Blodets sång (PRS)

[Haha, jag vet inte riktigt XD Jag tycker vi kör på och gör det till vårt, helt enkelt x3 Det är alltid bäst, ifall man frågar mig ]

"Crissy!"
Det var Adrian som tittade åt Maxells håll, inte jag. Det var han som var nervös. Det var därför jag kunde slå iväg hans svärd hur hans hand utan att han ens märkte det. Han hade stelnat till och såg på kvinnan som skulle bli hans fru. Jag trodde nästan han redan avgudade henne. Han skulle börja avguda henne, det visste jag, det var bara en fråga om när.
Hon var vacker. Vackert på ett extraordinärt vis, men inte dödligt vacker heller. Unik var nog det rätta ordet att beskriva henne som.
Adrians svärd hamnade i gräsmattan med spetsen först och stannade där. Jag blinkade lätt. Det var åratal sedan jag lyckades göra något sådant.
Jag skyndade mig förbi Adrian och trampade på hans fot på vägen så att han kom tillbaka till nuet. Han verkade förvirrad i en sekund och kastade en snabb blick mot svärdet i gräset. Ett litet, nästan ljudlöst "åh" kom ur honom innan han följde efter mig. Jag nickade lätt mot mannen som jag antog var hennes bror och neg sedan inför min nya syster (mer eller mindre syster).
Det var så vi behandlade främlingar. Vi värdesatte kvinnorna vid första besöket, eller bara främlingar i allmänhet, då de redan hade mindre makt än männen så behövde vi inte göra saker och ting värre. Och så visste vi värdet av en kvinna. Vi älskade våra mödrar och värdesatte dem för det de ger oss. Liv. Och vi värdesatte våra fäder som stannade kvar vid mödrarnas sidorna och behandlade dem med respekt.
Och, kvinnan framför mig skulle en dag förmodligen bli en moder. Kanske. Berodde på ifall hon var en av de ovanliga som faktiskt kunde föda vampyrbarn. Min mor var inte det. Men hon var fortfarande min, vår, mor, om så inte den biologiska. Hon hade behandlat mig bättre än mina biologiska föräldrar.
"Välkommen", hälsade jag Adrians fästmö och försökte få min andning under kontroll. Jag märkte att jag fortfarande höll i svärdet och stoppade ner det i gräset, aningen skamset. Jag var svettig, så var Adrian, och vi verkade vara barbariska personer. Visserligen så var det sant till en viss del, men endast en viss del.
Jag var upprymd över att få träffa henne trots att hon verkade skrämd, vilket gjorde mig besviken. Men, men, vi hade inget val nu. Adrian hade accepterat henne som sin fru redan och alla i familjen visste att det skulle vara omöjligt att hitta någon ny för honom, och han var redan för gammal för sitt eget bästa. Antingen hittade han en fru nu eller så skulle det inte bli av. Det var det mor var orolig för.
Adrian verkade inte riktigt veta vad han skulle göra utan bugade innan han tog hennes hand och förde den mot sina läppar.
Dumt, tänkte jag samtidigt som jag himlade med ögonen. Han hade en kroppstemperatur, men inte på långa vägar som en normal, varmblodig människa. Dock så hade vi båda tränat intensivt så förhoppningsvis så hade han en vanlig temperatur.
Jag kände broderns ögon på mig när jag himlade med ögonen. Det uppskattades inte, verkade det som. Just det, en ung kvinna av min rank ska inte himla med ögonen. Inte någon kvinna överhuvudtaget.
Jag mötte broderns blick och höjde utmanande på ena ögonbrynet. Han verkade bli obekväm med det och betraktade istället min bror som tog ett steg bakåt och släppte den unga kvinnans hand.
"Välkomna", sade han. Min bror var artigare än jag. Han välkomnade de båda medan jag endast välkomnade henne. Men, men, detaljer i det hela, antog jag.
"Adina och Nicholas Arber", presenterade Maxell. Han verkade ganska nöjd med Adina om så inte brodern.
"Angenämt", nickade jag.
"Trevligt att ha er här", sade Adrian med ett leende och jag visste att han ångrade att han hade tränat med mig istället för att läsa sin kärleksroman. Jag kunde inte låta bli att le ett pyttelitet leende för mig själv vid tanken. Han brukade aldrig vara nervös. Han var praktiskt. Han var klippan man alltid kunde lita på. Nu skulle han alltid vara där för kvinnan framför oss, det visste jag. Och om hon inte ville ha honom så skulle han förmodligen bli hennes privata skyddsängel i den här världen.
Han hade läst alldeles för många sådana böcker för att någonting sådant inte skulle ske.
Maxell ställde sig vid min sida när han såg min blick.
"Vad är tanken med det här?" väste jag mot honom. "Vad ska vi göra nu då?"
"Jag vet väl inte! Mor sade inget!" sade han aningen mer panikslaget än jag.
"Ska vi... visa dem stallet? Jag menar vi har fler hästar än någon annan i hela staden... skulle det imponera dem?"
"Jag vet inte..." mumlade min bror tillbaka.
Adrian, i vilket fall som helst, verkade tänka i samma banor och erbjöd sig att visa stallet samtidigt som han tog upp mitt svärd från marken.
"Lägg tillbaka den där den hör hemma innan den börjar rosta", uppmanade han mig.
"Som om en minut till skulle få den att rosta", muttrade jag och gick förbi Arber syskonen utan att kasta en enda blick mot mannen, men log ett ursäktande leende mot Adina. Jag skulle förmodligen inte återvända till dem, fast, jag brydde mig väldigt sällan om detaljerna.

[Nooo, I really liked your x3 Hoppas den här är helt okej ]

[Fred i vårt ditt inlägg var bättre än mitt krig? o.0 DINAÄRAWESOME!

