Fåglarnas flykt

Clove hörde stegen som närmade sig och var beredd med en av knivarna i handen. Hon visste att det troligtvis inte var en levande död då de lät annorlunda på något vis. Det kunde vara ett djur, men djur fruktade oftast elden. Så slutsatsen var en människa, vilket också bekräftades med hejet och mannen som uppenbarande sig.
"Hej." sa Clove, något misstänksam och på sin vakt. Det var inte alla människor som var vänliga och hon hade mött båda. Mannen framför henne verkade dock inte särskilt stark, troligen var de likvärdiga, även om hans spikklubba skulle göra mer skada.
"Är du hungrig?" frågade hon sedan lugnt, eller försökte få det lugnt fram och sneglade på elden. Hon hade ännu inte lagt undan kniven i slidan, men hon höll den inte längre hotfullt riktad mot mannen. Hennes hjärta dunkade än, man visste aldrig vad han var för en.

Cole log emot den unga kvinnan som satt där och lät spikklubban falla till marken innan han krängde av sig sin ryggsäck och satte sig ned på ett litet avstånd ifrån främlingen och elden men tillräckligt nära för att känna dess värme.
”Jag har inget att erbjuda i utbyte”, sade han lätt och tänkte att det var onödigt av honom att ta fram sin mat som skulle hålla mycket längre än hennes men samtidigt som han sade det vattnades det i munnen på honom och han försökte att titta bort ifrån maten hon tillagade. ”Förutom sällskap och delad vakt”, kom han på och satte armbågarna emot knäna och lutade huvudet i händerna.
Han hade sett hennes kniv men också tveksamheten. Cole hade en teori om att alla människor behövde sällskap för att inte bli helt konstiga. Fast vad visste han, han kanske redan hade förvandlats till någon halvt barbarisk människa utan att han ens märkt det själv men han skulle inte döda en levande människa ifall han inte var tvingad till det och därför antog han att hon inte skulle döda honom ifall han inte tvingade henne till det.

Då mannen lät sin spikklubba falla satte Clove tillbaka sin kniv i slidan som hängde i hennes bälte och nickade kort. Hon satte sig slutligen åter vid trädet hon suttit lutad mot innan och såg på mannen. De hade avstånd från varandra, vilket hon gillade och mannen hade valt det själv.
"Så länge du inte försöker något är jag säker på att vi ska komma överens." sa hon allvarligt men log sedan. Hon hade varit med ett och ett annat innan hon lärt sig av livets hårda skola. Hon hade lärt sig och var därför mer vaksam än förr och inte så oskuldsfull som i början.
Hon drog handen genom håret och mumlade något, som att hon talade med sig själv. Det kunde lätt bli så för den som varit ensam länge.
"Delad vakt och sällskap låter bra, har du något att äta på och dricka ur?" frågar hon sedan leende och tar fram en egen mugg samt tallrik. Hon börjar skära kött av haren samt tar de stekta svamparna som hon delar på hälften och visar honom att göra lika. Hon häller sedan upp te i sin mugg, hon hade lagt i blad för att bli av med en tillfällig huvudvärk och få i sig nödvändiga vitaminer.
"Clove, föresten." sa hon och lutade sig åter mot trädet med tallriken i knäet och muggen vid sig.

Coles ögonbryn åkte upp och gav honom ett något bekymrat utryck.
”Varför tror alltid alla det”, sade han och gav ifrån sig en djup suck, ”att jag ska försöka någonting.” Okej, inte alltid och det var länge sedan han träffat någon över huvud taget men sist han träffat en yngre kvinna hade hon dragit samma slutsatts. ”Okej, jag förstår oron men jag menar, kom igen. Titta på mig. Se jag ut som någon som skulle göra någonting emot någon.” Han insåg att svaret troligtvis var ja, men han brydde sig inte. Var trött på att bli mött med en underton av misstänksamhet även om de som inte var misstänksamma troligtvis redan var döda, eller hade blivit det med de senaste två åren. Man kunde inte lita på överlevare. De hade alla ett ess uppe i rockärmen. Det fanns en anledning till att dem hade överlevt, så mycket kunde han säga. Ifall det inte varit någon som hade haft en ryslig massa tur.
Han grävde fram sin hemmagjorda tallrik. En något oval träbit som han täljt till så att den blivit slät och sedan behandlat den med linolja. Det första människor försökte få tag på var inte linolja så han hade hittat det i en övergiven affär.
”Och jag är Cole”, sade han och viftade lätt med sin tallrik.

