Time for Dragons

Hilde visste knappt vad som väkt henne, om det var en råtta som sprang över hennes ben eller om det var att höet plötsligt började röra på sig. Kanske det var båda fallen men besökarna verkade somna om och Hilde fick en olustig känsla av att det inte förebådade något gott.
Hon tar sig ut i den kyliga morgonen och huttrar till. Morgonar var kalla även om det var i varmaste sommaren, det var kyligt ute nu. Hon hade bara den tunnslitna gröna klänningen på sig och var barfota i övrigt.
Den tjocka pälsen hon hade haft som hon inte vetat var den kom från hade någon tagit. Men Hilde hade lärt sig och hade undan för undan blivit bättre på att skydda det som var sitt.
Alltid när hon tänkte på sådant så var det som något tog stopp. Hon mindes inte mer än att hon en dag bara befann sig på gatan, kastad vid ett par mjölsäckar, lämnad.
För att slippa tänka på det tog hon sig till brunnen och såg ner i det klara vattnet. Hon tåg ur höet ur håret och borstade igenom sina lockar med handen medans hon studerade den gröna tatueringen. Den hade hon heller ingen aning om hur den kom dit, bara som den var en del av henne.
När hon rättat till klänningen och snyggat till sig, då hon alltid såg till att vara hel och ren i den mån som gick knackade hon på och gick in.
Det verkade knappt vara någon vaken, bara ägaren och en gäst. Ägaren som hon inte visste namnet på men som hon besökt ett par gånger stod bakom disken och hon tog sig fram.
"Ursäkta miss, men jag kom alldeles försent igår kväll och ni hade stängt. Jag tog mig friheten att sova i ert stall och skulle gärna vilja betala för mig och gärna ett mål morgonmål med." sa hon artigt och leende. Trots sitt fattiga yttre verkade hon mycket väluppfostrad, som att hon inte alls tillhörde gatans liv. Det var som nu, hon ville ofta göra rätt för sig. Men hon ville även leva, så hon fick stjäla ibland, men det var från folk som inte skulle märka det.

Aliica vaknade upp tidigare än vanligt av ett högt ljud och hon satte sig upp i sängen och lyssnade. Mirai hade nog också hört det då även han strax därpå hade ställt sig upp och gått fram till fönstret som vete ut mot staden. På andra våning var det lättare att se lite över dem andra husen, men det var inte mycket.
"Ser du något konstigt?" Frågade hon och såg på hans rygg där han nu hade öppnat fönstret och hängde ut med överkroppen för att se ordentligt.
"Nej. Inget ovanligt. Och inga mer konstiga ljud.." svarade han tillbaka utan att vända sig om. Hon sträckte på sig innan hon till slut ställde på sig för att gå upp. Det var strax soluppgång. Lika bra att förbereda inför special ordern som kommit in under gårdagen. Mirai däremot suckade åt henne och kastade sedan ner sig i sin säng igen.
"Alldeles för tidigt. Väck mig sen när solen börjar gå upp." Sa han innan han snusade ner i täcket. Han hade jobbat hårt de senaste dagarna så han kunde lika gärna få ligga kvar. Aliica gick ner och startade elden så att den fick ligga ett tag och bli färdig. Efter det tog hon fram sina verktyg och metallen hon skulle jobba med. Ett tag satt hon och bara såg på medans det glödde i spisen och tiden gick så småningom var det dags. Hon gick upp igen och plockade iordning maten för att strax väcka Mirai igen.

Ysolda tittade upp ifrån sin kaffekopp när en ung kvinna kom in i lokalen. Ysolda visste inte vad hon hette men hon visste att flickan borde på gatan och att hon levde på att stjäla och sälja saker.
"Du kan få maten gratis, du ser ut att behöva det" sa hon vänligt och gick ut till köket och la lite bröd och en bit torkat kött på tallriken innan hon tog ett glas vatten och gav till flickan.
"Men jag vill inte veta att det saknas något när du går" sa hon och gav henne en allvarlig blick, främlingen såg också på flickan men sa inget.
Ysolda tog upp sin kaffekopp innan hon vilade armbågen mot disken och lutade sig mot den.
"Vet du vart jag kan få tag på vapen?" frågade främlingen och gav henne en menande blick. "Du ser ut att veta det mesta om staden och vad ett bra vapen är"
"Jag vet det mesta om staden" sa hon och valde att inte svara på det andra då det inte fanns någon i staden som visste om hennes förflutna. "Längre ner på gatan ligger smeden, prata med Aliica och hälsa att jag sänt dig, hon vet vad bra vapen är och hon vet att jag talar gott om henne, hon brukar ta emot många av mina gäster" sa hon. Ysolda hade gott samarbete med de flesta i staden, då hon visste att det lönade sig, de flesta visste också att det lönade sig att stå på god fot med henne då hon annars kunde tala om för sina kunder att deras butiker inte var något att ha. Ysolda var känd för att tala sanning och säga vad hon tyckte, och många respekterade henne för det då hon inte la sig i någon annans affärer så länge det inte rörde henne.

