nästan varit trevligt att haft Slytherinarna här som sällskap. Som en påminnelse om att det existerade fler människor i världen, att Harry i alla fall inte var helt ensam. Harrys blick fastnade på platsen där Malfoy hade stått för bara några sekunder sen, om har bara koncentrerade sig tillräckligt intensivt så var det som om han kunde känna Malfoys närvaro.

Bara en stund senare kom ännu en blond person in. Luna Lovegood, någon som Harry faktiskt var glad över att träffa. Luna skulle aldrig hetsa upp sig vad än Harry berättade för henne. Han och Luna hade ett speciellt band som inte ens Hermione kunde förstå sig på. I somras när Harry höll på att bryta ihop fullständigt var det Luna han skickade Hedwig till, den kloka ravenclawaren skulle aldrig döma Harry.

- Åh, hej Harry! Jag förstod att det var du, nästan ingen annan kupé har så mycket fillifjomper i sig som din, sa Luna glatt och satte sig mitt emot Harry.
- Fillifjomper? Frågade Harry, det var något nytt. Han hade tidigare hört Luna berätta om narglar och smygpruttar men några fillifjomper hade hon aldrig nämnt.
- Ja, de är högst ovanliga varelser. De dras till folk som är kära för att ta alla deras tankar som inte handlar om den personen de gillar, svarade Luna drömskt.

Harry nickade intresserat, det var ingen idé att ifrågasätta. Och kanske låg det en liten sanning i det hela, för vad än Harry försökte tänka på så drog hans tankar till det änglalika håret och de underbart vackra ögonen. Luna drog fram ett exemplar av hört och sett och började läsa, uppochner såklart. Hon påstod att det höll skvallerskipporna borta om man gjorde så. De kunde nämligen inte läsa texter som var åt fel håll.
---------------------------------------
Jag har inte hunnit rättat kapitlet till 100% så det kan ha smugit in lite stavfel osv. här och var :3.

JÄÄÄTTTEEEEBRA!! Jag vill ha meer!

Tack så sjukt mycket! Håller på att finslipa på nästa kapitel nu, det ser ut som det blir ett riktigt långt ett (runt två A4 nu :3) kommer troligtvis upp imorgon .

Vad jag längtar! *fangirlar*

Underbart♥:d
Och well, jag har inget emot att Luna är med :p

Hallå där! Nu har jag äntligen skrivit ihop ett till kapitel! Det blev inte direkt mitt bästa och kapitlet blev ganska rörigt men jag hoppas att det ska gå att läsa . Och eftersom ni har fått vänta så länge på den här delen så blev den extra lång!

-------------------------------
De fantastiska gröna ögonen utan liv
”Draco, gör inget dumt nu, jag håller koll på varje steg du tar.” Lucius väsande röst ekade fortfarande i Dracos huvud. Vad menade hans pappa egentligen? Han hade inte vågat fråga utan bara nickat tyst och gått in i på king cross station. Hans föräldrar hade vägrat att följa med honom in, de påstod att alla mugglare som vimlade omkring där gjorde dem sjuka. Han hade fått sin vanliga kärleksfulla klapp på axeln av sin mor och en nick från sin far innan han gick. Han skulle inte sakna dem alls. Faktum var att han nästan hade fått hindra sig själv från att springa in till King Cross station.

Han blundade och försökte stänga ute tankarna. Men då dök istället Potters ögon upp. Han rös bara av tanken på dem. Så livlösa, så tomma. Det var alltså som Draco hade trott, långsamt skulle även han tömmas på liv. Han undrade vad som skulle hända sen, när inget fanns kvar. Han visste bara en person som kunde ha ett svar på den frågan, Potter.

- Det är nog bäst om vi klär om, vi borde vara framme om några minuter, informerade smutsskallen Granger till de andra prefekterna.