Clove gjorde en gest med handen att han skulle ta av maten och drog av en tugga av sitt köttstycke.
"Det är inte så konstigt. Man måste vara på sin vakt mot alla även män och orsaken vet du." sa hon med allvar och såg på honom. Hon hade lärt sig sedan den gången men minnena och smärtan fanns fortfarande där.
Åt hans nästa ord skrattar hon kort utan glädje.
"Kanske inte, men alla har överlevt av en orsak och din spikklubba verkar inte trevlig." säger hon enkelt och tar en klunk te, sväljer och sluter ögonen kort av välbehag innan hon ser på honom igen, hon kunde inte rå för att hon var vaksam.

Cole log lätt vid inbjudan och tog för sig. Sedan höjde han något på ena ögonbrynet.
”Min spikklubba är inte trevlig men den är inte till för att slå in huvudet på människor”, sade han och tog en tugga utan köttet tuggade en stund och lade till, ”levande människor. Det jag ville försöka få fram var väl att man borde vara på vakt för alla även kvinnor och inte bara män. De kan lika lätt skära halsen av dig då du sover som vem som helst. Men jag förstår vad du menar och jag förstår din vaksamhet.”
Han bet sig något i läppen, kollade upp på trädens toppar som rörde sig med vinden. ”Det stör mig bara att så fort du såg mig eller när någon annan kvinna ser mig så ser ni mig som en potentiell våldtäcksman för att jag är född just som man vilket jag inte kan rå för lika mycket som du kan rå för att du född som kvinna.”
Han skakade på huvudet och tittade på henne igen.

Clove svarade honom inte på en lång stund, det var inte precis så att hon ville avslöja sitt förflutna för honom. Hon visste att kvinnor kunde vara minst lika farliga. Men farliga på ett annat vis, skada fysiskt men inte psykiskt.
"Det är väl ett fåtal som får en grupp att verka som den är." sa hon slutligen och drog handen genom håret, en gest som visade att hon var nervös eller upprörd över något även om resten av henne inte visade något.
"Hemska upplevelser med ett antal män av den sorten sätter sina spår, det är svårt att komma ifrån och man blir på sin vakt. Kvinnor kan som sagt vara minst lika farliga, men på ett annat vis, fysisk smärta sätter inte samma spår." sa hon enkelt utan att möta hans blick utan hon bara stirrade in i elden.
"När allt gick åt helvette gjorde även lagen och moralen det. Man kan leva som man vill utan att bli straffad för det." sa hon tyst så det knappt hördes och åt upp det sista, hon ville inte tala om det.
"Jag är ledsen att jag ser dig som en potentiell våldtäcksman, men jag kan inte rå för det." sa hon än mer tystare, men det hördes dock.

Cole märkte att Clove kände sig allt annat än bekväm i samtalet så istället för att pressa det längre så tog han ännu en tugga. Han höll inte med henne men pushade inte på samtalet. Utan tog ännu en tugga och kände sig något skyldig då hon gav honom mat och han hade erbjudit sällskap, vilket sällskap han var.
”Det här smakar ljuvligt”, sade han istället och åt lite svamp med händerna. Sedan slickade han varje finger. ”Skönt att hösten är här, lite mer att finna att äta.” Det sista sade han mest för att han inte riktigt visste vad han skulle säga.

Clove svarade inte på en lång stund utan började rensa haren, ta bort alla ben så bara köttet återstod och hon la det i en plastburk.
"Så har vi frukost med." mumlar hon tyst, som illa berörd av hans ord och de minnen som dykt upp. Hon log dock svagt då han sa att det smakade gott och hällde upp det sista av teet till dem.
"Det är det, men det är också en föregångare till vintern." sa hon med en lätt rysning åt det hela men hon var glad att de talade om annat nu.
"Det finns en bäck i närheten här, till att diska." mumlade hon fram slutligen och tog med allt även benen av haren och gick. Hon ville inte ha it rovdjur och la dem därför i bäcken innan hon började diska under tystnad, hon visste inte vad hon borde göra eller säga till honom.

Cole kände sig något skyldig över att hon delade med sig av sin mat medan han höll sin utom hennes kunskap.
”Det finns ett fritt ställe åt väst. Denna vintern tänker jag inte tillbringa ute i det vilda”, sade han och tänkte tillbaka på föregående vinter. Jessie hade frusit ihjäl, Liam blivit biten och han hade levt mestadels på snö.
Cole följde efter henne till bäcken och sköljde av tallriken. Vatten var kall emot hans fingrar och han torkade dem lätt emot sina byxor.
”Jag kan ta första vakten”, sade han för att vända tillbaka till elden. Han hade lämnat sina vapen och väskan och kände sig väldigt naken utan dem båda.