En magisk romans

KAPITEL TVÅ: QUIDDITCH
DEL TVÅ

Azizas perspektiv

Spelet sätter igång när domaren, en fetlagd kvinna med grått hår, kastar upp klonken i luften. Jag ger tillbaka kikaren till Sarah. Det går för snabbt nu för att kunna hänga med med den i alla fall. Tittar man bort så kort som en halv sekund så har man plötsligt missat ett snyggt mål eller en specialfint. Sirius gör i gott passningsspel med Gryffindors lagkapten fyra mål inom loppet av bara fem minuter. Publiken är helt galen och skanderar James och Sirius namn tillsammans med den tredje jagarens vars namn jag inte hann uppfatta från läktaren. Jag tycker faktiskt också att det är ganska roligt att heja på, och jag kan se på Sarah att hon är minst lika förtjust som jag är.

Det är då något händer. En pojke i Slytherin kastar en mycket hård pass som han missar och jag ser den komma rakt mot mitt ansikte. Jag kan inte göra något för att stoppa den, och hinner inte ens reagera på annat sätt än att sluta ögonen och hoppas att den inte totalt ska krossa mitt ansikte, för jag vet att klonkar är tunga. Jag kan höra hur Sarah flämtar till tillsammans med resten av publiken och jag väntar på att smällen ska komma, men det gör den inte. Jag tittar upp, och ser Sirius sitta på sin kvast bara en halvmeter eller så ifrån mig. Han har klonken i sin utsträckta hand, men det är inte den han tittar på. Det är på mig, och jag kan inte låta bli att stirra tillbaka. Det är som att jag är i trans när jag ser in i hans djupblå ögon. Sirius blir av med klonken, men flyger inte genast iväg efter den. Istället ser han på mig ett par sekunder till. Ingen av oss säger någonting. Vi bara stirrar på varandra. Till sist börjar publiken ropa åt Sirius att han borde sluta drömma och fortsätta spela, och det verkar få Sirius att återgå till verkligheten. Han ger mig ett kort leende och flyger sedan iväg för att försvara sitt mål.
"Vad var det där om?", frågade Sarah. "Känner du honom?"
"Nej", svarade jag. "Jag har aldrig pratat med han."
"Med honom", rättade mig Sarah.
"Med honom", upprepade jag. Denna jäkla engelska grammatik. Swahili var så mycket enklare. "Jag har bara hört om.... honom. För det där var väl Sirius?"
"Japp", svarade Sarah. "Alla vet vem han är här."
"Jag har förstått det", svarar jag och följer Sirius gestalt när han flyger fram genom luften. Sarah vänder sig än en gång mot den unga mannen på hennes vänstra sida som hon talat med nästan hela matchen, men jag orkar inte koncentrera mig på dem den här gången heller, utan kommer på mig själv med att plötsligt vara helt uppslukad av spelarna. Speciellt en spelare. Sirius Black.

Varför får detta mig att tänka på Mean girls?
Anyway, bevakar stenhårt

Superbra! Vill ha mer!

KAPITEL TRE: LEONEL ZARCO
DEL ETT

Sarahs perspektiv

Jag tycker om skolan mer än någonsin just nu. Kanske är det för att Aziza är här, eller för att jag pratade med en väldigt trevlig kille under nästan hela quidditchmatchen igår. Han heter Leonel Zarco och kommer från Spanien, men jag hann aldrig fråga vad han gör här. Han kanske är en utbytesstudent eller något, trots att han måste vara några år för gammal för att gå här. De kanske har någon skola som tar emot äldre elever i Spanien än vad de gör här. Han var i vilket fall som helst väldigt trevlig, och han verkade inte se ner på mig så som många andra gör för att jag är så tråkig.