Varför tar det så otroligt lång tid för mig att skriva sådant här. Gahh, ]

Min blick mötte hans och låstes fast. Jag visste inte vad jag borde tänka eller tycka men det spelade ingen roll, inte för mig. Hastigt bröt jag ögonkontakten men kunde fortfarande känna hans blick på mig och mitt ansikte hettade till något. Utan att behöva se mig i en spegel visste jag att mina kinder blivit rosiga och jag var generad. Han var inte den första mannen som följde mig med blicken men det spelade ingen roll. Jag hade aldrig uppskattat uppmärksamheten, inte som vissa andra jag träffat som sökt den.
Så kom de fram till oss, mig och Nicholas och pojken, Maxell som kallat kvinnan för Crissy. Ingen hade berättat för mig om deras familj. Inte mer än vad jag behövt veta och jag hade inte föreställt mig de var så många. Och jag skämdes en aning över att jag inte ens frågat om den, eller om honom. Utan varit alldeles för upprörd över det hela men nu då jag stod här var det som om allt blev på riktigt, det som tidigare känts overkligt. Om allt gick som planerat skulle jag leva här.
Jag log emot kvinnan, något obekväm av uppmärksamheten. Oftast vände sig alla till min bror först om så bara av artighetsskäl.
”Tack”, sade jag och kände mig dummare och dummare för varje sekund som flöt förbi.
Mannen, Adrian, min framtida make vilket var något jag inte riktigt kunde förstå, tog min hand i sin. Jag hade släppt taget om Nicholas men trots det visste jag att han fortfarande var spänd. Jag kastade en snabb blick på honom och såg hans sammanbitna min. Vad än far tyckte gillade Nicholas inte den här familjen, min familj. Tanken var främmande men jag tvingade mig själv att tänka den. Så kände jag Adrians läppar ge min hand en lätt kyss och en svag ilning for ifrån stället hans läppar rört vid min hy och vandrade uppåt. Åter igen kände jag mina kinder hetta något men den här gången tittade jag inte bort.
Nicholas såg menande på mig vid Adrians systers kommentar om rosten och jag visste att han inte uppskattade det. Det spelade ingen roll ifall vi inom familjen hade likadana scener som då jag försökt få far att ändra sig men ifall jag hade sagt något liknande emot honom eller far hade i min framtida makes närvaro, särskilt innan giftermålet hade ingen av dem varit särskilt glada. Tidigt hade jag fått lära mig att män inte uppskattade att en kvinna sa emot dem i närvaro av andra, eller över huvud taget. Det sista hade jag ignorerat.
Taktfullt nog ignorerade jag Nicholas blick och föll i steg med Adrian, Nicholas något steg bakom oss. Han skulle inte tillåta mig vara själv med honom innan vi var gifta.
”Var har ni lärt er att använda svärden sådär?” frågade jag efter några stegs tystnad och innan jag avslutat frågan kom en annan fråga upp i mina tankar men jag höll den tillbaka så att han skulle kunna besvara den första.
”Min far reser mycket och vi träffade på en mästare som var villig att träna oss. Christina har ända sedan dess plågat mig med att fortsätta träna med henne.” Hans röst var som en mjuk sommarbris som rullade över mig, full av vördnad och kärlek för sin syster.
Jag kom på mina händer med att darra något och flätade ihop fingrarna framför mig, lät dem stadga sig emot varandra.
”Har Ni rest mycket med Er far?” frågade jag med genuint intresse. Själv hade jag inte rest alls mycket. Ifall min far inte lovat bort mig till Adrian så hade han bestämt sig för att låta mig besöka hans farbrors kusin vid kusten. Jag hade sett fram emot att se något annat av världen.
”En del”, svarade han och då min blick for över honom såg jag hur han betraktade mig och jag förundrades något av hur han kunde göra det utan att snubbla medan han gick.
”Skulle Ni vilja resa?”
Frågan fick mig att le något och jag kom på mig själv med att fatta tycke för mannen som gick bredvid mig.
Gången till stallet var inte lång och lukterna av hästar kändes som hemma. Jag hade alltid gillat hästarna och stallet. Det påminde mig om då jag var mindre, innan jag var tvungen att växa upp och hade kommit undan med än det ena än det andra. Nicholas däremot uppskattade inte hästarna lika mycket. Han föredrog att åka vagn istället för att rida och känna fartvinden i ansiktet.
”Det här är fantastiskt”, sade jag något häpnad. Adrian ledde oss in i stallet, Nicholas gick fortfarande något steg bakom oss och lät oss tala vilket var lättare än vad jag hade förväntat mig.
”… och det här är Gammelman”, sade Adrian och jag såg på den yngre hingsten. Han kunde inte vara mer än två eller tre år och hade fortfarande den något gängliga kroppsbyggnaden som unghästar hade. Vid presentationen av hans namn hade han kommit fram till oss för att hälsa och jag hade låtit honom nosa på min hand med sin mjuka mule.
”Hur kommer det sig …” började jag men avbröt mig då en man kom fram till oss. Det var tydligt eller jag trodde inte han tillhörde familjen utan var en av deras anställda då han inte delade utseendet med de andra av familjen Argent jag sett.
”Mr. Argent”, sade han hövligt och gav en respektfull liten bugning till mig. Redan hade jag tröttnat på det. Hemma var det ingen som betedde sig så formellt, inte emot mig utan bara emot gäster och min far då han var i ett av sina humör men om jag skulle bo här med dem skulle jag bli tvungen att göra något åt det. ”Middagen är strax klar, Din mor tänkte att du och din fästmö skulle vilja fräscha upp er innan.”
”Tack, Andrew”, sade Adrian avfärdande och vi återvände upp emot huset med min som vår skugga.

