Piraternas fånge(PRS)

Mona visste inte varför hon frågat. Hon hade redan vetat svaret, något hemst. Hon la armarna om sig själv och försökte bli varm. Det var kallt i natten och hon hade ju bara nattlinnet Hon nickade darrigt till mannen innan ho satte sig på en av stolarn runt bordet.
Hon såg ner i marken och väntade, skulle han gå och låsa in henne? Hon ville bara att allt det här skulle ta slut.

Seamus vet att han bara borde lämna henne, men av någon anledning är hon svårare att bara överge än de vanligtvis uppnosiga gastande personerna han är van vid. Trots det lämnar han henne så, för det finns ingenting han kan säga som kan göra det bättre, han vet inte hur det kommer sluta. Vilket är synd och skam. Han låser dörren bakom sig och hänger nyckeln på kroken vid dörren. Hon kommer säkerligen frysa ihjäl utan tillräckligt med kläder och det där nattlinnet skyddar inte mot någonting... Seamus avskyr sig själv för att tänka för mycket. Trots det tar han sig till närmaste lagringsutrymme och letar upp ett tjockt tygstycke som kan användas som filt, han vet inte vilken sorts tyg det är när han hittar ett som passar. Det är tungt och rätt tjockt. För honom är det ovanligt mjukt dessutom, han är inte van vid det. Han tar med sig det ändå, eller tillräckligt mycket för att kunna värma henne innan han går tillbaka till rummet och låser upp.

(( Världens sämsta ställe att stoppa på, I'm sorry. D: ))

Mona såg efter honom då han gick ut och låste rummet, eller cellen, hon visste inte vad det var. För henne var det väl en cell nu. Hon la ner huvudet på bordet och tillät sig själv att släppa på allt en stund, få ut sina känslor nu när inga av piraterna var där. Tårarna började rinna nerför hennes kinder och hon snyftade lågt. Tänk om hon aldrig kom härifrån? Tänk om hon blev en slav?
Då hörde hon hur dörren öppnades igen och hon satte sig spikrakt upp och torkade snabbt tårarna innan hon såg upp. Det var piraten igen. En rädsla sköt upp i henne och hon tog sig upp och tog ett steg bakåt så hon slog i väggen i rummet. Hennes föräldrar hade alltid berättat hemska historier om pirater, att de var mördare, kidnappare och utan samvete. Och att de antastade varje flicka de såg. Tanken hade inte slagit henne nu men hon var rädd för det.

(Det gör inget xD Förresten fick en ide som får henne att stanna längre på skeppet xD Att kaptenen inser att de kan få riktigt mycket pengar för henne för hennes pappa är så desperat så de får först ut en avgift här och sedan åker de iväg med henne ändå kanske i några veckor och säger att han får tillbaka henne på nästa ställe om han betalar mer xD)

"Här." Seamus kastar tyget på höbädden, han ser till och med i lyktans fladdrande ljus att hon gråtit. Han inser att det är första gången han "eskorterat" någon ned hit som inte skriker honom rakt i ansiktet så fort munkavlen är av. Mestadels för att det normalt sett brukar vara pojkar som tror sig vara starkare och bättre än Seamus - dessa brukar han snabbt kunna sätta på plats med tanke på att han arbetat på ett skepp under sitt liv - eller äldre kvinnor som tjuter om att deras söner eller makar kommer och räddar dem. Den senaste tysta han dragit ned hit hade fått tungan avskuren vid kidnappningen... så den mannen hade varit medvetslös större delen av vägen. "Det är för att du inte ska frysa ihjäl." Fortsätter Seamus för att verka obrydd.

Mona såg på tyget han kastade och sedan på honom igen. Varför gav han det till henne? Hon sa inget först utan bara fortsatte se på honom. Hennes rädsla minskade sakta lite, kanske det här inte skulle vara alltför hemskt. Tänk om alla pirater var som denna man och hon skulle bara stanna i hytten tills hennes far betalade? Det borde bara ta någon dag, så vitt hon trodde i alla fall.
"Tack" sa hon tillslut tyst och tog sig till bädden och tog upp tyget. Det var tjockt och en aning stickigt men det skulle nog hålla henne varm. Hon virrade sakta det om sig.