Under dagens första lektion sätter sig Aziza bredvid mig, och jag blir glad. Det måste väl ändå betyda att hon vill umgås med mig? Det är en lektion i Försvar mot svartkonster, och också den första i det ämnet sedan skolstart. När läraren kommer in blir jag förvånad, för det är nämligen Leonel, killen som jag pratade med under quidditchmatchen, killen som var så vänlig mot mig. Jag ser med blyg förvåning mot honom. Han är alltså lärare. Varför såg jag honom inte under skolans sorteringsceremonin? Eller gjorde jag det och bara inte tänkte på det?
"God dag, klassen!", säger han med en klar, hög stämma.
"God dag, professorn", svarar klassen. Aziza vänder sig mot mig när professorn börjar prata.
"Visste du att han var lärare?", viskar hon. "Fäskade du bara för honom igår?"
"Det heter fjäskade, inte fäskade", svarar jag med samma viskande ton. ", och det gjorde jag verkligen inte. Hade ingen aning."
"Har miss Azikwe och miss Furlow något att dela med sig av?", frågar professor Zarco och allas uppmärksamhet vänds mot oss. Jag kan se på Aziza att hon blir generad av allas blickar, för hennes mörka hy blir på kinderna tonade rosa. Jag rodnar inte. Det gör jag aldrig. Istället ställer jag mig upp och ser på läraren.
"Nej, professorn", säger jag artigt och sätter mig sedan ner. Han nickar åt mig.
"Som jag sa innan jag blev... avbruten...", han ger mig en blick och ett litet leende "... så kan ni kalla mig för professor Zarco. Jag kommer från Spanien, och anledningen till att jag är här är att jag skriver en avhandling på det brittiska skolsystemet som ni har på Hogwarts, och samtidigt vill jag undervisa här, som jag annars gör på Beauxbatons." Jag kan se att nästan alla andra flickor i klassen stirrar på Zarco och ler drömmande. Jag förstår dem, för han är mycket snygg med sin ljusbruna hy och svarta hår. Han går mellan bänkarna och ser på sina elever.
"Vi kan väl börja direkt. Jag vill bara se hur långt ni har kommit. Vet någon härinne vad en Chimaera är?" Jag, som alltid har varit något av en besserwisser, räcker upp handen som en av de få i klassen som gör det.
"Ja, miss Furlow?"
"En Chimaera är en varelse som är en blandning mellan ett lejon, en get och en drake."
"Precis! Fem poäng till Gryffindor." Alla gryffindorare ler mot mig. De brukar gilla när jag tjänar poäng åt dem. Jag ser mot professor Zarco. Kanske ska jag prata med honom när lektionen är slut? Bara småprata lite? Kommer jag våga det?

EPIC!!!!!

Superbra! Bevakar absolut!

I'm lovin' it

KAPITEL TRE: LEONEL ZARCO
DEL TVÅ

Azizas perspektiv

Jag känner att jag nästan vill somna redan när professorn börjar ta upp chimaeran. Jag vet redan allt som har med den att göra, för jag lärde mig det i min hemskolning redan för ett par år sedan nu och det var inte enligt mig speciellt intressant ens när jag lärde mig det första gången. Jag börjar undra om jag ligger långt före den här årskursen i alla ämnen, men i så fall tänker jag inte klaga över det. Det blir bara enkelt att få bra betyg. Jag räcker inte upp handen när professorn ställer en fråga, utan låter Sarah svara på den. Hon kan behöva få höra att hon har rätt, tycker jag. Sarah verkar vara smart, och jag tycker inte att en så smart tjej borde se ner på sig själv på det sätt som jag tror att hon gör. Hon är nog mycket bättre än hon själv tror.

När lektionen är slut packar jag ihop mina saker, men professor Zarco stoppar mig innan jag hinner gå ut ur klassrummet.
"Miss Azikwe, kan jag tala med dig en sekund?"
"Givetvis, professorn", svarar jag fogligt och stannar kvar i klassrummet, lutande med ryggen mot en bänk. Sarah stannar också upp.
"Jag väntar på dig utanför", säger hon. Av någon anledning ser hon besviken ut när hon lämnar rummet. Jag kan inte förstå varför. Professor Zarco sätter sig på bänken mittemot mig på ett ytterst o-läraraktigt sätt.
"Trivs du här?", frågar han och ler vänligt mot mig medan han lägger armarna i kors.
"Ja...", svarar jag en aning avvaktande. Jag veta vart han vill komma med det här samtalet.
"Jag ville bara kolla", svarar han. "Jag vet hur svårt det kan vara att komma in i en redan sammansvetsad grupp, men du verkar ju redan ha fått en vän i Sarah Furlow."
"Ja", svarar jag igen. "Hon är snäll." Läraren nickar. Sedan ställer han sig framför mig och lägger en hand på min axel.
"Kom till mig och prata när helst du behöver, okej? Du kan ju säga till miss Furlow att även hon kan göra det om hon vill." Jag nickar. Det känns som om han vill vara min beskyddare. Den storebror jag aldrig haft, och det gör mig glad. Han verkar äkta. Uppriktigt trevlig.

Jag träffar Sarah utanför, och hon ser fortfarande besviken ut. Jag får en klump i halsen. Har jag gjort något fel?
"Vad pratade ni om", frågar hon och jag rycker på axlarna.
"Han ville bara kolla så att jag var okej eftersom jag är ny. Han sa att du och jag kan komma till han... ,honom menar jag, om vi behöver prata någon gång."
"Jag också?", frågar Sarah och ser plötsligt lite gladare ut.
"Ja", svarar jag och så går vi tillsammans tillbaka till uppehållsrummet. Vi har en håltimme innan nästa lektion och använda den till att göra läxor. Arbetsbördan är faktiskt redan ganska tung, men jag tror att jag kommer klara det. Det kan väl inte vara så svårt?

Du menar väl del två?
Annars still lovin' it

Ja, det menade jag. Tack