[Hahaha xD It's not over!! Your is awesome XD]

Jag bytte om för middagen. Bort med den vita klänningen och på med den svarta. Mestadels för att den stank av svett och jag var nybadad.
Någon knackade på dörren medan jag höll på mitt hår. Jag och Sarah föredrog att sköta om våra kroppar själva, fastän Clarabelle (som inte var hemma, utan på jakt efter en ny make) oftast föredrog att få hjälp av en av kammarjungfrurna.
"Kom in", sade jag lågt och vände på huvudet, såg mig själv i spegeln. Acceptabelt. Kanske lite mer.
Medan jag tog på mig mina favoritörhängen såg jag far kliva in i rummet och stänga den efter sig.
"Du är hemma!" utbrast jag glatt. Han kom fram till spegeln, lade armarna om mig och gav mig en puss på hjässan. Han var kall.
"Givetvis, min gullviva", skrattade han. "Adrian har ju äntligen valt en brud."
Jag grimaserade. "Och ni är helt säkra på att hon är med på det också?"
Han var tyst en stund. "Jag säger åt Adrian att fråga henne innan de gifter sig, så fort de får en ensam stund, om det är det du vill?"
Jag nickade. "Hur blir det med hela den här halvt död saken? När ska vi berätta det för henne?"
"Hon är en smart tjej, hon klurar ut det själv. Vad tycker du om henne?"
"Hennes utseende chockerar inte mig. Det är typiskt Adrian. Praktiskt. Men, annars? Hon verkar inte som den lydiga typen. Jag tycker om henne. Men jag avskyr hennes bror. Men, du vet hur snabbt jag dömer människor."
"Det håller dig vid liv. Du känner igen människor."
"Och här börjar gamlingen igen", muttrade jag för mig själv och himlade med ögonen. Far började skratta, jag med.
"Jag är så glad att du är hemma, far."
"Jag med. Jag har verkligen saknat er."
"Har du med dig presenter?" frågade jag sedan och bet mig lätt i underläppen, förhoppningsfull. Han nickade.
"Inga djur den här gången dock. Och ingen konst."
"Oh..." Min förhoppning sjönk.
"Isabelle, kom in är du snäll", ropade pappa och en ung kvinna, runt tjugo steg in. Hon såg inte ut att vara från trakten. "Hon är från Frankrike."
Jag såg förundrat och chockat på far i spegeln. "Gav du mig en människa i present? Far, det är aningen bisarrt, till och med för mig..."
"Jag berättade att jag hade en vacker dotter och vad du gillade. Hon tyckte du lät intressant, hon ville träffa dig. Och så har hon en sak för kvinnor."
Då förstod jag. Mina ögon började tindra samtidigt som mitt samvete började gnaga. Det var otroligt länge sedan jag hade haft mina armar om en kvinna. Det var för skamligt här omkring. Tråkigt, med andra ord.
"Men, du får inte förvandla henne."
"Men..."
"Du vet hur det slutade förra gången."
"Men om jag blir kär då, far?" frågade jag. Han suckade, skakade på huvudet.
"Nej, min gullviva, inte den här gången. Hon skulle inte klara det. Hennes själ är inte tillräckligt stark."
"Hur vet du det?" frågade jag näsvist.
"Christina..."
"Okej, okej. Jag förstår. Hon är mat. Hon är en leksak. Hon är en njutning. Hon är inte en fru."
"Exakt."
Isabelle verkade inte ta illa upp av konversationen utan hade satt sig på min säng och såg förtrollat på mig. Jag rynkade på ögonbrynen åt det men försökte att ignorera hennes blick i spegeln.
"Hon vet, eller hur?"
Far nickade. Jag suckade.
"Det är lättast så. När de är förälskade i nattens varelser så bryr de sig väldigt sällan. Men, nu har vi en middag, ni får lära känna varandra efteråt. Isabelle har redan ätit. Kom ni, Christina." Han räckte mig hans arm. Jag nickade, lade min hand på hans arm och reste mig.
"Du är så vacker, min gullviva."
"Flera årtionden har passerat och ändå så förstår jag mig inte på det smeknamnet, far."
"Det behöver du inte heller", skrattade han. Jag fnös lätt men log tillbaka.
"Är syster hemma också?"
"Nej, hon dröjer ännu. Hon meddelade att hon skulle komma nästa vecka, eller så snarast som möjligt. Innan bröllopet i alla fall."
"Åh... Blir det ett stort bröllop?"
"Det tror jag inte. Men vem vet? Vi gör som dem vill. Sedan kommer vi inte behöva oroa oss över dem."
"Du menar ifall hon är villig att döda dem? Eller fejka sin egen död efter ett tag?"
"Exakt så", sade far med ett leende och vi gick en trappa ner till den stora salen för middagen. Mor sken upp när hon såg mig. Jag hade satt upp mitt vita hår i flätor med endast två hårslingor nedsläppt vid mitt ansikte. Mitt hår såg blont ut i familjen Arbers ögon. Och mina ögon var gröna i deras ögon. Det såg mor till. Inget vitt. Inget rött. Och alla mina andra syskon var redan otroligt vackra oavsett deras vita hår och röda ögon. De hade inga hudproblem. Inget överlager av fett. Inget sådant som en vanlig, mänsklig kropp skulle behöva.
Vi satte oss alla vid bordet. Det fanns både levande ljus och lampor i tak som lyste upp rummet.
Mor var livrädd för att skrämma iväg Adrians blivande fru.

[Du är mer awesome!
Det här blev kort och tråkigt but I have no socialskills vilket ofta reflekteras i mina karaktärer. Och jag har ingen aning vad man skulle säga till en främmande familj som man ska gifta sig in i. o.0 Hehe.]

Det hade kunnat vara värre, tänkte jag efter jag satt mig till bords med de andra. Nicholas till höger om mig och Adrian mitt emot. Han var stilig och likt resten av hans familj, vacker och de verkade inte så hemska. Inte alls som jag föreställt mig. Dessutom älskade jag deras hem.
Jag kunde känna min fars blick på mig, det var som om den brände mig, uppmanande. Han hade aldrig varit någon som passade bra in i sociala samanhang. Inte för att han var otrevlig eller respektlös men han hade alltid haft svårt att tala med främlingar även om han blivit tvingad till det under hela sitt liv pga sin position i familjen. Hans andra bröder, mina farbröder fanns inte längre kvar i våra liv. Hans yngste bror hade dött i väldigt unga år och den andra talade inte far med.
”Ni har ett underbart hem”, sade min far och jag kände mig själv stelna till något, ”hur mycket mark äger ni här runt omkring?”
Vid hans fråga kände jag mig själv rodna igen. Det var uppenbart vad han försökte få fram och jag skämdes över hans sätt. Min blick vandrade över Adrians syster, Christina och jag log.
”Adrian berättade hur Ni brukar träna tillsammans med svärden, det vi”, sade jag och indikerade mig om min bror, ”såg tidigare var … ” jag gjorde en liten paus för att finna rätt ord men insåg att det inte fanns något som kunde mäta sig med vad vi sett ”… enastående. Aldrig förut har jag sett något liknande. Kanske”, jag tvekade något i mina nästa ord, visste att min far eller Nicholas inte skulle godta dem, ”kanske, skulle ni kunna visa mig någon gång?” Jag antog att Adrians familj inte skulle opponera sig emot det. De tillät sin dotter trots allt till att hantera ett vapen och både hon och Adrian var skickliga och dödliga.