Draco reste sig och slängde upp dörren. Han kunde inte stanna kvar en minut till i Pansys och de andra prefekternas sällskap, han brydde sig inte om Pansys rop efter honom. Alla flyttade sig genast mot väggen för honom, ingen ville bråka med en Malfoy. De flesta visste mycket väl vad han var kapabel till. Han såg några nervösa förstaklassare snegla mot honom. Han kunde inte förstå att han själv hade varit så ung, inom sig kände han sig uråldrig. Plötsligt krockade någon rätt in i honom, Draco förberedde sig genast på att attackera. Handen hittade genast trollstaven, men han sänkte den nästan genast när han mötte ett par välbekanta nyfikna ögon. Lovegoods.

- Å hej Draco, jag trodde att du var Harry. Du förstår jag följde efter fillifjomperna. Det borde finnas fullt av dem vid Harry men det verkar som om du också har en del efter dig, sa hon drömmande och kollade på något snett över Dracos axel.

- Stick härifrån Lovegood, väste Draco som svar.

- Det är inte försent än, fillifjomperna ljuger aldrig så jag vet att du känner lika, någonstans djupt inom dig, även fast du inte vill erkänna det än, svarade Luna och låtsades som om inte hade hört Dracos ord.

Draco såg förvirrat efter henne när hon skuttade iväg nynnandes på en låt han inte kunde placera.

- Shit, hon blir ju bara värre och värre ju äldre hon blir, flinade Goyle som hade dykt upp ur folkvimlet.

Draco tvingade sig själv att le, lika bra att låtsas att allt var som vanligt. Folkmassan hade börjat trängas från alla håll och kanter, tåget hade stannat helt på dens slutdestination och alla elever var i full färd med att försöka ta sig ut. En andraklassare råkade armbåga Draco rätt i revbenen och kollade förskräckt upp på honom. Draco förstod honom, i vanliga fall skulle han inte ens ha tvekat över att kasta en besvärjelse över honom. Ingen förolämpade en Malfoy, särskilt inte en smutsskalle som Draco hade för sig andraklassaren var. Draco fumlade efter sin trollstav, lite värdighet måste han ändå lyckats behålla. Men någon annan hann före, innan Draco ens hade hunnit höja staven låg han lamslagen på golvet. Crabbe kom fram med staven höjd och ställde sig på Dracos andra sida. Alla som stod i närheten backade skräckslaget ännu ett steg. Nu när trion var fulländad så vågade så gott som ingen närma sig dem, alla förutom möjligen förstaklassarna visste vilket helvete deras skolgång skulle bli då. Att de inte ens skulle kunna visa sig i korridorerna utan att få massor av besvärjelser kastade över sig. Draco kom att tänka på den lilla ravenclawaren som hade råkat spilt ett glas mjölk över honom, en vecka senare hade han brutit ihop fullständigt och istället börjat på Dumstrang. Han mindes hur stolt han hade blivit när han hade berättat för sin far om händelsen, hur Lucius hade skrattat och berömt honom. Hur han sedan stolt hade berättat allt för Dracos moster Bellatrix. Draco log inte åt minnet, han kände inte ens det där lilla pirret av glädje som han annars brukade känna när han tänkte tillbaka på det.

- Ska vi gå eller? Frågade Crabbe högt för att överrösta de andra.