Hilde log svagt och nickade. Hon satte sig på en av stolarna för att vänta.
"Tack miss det var vänligt av er." sa hon artigt innan hon mer eller mindre kastade sig över maten. Då den värsta hungern stillats åt hon mer belevat och fint, som att hon kommit på hur hon borde göra.
Hon såg på främlingen men avbröt inte deras samtal. Det var ohövligt att avbryta, varför visste hon inte, men det var det. Dock verkade hon nästan förnärmad att kvinnan påpekade att hon skulle stjäla något här. För det första hade Hilde faktiskt erbjudit att betala och varit ärlig. För det andra så var hon skyldig kvinnan något för maten och skulle alltså av den anledningen stjäla heller. Sen var det en annan sak med, hon tog från de som hade det bättre beställt, de som knappt skulle sakna något.
Kvinnan tjänade sitt eget levebröd, var vänlig och tog inte hutlösa priser. Hennes värdshus var snyggt och rent och framförallt varmt, något som Hilde uppskattade. Nej, här skulle hon troligtvis aldrig stjäla.
Då Hon ätit klart satt hon kvar en stund med fötterna upp på stolen för att bli varm. Det var så mycket skönare inne, hon stirrade in i brasan och verkade sjunka in i en egen värld. Som hon var borta från allt, hon hade tänkt erbjuda sig att diska. Dels för att få mer värme och dels för att hon skulle känna att hon inte var skyldig kvinnan något mer för maten. Men sedan skulle hon gå, då skulle morgonkylan försvunnit med.

Aliica stod med ett bra grepp om stålet och höll den i ugnen för att värma upp den. Idag hade hon bara en beställning än så länge och hon planerade att ta sig ut på fältet senare för att jaga lite. Träna kanske var mer rätt ord. Hur som helst så ville hon hålla igång ordentligt så att hon inte blev ringrostig. Fast det var ett tag sen nu sen hon sist varit utanför murarna. Kanske inte ändå, när hon tänkte efter, men ett par dagar iallafall. Hon hörde någon komma in under taket och vände sig om för att hälsa. Mirai var där och tog hand om mannen som kommit in och hon log mot sin bror innan hon tog ut stålet för att börja bearbeta det. Denna skulle inte ta så lång tid och Mirai skulle kunna ta över efter henne. Det gick att ta hand om butiken ensam, även om det krävdes mer jobb och multitasking. Klankandet på stålet ekade igenom området och hon var återigen inne i arbetet.
Mirai kom fram till henne senare och avbröt henne.
"Vi har en specialorder All"

Ysolda tittade mot dörren när en av hennes anställda kom ni.
"God morgon Ysolda" sa flickan och log mot henne.
"God morgon Hilda" svarade Ysolda och såg också när Lydia kom in, de båda var duktiga kvinnor som skötte sitt jobb. "God morgon Lydia"
De båda kvinnorna såg på flickan som satt vid ett bord och hälsade på henne innan Lydia gick ut i köket för att börja ordna med dagens mat och Hilda började städa i lokalen.
"Hörde ni det fruktansvärda skriket i morse?" frågade Hilda och såg på Ysolda som nickade.
"Det väckte mig" svarade hon och började duka för frukosten. "Jag diskuterade just det med främlingen, vi spekulerade om det var en drake" sa hon.
"Men drakar är utdöda" sa Lydia förskräckt och hon nickade.
"De sägs ha återuppstått, man säger att man såg en drake i Helgan" sa Ysolda och de andra rös till.
"Har ni mött en drake på era resor?" frågade Hilda och Ysolda skakade på huvudet.
"Nej och det är jag tacksam för, det finns nog med varelser där ute utan att man vill stöta på drakar" sa hon och tittade på dörren som öppnades.
"God morgon Jordan" sa hon till vakten som kom in.
"Det vanliga" sa han och hon nickade och gav honom hans vanliga frukost.

Hilde hälsade tillbaka till kvinnorna ovan vid vänligt bemötande. Dels för att hon sällan beblandade sig med folk och dels, ja för att hon var den hon var och att folk trodde hon skulle stjäla allt de ägde så fort de fick syn på henne.
Ingen hade väl lagt märke till att hon aldrig hade stulit från någon fattig och till och med skänkt någon pengar ibland. Ingen märkte väl att det var giriga rika hon gav sig på och då bara sådant de inte behövde.
Nej, ingen gjord det visst.
Då de började tala om drakar var det som något klack till inom henne, som om hon påmints om något.
"Tyckte jag kände igen det." mumlade hon halvhögt ovetande om att de kunde höra henne. Men då kvinnan talade om återuppstått skakade hon på huvudet.
"Inget kan uteruppstå miss, inte drakar. En av legenderna talar om ägg som kan bevaras tills den dag de bestämmer sig för att födas." säger Hilde och ser på henne, men rynkar på pannan. Vad kom det ifrån? Hur visste hon det? Hade hon hört det någonstans?
Mer hann hon inte fundera över saken då hon såg vakten i fönstret och han var på väg in. Som den småtjuv hon var om en som försökte leva rätt, flydde hon. Men hon lämnade en pengasumma vid sin tallrik, så mycket som det kostade att hyra ett vanligt rum. Hon hade sovit i stallet och även om hon fått maten kändes det inte rätt då hon faktiskt hade pengar och inte hjälpt till med något.
Sedan försvann hon utan att göra mer väsen av sig. Hon undvek vakten och smet snabbt ut genom dörren och hoppades på att han inte upptäckt henne eller att de inne där skulle skvallra. Nog för att hon var ganska harmlös även om hon inte tillhörde det laglydiga samhället, som någon som försökte leva ett anständigt liv.