[Berättade jag att du är awesome? ]

Far verkade ärligt talat förvånad över att ha fått den frågan. Det var lätt att vi glömde hur det var här omkring. Nu när mannen i huset var hemma så var det honom man talade med och kvinnan satt oftast tyst. Trodde dem vill säga.
Far var på vippen att rycka på axlarna men vände endast på huvudet istället då axelryckningen skulle betyda mer. Kroppsspråk betydde mer än folk kunde ana. "Zelda?" sade han bara till mor. "Det här är ju ditt område, min kära."
Mor nickade. Nicholas verkade något förvånad över att mor tog över så enkelt, som om det var väntat (vilket det var), men deras far lyckades dölja sin förvåning.
"Här omkring så har vi nog lika mycket som sommarhusen i Prag och Rom tillsammans, eller?" Hon vände sig till far. Far ryckte på axlarna den här gången. Mor fortsatte tala. "Förresten, älskling, nu när du är tillbaka från Frankrike. Korna kommer nästa månad och vi behöver fler anställda och en ny lada."
Far blinkade chockat. Det var inte ens en föreställning längre. "Jag trodde de hade kommit förra månaden! Jag har inte hunnit förbereda någonting!" utbrast han.
"Nej, fåren kom förra månaden, älskling. De fick plats i den nuvarande ladan, men korna får inte plats."
"Men... har inte vi redan massvis med kor?"
"Vi sålde eller gav bort de unga för två månader och de gamla har några år på nacken nu."
Maxell och Sarah talade lågmält med varandra. Adrian betraktade diskret Adina, mätte henne med blicken mer än att beundra henne. Resten av Arber familjen verkade dock väldigt chockad över hela samtalet. Kanske mestadels för att den blev för privat, eller för att mor listigt visade hur mycket mark och gods vi egentligen har.
"Varför gav vi bort de unga då?" undrade far förvirrat.
Mor suckade lätt, men log. "För att fler, behövande familjer behövde dem. De kommer inte slaktas inom den närmste tiden, det var det vi sade. Nu kan de få deras levebröd, och tjäna pengar samtidigt."
"Åh..." nickade far. "Självklart. Jag skulle aldrig klara mig utan dig." Mor var smart. Mycket smart, och att ha en vampyrhäxa till mor är bland det bästa som kan ske.
Sedan frågade Adina sin fråga och jag sneglade på Adrian som satt på min högra sida. Han log tillfredsställt, nästan lite roat. Knappt ett leende, bara en svag krökning vid läpparna. Han tyckte inte om att le i närheten av främlingar.
Adinas familj verkade sannerligen inte glad över hennes fråga. Jag tyckte mig höra Nicholas viska något som "Sluta upp med det där. Inte här. Inte nu", men jag inbillade mig förmodligen. Man börjar inbilla sig ganska många saker om främlingar när vissa försöker döda en och andra försöker gifta sig med en, men men... detaljer, som sagt.
Jag log stort mot henne. "Givetvis! Skulle inte kunna tänka mig någonting annat", sade jag och såg sedan på Adrian. "Jag kommer förmodligen lära dig grunderna men sedan tar nog Adrian över. Han är något långsammare än jag. För att inte tala om lugnare."
Jag visste att jag lät ouppfostrad. Jag visste det men brydde mig inte riktigt. Adina var min nya syster och hon tillhörde familjen nu. Det fanns praktiskt taget ingen återvändo, speciellt inte med tanke på varför de gifte bort Adina.
"Få mig inte att framstå i dåliga dagar, Christine", sade Adrian och jag stirrade oförskämt och chockat.
"Han skämtar", försäkrade jag Adina. "Du såg honom med svärdet. Han måste skämta."
Då började Adrian skratta en av sina ovanliga, klingande skratt som var ren glädje. "Din förvåning är alltid bedårande, Christina", log han mot mig. Jag lyckades motstå lusten att sträcka ut tungan åt honom och himla med ögonen.
"Se så, barn", sade far. "Lugna ner er nu. Ni vet vad vi tycker om bråk och samtal om vapen vid matbordet." De hade absolut ingenting emot det. Vi bråkade aldrig på allvar och de var stolta över våra vapenskickligheter. Allt var bara en teater. I vanliga fall så hade Adrian i bok i handen, Maxell retade Sarah som retades tillbaka, mor och far hade kärleksfulla konversationer och Clarabelle brukade delta i dem ibland men avbröt annars Adrian i sitt läsande och drog in honom i en konversation. Jag brukade lägga in kommentarer där jag tyckte att det passade. Jag hade en riktigt bra hörsel och lyckades uppfatta stycken av konversationer hela tiden. Stycken som sedan kom till hands senare.
Arber männen verkade inte riktigt fatta tycke i hur ja betedde mig, men mor eller far kunde skaka av det som någon sjukdom som gjorde att jag talade utan att tänka mig för. De hade sagt det förr och jag brydde mig inte riktigt. Det hade varit min idé. Det var lättare för deras affärer då och jag hade ändå svårt att inte yttra mina tankar. Kvinnor var värda minst lika mycket som männen och jag tänkte inte nedlåta mig någonting annat.
"Vi har fler vapen", halvt viskade, halvt mimade jag till Adina samtidigt som mor frågade var Adinas mor var, och varför hon inte var här. Min vackra mor måste ha upptäckt att de inte var särskilt bekväma i mitt sätt att tala och försökte leda deras tankar åt annat håll.