Draco vaknade upp ur sina tankar och nickade. Kylan slog emot honom som en kall vägg. Under bara några timmar hade temperaturen sjunkit markant. Draco drog manteln tätare omkring sig, han hörde Hagrids välbekanta röst när han ropade på förstaårseleverna. Hur lite Draco än ville erkänna det så skulle Hogwarts inte vara detsamma utan Hagrid. Crabbe och Goyle hade försvunnit bland människorna som nu strömmade ut ur vagnarna. Draco kände sig lättad över det, han visste inte hur länge han skulle orka fejka allt längre. Han var inte samma Draco han hade varit förra året han steg av tåget. Något hade förändrats, om han bara kunde komma på vad. Han kollade upp och mötte ännu ett par bekanta ögon som genast kollade bort igen. Han kunde inte låta bli att rygga tillbaka igen, tomheten hade övertagit Potters ögon helt nu. Klungan av elever hade blivit tätare, plötsligt var det så trångt att han inte hade en chans att flytta sig därifrån. Han var fast med Potter. Alla andra elever kändes som ett hav av färger, bara Potter existerade. Det tog ett tag för Draco att komma på sig själv att stirra på honom. Han vände genast bort blicken och tittade ner i marken. En svag rodnad lade sig över hans kinder. Vad höll han på med egentligen? Det var ju för fan Potter. Han kände Potters nyfikna blickar träffa hans kind, för en gångs skull var de inte lika fulla med förakt även fast det fortfarande fans där på ett hörn, där fanns även nyfikenhet och något som konstigt nog liknade medkänsla. Vad skulle han göra? Skulle han säga något till honom? Att han beklagade sorgen efter Cedrics död? Han kvävde ett skratt, skulle han säga det så skulle Potter säkert lamslå honom och tro att någon hade använt imperio på honom. Det var nog lika bra att hålla tyst. Draco kollade upp, och märkte att nästan inga människor var i närheten inte ens Potter var kvar. Alla hade redan tagit plats i vagnarna och åkt till skolan. Han som egentligen skulle ha åkt i prefektvagnen längst fram.

Han såg den sista vagnen några meter fram, upplyst i gatlycktornas sken. Han suckade, redan första dagen skulle han alltså ha förstört sitt ryckte helt. Ända chansen att hinna med vagnen var att springa. Draco tittade upp mot himlen, regnet hade börjat ösa ner. Om han inte sökte skydd snart så skulle han se ut som en dränkt katt och dessutom komma försent till middagen så att alla skulle stirra på honom. Han suckade och började springa på den leriga vägen, hans klädnad blev snabbt alldeles lerig. Men det tog han ingen notis om, hans enda mål var att hinna med den där vagnen innan den fick upp farten. Han hade kommit jämsides med vagnen och tog sats och hoppade upp. Till en början såg vagnen tom ut. Men sen såg han honom, Potter igen. Han smälte nästan in i väggen, håret och klädnaden var svarta, de var bara de där intensiva gröna ögonen som syndes tydligt. De som nu var döda. Det var som om en osynlig kraft förde dem samman. Draco suckade, kunde inte Potter bara lämna honom ifred? Draco satte sig tyst mittemot honom. En obekväm tystnad spred sig. Draco kände sig nästan tvungen att bryta den.

- Så Potter, vad har du dina vapendragare då?

Harry ryckte till, som om Draco hade väckt honom från en mardröm. Och kanske var det det han också hade gjort.
- Prefektvagnen, mumlade han till svar.

Juste, tänkte Draco. Hur kunde han vara så dum? Han hade ju till och med delat vagn med dem tidigare.

- Varför är inte du där? Frågade Potter misstänksamt.

- Missade vagnen, svarade Draco med en axelryckning.

Potter nickade för att visa att han hade förstått. Han började flacka med blicken innan den till sist fastnade på hans fötter. Nu var det Potters tur att rodna. Draco kom på sig själv med att flina, det var nästan komiskt att de två dödsfienderna delade vagn utan att slå halvt ihjäl varandra. Hogwarts tonade upp sig framför dem. Varför var resan så kort? Tänkte Draco. Han hade ingen lust att gå in till Pansy och resten av Slytherinarna. Han hade ingen lust att skratta åt Crabbe och Goyles skämt som han egentligen inte alls tyckte var särskilt roliga. Han ville upptäcka världen, se den från alla dess vinklar. Varför kunde världen inte bara acceptera det?

Skitbra Blev skitglad när jag såg att ett nytt kapitel hade anlänt xd
Moooreee soooon:d:d:d
#Duärawesome♥

Älskar Drarry , ♥