Tack var ett ord Seamus inte hör ofta och han vet inte riktigt hur han ska svara på det.
"Ingen orsak." Konstaterar Seamus efter viss tvekan. "Vinsten skulle sänkas radikalt annars..." Lägger han till och korsar armarna. Han håller på och kommer ifrån ämnet, om han börjar tala med henne kommer han kanske börja bry sig om henne och inte bara hur mycket pengar han kommer få ut av henne. Han vet inte vad han ska göra, de andra har han hoppats på ska frysa ihjäl och henne hämtar han... något filt liknande åt.
"Kaptenen kommer säkert tala med dig när vi kommit ut på djupare vatten." Säger Seamus, eller informerar snarare.

((Sry, det lät awesome btw. xD det där med att hon skulle stanna längre and all that.))

Mona visste inte varför han gett henne filten men då han sa att de kunde få mindre pengar förstod hon. Var det enda de brydde sig om pengar. Hon sjönk ner på sängen eller vad det nu var och såg upp på honom. För att vara pirat var han rätt så stilig, en sådan man hon säkert skulle kunna ha förälskat sig i om de hade möts på något annat sätt. Hon nickade sedan till hans ord och kände hur båten gungade till igen, de var längre ut på vattnet nu. Hon bleknade lätt, hon hade aldrig åkt med båt eller skepp förut.

(Vad bra c: Och kanske för att hon inte bara är nere där i cellen kanske hon tvingas arbeta med xD)

(( Låter awesome. Om vi säger att Seamus är yngst på båten kan det bli han som får ta hand om det typ. ))

Seamus lämnar henne igen, han kände båten gunga... men bara knappt. Ärligt talat så känner han knappt av båtens rörelser för honom är det snarare att vara på land som känns udda. Eller snarare att han känner sig udda på land. Han har ingenting egentligen, allt han äger finns på båten och om det sjönk skulle han inte ha någonting. Det var ett plus i kanten i att arbeta på ett skepp, ingen stjäl något av den andre, inte under kaptenens befäl åtminstone. Det fanns väl ingen vinning i att stjäla om man inte kan gömma det. Som yngst på båten, åtminstone räknad som yngst, får Seamus minst andel... men han har även varit minst i ett antal år och har inte spenderat mycket dubloner under sin tid på skeppet heller för den delen. Han låser dörren och hänger ifrån sig nyckeln... antar att han ska tillbaka till kanonerna.

(Sounds good! c; )

Mona såg efter honom och hörde hur han låste och försvann. Hon var ensam igen. Hon la sig ner och slöt ögonen för att försöka få lite sömn. Hon lyckades somna relativt lätt, hon hade vågorna som vaggade henne och det var tyst och varmt med tyget.
Men några få timmar senare då det än var mörkt kom en muskulös, ärrad pirat in och ryckte upp henne ur sängen. "Upp med dig jänta, kaptenen vill se dig" sa han och kastade något i famnen på henne. "Byt om först". Han försvann ur rummet så hon fick byta om ifred.
Hon nickade bara innan hon bytte om. Hon såg ner på sig själv och bleknade. Det var en mörkblå klänning i grovt tyg som hade mer urringning än hon någonsin haft och åtsittande. Till och med hennes nattlinne hade känts bättre än det här. Men hon gick ut och piraten drog med henne upp på däck. Hon kände hans blick på sig och såg snabbt upp på honom och han flinade bara och hon såg snabbt ner igen. Han drog henne fram till kaptenen där han äntligen släppte henne. "Kapten" sa piraten för att dra till sig hennes uppmärksamhet.

Seamus sitter bland kanonerna när piraten drar förbi flickan som han faktiskt inte kan namnet på än, han behöver inte veta det. Av det lilla han lägger märke till på henne är att hon har en ny klänning nu. Självklart, om hon ska träffa kaptenen behöver hon fina kläder, kaptenen själv älskar att bära sina klänningar när hon går i land. Alltifrån strama begravningsklänningar till klänningar som nästan har mer urringning än kjol - precis som de glädjeflickor som vandrar gatorna i Tortuga. Vem vet, kaptenen kanske fattar ett sådant tycke för adelsflickan att hon tar pengarna och behåller flickan iallafall, det har inte hänt förut men kaptenen är lika oberäknelig som havet självt.