[Du är awesome x3 Och jag har absolut ingen aning om hur Christina skulle kunna behärska sig i någonting xD Hon är mer av en shoot first, ask questions later person x3]

Jag behövde inte se min far för att veta att han blev mycket imponerad utav Familjen Argents svar på hans frågor. Han var inte en dålig man men då han hade satt sig in på något så gjorde han allt för det och flera år tidigare. Långt innan jag ens var född hade han satt som mål att inte bli som många andra. Han ville inte bli bortglömd eller leva fattigt, han offrade hellre sin dotter, mig för att behålla vårt hus.
Adrians familj var så avslappnade på ett sett som jag inte kunde få mig till att vara. Jag gillade hur syskonen retades med varandra och då Adrian skrattade så undrade jag ifall det skulle vara så här att leva med dem. Även om jag inte kände någon av dem, även om jag nyss träffat dem så kunde jag se mig själv bland dem, som en i familjen och Clarisse hade matat mig med historier om hur arrangerade äktenskap som slutade i lycka och kärlek.
”Det har jag inget emot”, sade jag då hon nämnde att Adrian kunde fortsätta mig ta över. Jag hade mest trott att han skulle haft bättre saker för sig men något sade mig att det inte skulle vara bli så då jag väl var en av dem. I den stunden kände jag hur någon trampade mig hårt på foten. Jag ryckte till något och sedan petade Nicholas mig på låret under bordet. Jag kastade en arg blick på honom men han mötte min med en av sina egna. Vad hade jag nu sagt? Men han släppte det och fortsatte att äta i lugn och ro. Han sade någonting till far som log stort emot Zelda och George.
”Fler vapen?” frågade jag kluven i hur jag skulle känna mig. En del av mig kände det som om det var för mycket på en gång, som om jag tagit mig vatten över huvud bara genom att nämna någonting med svärden medan en annan del var nyfiken, inte bara på vapnen utan även på Christina.
”Vad sade vi om prat om vapen”, upprepade deras far då mina ord varit något högre än Adrians systers.
”Min kära fru får fruktansvärd huvudvärk i mellan åt”, sade min far och kärleken till henne lyste i hans ögon och vid hans ord stelnade jag till något. De hade inte sagt någonting om det på resan och jag kunde inte lista ut om det var för att de inte ville oroa mig eller ifall de ljög men sade ingenting. Mors huvudvärk hade blivit värre under den senaste tiden. Jag försökte skaka av mig tanken och upptäckte att min blick låst sig på Adrian igen innan jag slog ned den och stoppade lite mat i munnen. Jag visste att jag borde säga någonting men samtidigt kunde jag inte få fram några. Min mun hade blivit torr och jag kände att min aptit hade tappats något. Jag kvävde en gäspning. Det hade varit en lång dag och åter igen kände jag Nicholas fot över min.
”De kommer tro att de tråkar ut dig”, muttrade han lågt i mitt öra.
Så lättades Nicholas tryck emot min fot med ett svag ljud. Nicholas gav ifrån sig ett läte och jag dolde mitt leende från honom. Någon hade sparkat till honom under bordet men hon kunde inte säga vem och antog att Nicholas inte kunde det heller för ingen rörde en min.
"Nicholas pojk, är du sjuk?" frågade far som fortsatt att tala med Zelda och George, ett samtal som jag inte ens försökt lyssna på.
"Nej", sade han och tittade ned i tallriken, "jag bet mig i kinden", fortsatte han efter en aningens för lång paus.


[Du är mer awesome. Jag gillar henne delvis för den egenskapen. ]

Jag rörde inte en min när jag såg honom rycka till. Fortsatte bara att äta min mat. Jag kanske hade sagt för mycket om vapnen, men jag hade mer tänkt ifall hon tyckte det skulle vara lättare med kanske knivar eller både först. Svärd var inte ofarliga när man lärt sig att hantera dem, men innan så kunde det var skrämmande. Precis som att tälja första gången. Man var orolig för att man skulle komma för nära med bladet, skära sig, blöda och sedan... vad man nu egentligen var rädd för. Sedan så lärde man sig de enkla dragen och var man skulle hålla bladet och sedan gick det lättare. Det var ungefär så med svärden också. Man blev livrädd när man kände trycket från den andra personens svärd mot sig, kände hur ens svettiga handflator nästan tappade greppet om svärdet. Man oroade sig för att man skulle spetsa sig av misstag. Tappa svärdet på foten. Man oroade sig för mycket för att kunna göra ett ordentligt jobb.
Det var därför jag alltid sade att mördare inte föddes utan skapades. Som jag. Jag var inte född till mördare, jag blev en.
I vilket fall som helst kände jag mig högst tillfredsställd med min spark mot Nicholas och det märktes att han inte misstänkte mig. Vem skulle göra det? En så ung, skör, och oskyldig flicka som jag? Tillåt mig att skratta. Jag tyckte inte om hur han sade åt henne att göra saker och ting och såg på henne med en blick hos en hök, redo att korrigera henne. Det föll mig inte i smaken och jag visste att jag en dag skulle slita av hans hals ifall han fortsatte komma hit.
Adrian harklade sig, ursäktade sig och sköt ut sin stol med en något för hög skrapning mot golvet. "Det måste ha varit en lång resa, och ni har inte fått vila ännu. Låt mig visa vägen till ert sovrum", erbjöd sig Adrian. Det lät som om han menade hela familjen Arber ifall man gick på orden, men alla borde höra att det var till Adina han menade det.
Jag visste att min bror tyckte som jag. Att familjen var någorlunda för spänd. Aningen tråkiga. Aningen... trångsynta var nog ordet jag letade efter. Men jag tyckte att de flesta var tråkiga. Jag föredrog Paris smågator. Eller Venedig, gud vad jag älskade den staden. Min biologiska mor hade varit därifrån. Och även om vi senare hade flyttat till Storbritannien så hade jag spenderat en hel del tid där också.
Jag avbröt mina egna tankar och skyfflade in det sista av maten i munnen så att det såg ut som om jag var rimligt mätt åtminstone. "Far?" sade jag frågande. Han nickade.
"Låt gå för den här gången. Sarah, Maxell, ni också så kan vi äldre få tala ifred", tillade far och de praktiskt taget sprang ifrån matbordet innan jag ens hann resa på mig. Mina yngre syskon såg ut att vara i fjorton-femtonårsåldern, medan jag såg ut att vara runt arton, kanske. Och Adrian... 22, kanske? Jag visste verkligen inte vad som var vad längre. Tjugoen kanske. Det här med att åldras sakta fick en att bli uttråkad efter ett tag. Samma ansikte i spegeln varje dag. Inget nytt. Kroppen växte inte på samma sätt heller längre. Allt var så himla tråkigt efter ett tag. Det var inte så att vampyrer inte kunde synas i spegeln eller foto, det var bara det att vissa av oss började hata våra reflektioner efter ett tag.
Jag ville gärna vänta och se hur det gick för Adina och Adrian men skyndade mig upp till min kammare. Jag hade en Isabelle väntande på mig. Hälften måltid, hälften nöje.
Det här skulle bli roligt.

[Nej, du är mest awesome x3 Jag tycker att hon har så många sidor att det inte är sant XD Jag som rollare blir till och med aningen förvirrad av hennes känslor (så går det när man han för levande karaktärer i tanken x3)]

[Jag vet, det blev en roman till. Hoppas du inte blir uttråkad. x3 ]

Jag såg de andra lämna rummet och reste mig för at följa med Adrian. Som förväntat gjorde Nicholas detsamma och började följa med mig runt bordet men en röst avbröt honom.
”Nicholas”, sade George och jag tittade över axeln på dem något osäker ifall jag borde invänta honom eller inte, ”då Er mor inte är här, kanske du bör stanna med oss och diskutera bröllopet i hennes ställe.” Jag tyckte mig höra en viss förolämpning i det han sade men jag kunde inte riktigt säga men Nicholas ansikte blev rött.
Nicholas tvekade, kastade en blick på mig och jag kom på mig själv med att vara glad över att jag fick vara ensam med Adrian även om tanken på att vi snart skulle vara gifta skrämde mig fortfarande. Utan att tveka något mer gick jag genom dörren Adrian höll öppen men stannade till och vände mig emot Zelda och George.
”Tack så jätte mycket för middagen”, sade jag och kände mig något obekväm under deras blickar men jag ville trots allt lämna ett bra intryck på mina svärföräldrar som de skulle komma att bli. Medan jag stod där fångade far min blick och han såg kluven ut. Han ville inte lämna mig själv med deras son men samtidigt ville han inte förolämpa dem. Men det var en förlorad kamp, tanken på vad de skulle få vann över mitt ryckte och för första gången undrade jag vad det var de hade erbjudit, eller vad han hade förhandlat fram för far var bra på affärer då han inte pressade sina köpare alldeles för hårt.
Zelda viftade bort mitt beröm och vi sade god natt.
Dörren stängdes bakom mig och Adrian och vi var ensamma i den svagt upplysta korridoren. Mörkret hade lagt sig utanför och klockan måste ha tickat iväg. Kanske var det inte bara resan och dagens händelser som fått mig att bli så trött.
”Jag gillar din familj”, sade jag utan att tänka mig för och log upp emot den unga mannen. Han var längre än mig och hans blick låg på mig. ”De är inte som jag förväntat mig.”
”Hur hade du förväntat dig oss?” frågade Adrian och jag tyckte att han lät ganska road över mitt påstående och åter igen kastade jag en blick på honom och den här gången höll jag den medan han ledde mig genom korridorren och uppför en trappa.
”Efter det jag fått höra av dig och din familj”, sade jag tvekande och visste inte ifall jag borde fortsätta eller inte.
”Du behöver inte vara rädd för att säga vad du tycker och tänker”, sade Adrian som om han läst mina tankar och jag kände mig något skamsen, ”du har ju trots allt träffat min syster, Crissy.” Det sista sade han med ett leende som värmde mig och jag kom på mig själv med att le tillbaka.
”Jag trodde att ni skulle vara mer högfärdiga men istället verkar ni vara en kärleksfull familj, normala.”
Han skrattade åt mina ord och även om jag kände mig skamsen så gillade jag hans skratt. När han hämtat sig tindrade hans ögon och jag tittade bort. Vi hade stannat till i ett öppet rum på övervåningen. Några soffor stod framför en brasa och ett piano. På väggarna fanns vackra målningar och jag häpnade något över hur skickligt de var gjorda.
”Du har inte träffat min tredje syster ännu, Clarabelle. Hon är en väldigt stolt och pompös varelse.”
Adrian fortsatte med mig längst en annan korridor och jag visste att jag skulle ha svårt att hitta tillbaka senare. Så stannade han till utanför en dörr.
”Här är ditt rum, dina saker är redan där inne”, sade han och jag insåg att jag inte riktigt än ville skiljas ifrån honom.
Jag öppnade dörren, kikade in och häpnade. Det var vackert, lika vackert som resten av huset och sängen var enorm. En brasa brann och värmde upp rummet. Längst ena väggen var det en stor bokhylla fylld med böcker och några fåtöljer stod intill.
Åter igen vände jag mig emot Adrian och jag kunde inte riktigt säga men det var som om han dröjde sig kvar.
”Vill du…” började jag, hostade till lite och ändrade mina ord, ”jag skulle vilja visa dig något.”
Utan att säga något mer steg jag in i rummet och med det välkomnade han in, något som varken min far eller bror hade tyckt varit en bra idé. Det var en sak att vara ensam med en man men att vara ensam med en i sitt sovrum var en annan. Dock trodde jag mig inte att de skulle protestera. Adrian var tanken skulle bli min make.
Min väska låg på sängens fotända och jag öppnade den samtidigt som jag hörde dörren knarra något. Jag tittade upp och såg att Adrian kommit in i rummet men inte stängt dörren efter sig utan låtit den stå på glänt och jag uppskattade det.
Så fann jag vad jag sökt och tog upp blocket. Höll det något överbeskyddande emot mitt bröst och gick fram till honom.
”Jag har fått se en del av din värld”, sade jag och kände hur det sög till i magen. Jag hade alltid haft svårt för att dela med mig av sådant jag ansåg vara för personligt. ”så jag tänkte att du skulle få ta en del i min.”
Jag räckte honom blocket och han tog emot det. Medan han kollade igenom mina teckningar betraktade jag honom och spänningen i min mage blev värre och värre för var sekund. Jag visste vad han såg, jag kunde nästan se varje detalj framför mig och jag visste att de var bättre än andras men samtidigt så fanns det så mycket annat bakom dem. En föreställde vårt kök, inte för att jag fick tillbringa så mycket tid där längre. Men då jag varit yngre hade en av kockarna, Micheal alltid smugit åt mig ost. Ost hade jag alltid älskat och jag hade velat spara det minnet.
Medan han fortsatte att betrakta dem satte han sig ned i en av fåtöljerna och jag slog mig ned i den jämte honom. Jag lutade mig emot honom och såg vad han såg.
”Tack”, sade han då han var klar och räckte mig tillbaka mitt block. Jag tyckte mig se hans käke något spänd men jag kunde inte säga ifall det var något jag inbillade mig eller inte. ”Någon dag får du berätta om dem och ditt hem.”
Jag kände mig något nedslagen av hans tydliga sätt att säga att det var något att tala om någon annan dag och inte nu. Jag pressade blocket emot mitt bröst för en stund, påminde mig själv om att det inte var ett litet barn som behövde beskyddas emot ett monster och lade ned det på ett litet bord.
Adrian knöt samman sina händer, kollade upp på mig och jag kände hur min blick drogs in i hans.
”Du behöver inte göra det här”, sade han med ett bistert leende, ”Vi behöver inte göra det här”, rättade han sig och lade betoning på ordet Vi.
Det här var inte vad jag hade förväntat mig. Efter att ha sett mig och talat med mig, hade han bestämt sig för att jag var helt fel person? Tanken fick en liten del av mig att känna sorg även om det inte var vad jag velat kände jag mig ledsen över att han inte ville ha mig.
”Jag menar”, jag hörde hur mina andetag började bli lättare och tyngre och jag kämpade för att hålla dem normala, ”jag förstår ifall du inte vill gifta dig med mig och …” han avbröt sig själv och jag vände bort min blick ifrån hans och sakta gick hans ord in. Han frågade om tillstånd. Han frågade mig, vad jag ville och min mun ställde sig på ända i häpnad.
”Jag har sagt att jag ska gifta mig med dig och jag står vid mitt ord”, sade jag något tvekande. Det fanns inte något annat för mig. Far hade blivit arg och besviken annars och jag gissade att jag kunde ha blivit bortgift till värre män. ”Jag kommer stå vid din sida, ta hand om de våra och försöka att göra oss båda lyckliga.”
Han tog min hand och jag rös. Hans hand var kallare än vad min och genast blev jag medveten om mitt handsvett men det verkade inte beröra Adrian.
”Och jag kommer att stå vid din”, sade han enkelt, lutade sig fram och kysste min kind mycket lätt. ”Jag ska låta dig sova.”
Han reste sig med ett leende och jag log tillbaka, sedan lämnade han mig och jag började göra iordning mig för natten.

[Du är mer än mest Awesome. x3 ]

[Förstår mig fortfarande inte på hur du tror att jag kommer bli uttråkad x) ]

Isabelle hade somnat men så fort jag öppnade dörren satte hon sig upp. Klädd i underkläder.
"Wow..." började jag men kunde inte finna någon njutning. Sedan saktade jag ner, stannade framför sängen och gjorde ingen ansats till att sätta mig.
"Vilken hårfärg har jag?"
"Blont."
Jag suckade. "Mina ögon?"
"Gröna, jag förstår mig inte på dina frågor, min kära", sade Isabelle med sin ljuvliga brytning. Jag blundade, suckade och tog sedan av mig skorna, klättrade upp i sängen.
Isabelle praktiskt taget attackerade mig. Hon kysste mig, nafsade på mig, försökte ta av mig min klänning. Men om och om igen ringde fars ord om vampyrälskare i huvudet. Gud, jag mådde alltid illa i deras närhet. Oavsett hur fylliga, röda deras läppar, eller hur stora deras blåa ögon är med de långa, svarta ögonfransarna runt omkring. Så fort jag kom ihåg att de gjorde det de gjorde för att jag var vampyr så försvann allt. Deras lena hud under mina fingrar var inte len längre. Den var... täckt av smink. Jag vägrade se den ljuva lögnen i de stunderna, och det var för lögnen jag levde.
Så jag gjorde det enda rätta, tog tag i hennes ansikte, kysste henne och blottade sedan hennes nacke. Mina huggtänder kom fram som en katt klors kommer fram, fast från dolda "fack" i mitt tandkött. Sedan så högg jag med mina tänder. Mer vid axeln än vid halsen. Jag ville inte slita huvudet av den stackars kvinnan.
Hon flämtade till av smärta men tystnade vid kontakten av mitt saliv. Smärtan bedövades, eller, tja, ett område där jag bet förlamades för en stund innan den andra kemiska reaktionen kickade igång och fyllde henne med endorfiner.
Jag tog aningen mer blod än jag behövde men inte på långa vägar lika mycket som hon ville att jag skulle ta. Hon stönade, tog i min kropp, tyckte mig närmare och försökte få mig att gå längre. Längre hur visste jag dock inte. Och jag hade på känn att jag inte ville veta heller.
Hon hade verkat perfekt när hon hade stigit in, fortfarande med kläderna på då, men nu var det så svårt att tycka om henne när hon kastade sig över mig och bara bad om mina tänder. Vampyrer hade runt tolv huggtänder totalt, vissa hade färre och vissa hade fler. Ens tänder var lika speciella som ens fingeravtryck.
Så, när Isabelle fortsatte att be mig att gå längre sade jag att jag var trött men gav henne en detaljerad beskrivning på hur hon skulle hitta till tvillingarnas rum som låg bredvid varandra. Efter att hon hade tagit på sig några kläder givetvis. Jag sade att de mer än gärna skulle hålla på mer än jag och då sken hon upp. (Vad var det jag sade? Endast vampyrälskare, inte Christineälskare...)
Hon skyndade sig till tvillingarna, mot en säker död förvisso men far skulle ändå inte ha låtit henne leva. Eller komma hem till sitt land heller.
Och efter det, när jag verkligen var mätt gick jag ner till musikrummet och började spela på pianot. Sedan växlade jag till violen och fortsatte med cellon. Jag växlade från instrument till instrument men jag var så rastlös att det inte var sant. Jag gick sedan tillbaka till violen och började hitta rätt känsla och spelade ordentligt när jag väl hittat den.
Jag önskade att Clarabelle hade varit vid min sida så att hon kunde ha sjungit medan jag spelat. Jag saknade min syster. Och så saknade jag tryggheten med någons armar omkring mig... Jag behövde definitivt hitta en man. Jag skulle inte hitta någon kvinna i den här staden, det var då något som var säkert.
Kanske borde jag resa till Venedig eller Prag...
Jag skakade bort tankarna och fokuserade på nuet. Violinen, natthimlen jag kunde se ut genom glasväggarna, de brinnande ljusen, melodin, hur min kropp rörde sig i steg med att jag spelade. Jag började hitta friden jag letade efter och fortsatte att spela på i vad som kändes i en evighet, dolde förmodligen alla ljud på bordet av Clarabelle samtidigt. Men... detaljer. Gud vad jag började bli trött på alla detaljer.
jag ville inte ha någon vampyrälskare. Jag ville ha en Christineälskare, och, om jag inte kunde få en make eller kvinna kunde jag väl åtminstone få en ordentlig vän? Det skulle då vara något...
Sluta drömma så stort. Du är ett monster. Av högklass förvisso, men, detaljer som du så fint påpekar varje dag. Du behöver en jakttur, det är det du behöver. Ingen romans. En riktig jakt eller strid. Okej, kärlek kanske skulle vara bra det också, men jag behöver verkligen en riktigt jakt eller strid med död i.... Det är definitivt vad du behöver, Christina.

[Du är mer awesome... Jag började dock shippa Adina och Adrian så nu måste du göra dem till ett perfekt par XD Nej, men, jag tror inte att det är så bra för mig att shippa så många personer som jag gör owo]

[Haha, dont know. Får alltid för mig att mina långa inlägg är irrelevanta och tråkiga. x3 ]



Morgonen kändes som om den kom snabbare än vad den brukade göra och som vanligt vaknade jag upp mycket tidigt tillsammans med vad brukade vara solens uppgång men då jag tittade ut genom de enorma fönstren såg jag något besviket ut på en grå dag. Ett svagt duggregn strilade ned och jag visste att även om jag velat hade jag inte kunnat bära samma klänning som gårdagen. Dessutom var den smutsig och far skulle blivit vansinnig ifall han såg det.
Elden i den öppna spisen hade slocknat och låg nu bara som en liten glöd bland all aska, värmen hade gradvis sjunkit till en något kallare tempratur och då jag tog mig ur sängen, ifrån värmen av täcket och filtarna knottrade sig min hud över min kropp. Snabbt tog jag upp en av filtarna och virade in mig i den innan jag tog mig fram till väskan som jag lagt ned på golvet kvällen innan. Jag drog på mig en mycket enkel grön klänning, långt ifrån lika vacker som den jag haft dagen innan men jag gillade den här mer. Håret borstade jag igenom och lät det ligga i vågor nedför axlarna. Jag hade aldrig riktigt lärt mig göra frisyrer. Mina fingrar ville inte göra som de skulle och då var det bättre att låta det vara debatterade jag.
Jag öppnade dörren och utanför stod Nicholas. Hans närvaro skrämde mig, jag hade inte varit beredd på att någon alls skulle vara uppe så här tidigt men ringarna under Nicholas ögon och det faktum att han hade på gårdagenskläder sade mig att han inte sovit alls och i sådana fall mycket litet.
”Hej”, sade jag och nöp till honom i armen, ”gör inte så. Försöker du skrämma livet ur mig?” Jag försökte mig på ett leende men Nicholas besvarade det inte. Han såg bitter ut och jag kunde inte säga varför. Han och far fick ju som de ville.
”Vad är fel?” frågade jag och greppade tag i hans arm och började leda honom till köket, trodde jag men var inte riktigt säker på vilket håll Adrian och jag kommit kvällen innan.
Först sade han inget, som om han funderade över vad han borde och inte borde säga.
”Jag gillar det inte, Adi”, sade Nicholas och mitt ansikte gjorde en grimas. Jag hade alltid avskytt det smeknamnet. Det lät som en anka eller get. Jag hade haft en höna som jag döpt till Abbi och det var för likt. ”Far insisterade på att bröllopet skulle ske så fort som möjligt och …” Han verkade vilja säga något mer men samtidigt visste han inte om han borde eller inte.
”Snart som möjligt”, sade jag och hörde hur min röst var några oktaver högre än vad den brukade vara. Mina tankar låg inte på själva bröllopet utan snarare bröllopsnatten. Jag hade inte ens kysst en pojke, inte mer än min far och mor på kinden. ”Hur snart?”
Min bror som var försjunken i sina egna tankar verkade inte höra min fråga utan fortsatte med sitt rabblande som om han tidigare spärr var borta.
”Jag tror far är rädd att de ska backa ut. Adina, igår, du kan inte tala så inför din framtida make. Det går inte för sig och …” Han gjorde en paus och andades in, ”… jag tror far ligger under större press än vad jag trott. Han vill hålla bröllopet litet, bara för de närmsta och Argent verkade inte ha någonting emot det och …”
”När, När, Nicholas?” avbröt jag honom och han stannade upp och verkade se mig för första gången på riktigt.
”I slutet av veckan”, svarade han och jag kände mig något tom inuti. Vid de nyheterna visste jag inte vad jag skulle tycka eller känna så det var lättast att bara bli tom.
”Bra”, sade jag bestämt mer för att övertyga mig själv om att det var en bra sak. ”Nicholas, du behöver sova. Jag ska se till att någon väcker dig senare.”
Motvilligt lämnade han mig och vände tillbaka ifrån hållet vi kommit medan jag fortsatte i min jakt på köket. Jag var vrålhungrig.


[Du är sagolik. (Japp, blev trött på awesome. )
Haha, finns det något som perfekt?
Har en liten idé hur deras framtid kommer att se ut. You just have to lay back, wait and see.