Through peace and war PRS

Antonius sjönk i en lugn trans då han beaktade kvinnans mjuka rörelser, och då hon slutar dansa märker han att han inte har tagit en klunk ur flaskan på länge.
Hon upptäcker honom snabbt, och verkar faktiskt rädd för honom. Antonius kan kanske förstå det, han hade ju bara suttit och sätt på henne i rätt så länge. En aning konstigt.
"Ursäkta mig", sade han och reste sig sakta, stadig trots vinet. Över åren hade han skaffat sig en rätt hög tolerans. "Fortsätt du, jag kan gå. Det var inte meningen att störa er." Antonius rätade till sin tunika och erbjöd henne ett försiktigt leende, något generad av att han faktiskt bara suttit där.

Nike skakade sakta på huvudet men mötte inte hans blick.
"Nej herrn, ni störde mig inte." sa hon och kastade en ängslig blick på honom även om han nu stört henne egentligen.
"Jag skall ändå gå, det var dumt av mig att vara här." fortsatte hon som i dubbel bemärkelse. Vara här på festen och i trädgården, hon borde inte ens kommit. Hennes far skulle inte gilla det, han var ute efter en viss sorts män till henne. En med rikedom och makt, troligen en äldre förmögen herre.
Hon ser upp på honom, hans leende? Försiktigt besvarar hon det, som trevande.
Han var betydligt full och hon hade inte goda erfarenheter av fulla människor även om mannen framför henne inte verkar sådan.

[VildvittraHejsan vän! ^^ det var länge sedan. Jag hade helt sjukt bråttom med universitetet hela hösten, men min vår ser rätt så lugn ut, så tänkte återvända än en gång till mugglis bara du är kvar här (; ]

Antonius masserade sig generat om nacken; en nervös gest hans fader alltid snäste åt. Men kvinnan framför honom endast log försiktigt och Antonius insåg hur vacker hon var i månskenet. De flesta kvinnor han kände var som skönast i solskenet, men för tillfället kunde han inte riktigt erinra sig om vem de andra kvinnorna var.
"Ni behöver inte gå någonstans för min skull. Jag tror inte att jag har sett er förr på en av dessa fester? Vill ni inte sitta här med mig en stund, det är så varmt inomhus?" Antonius gjorde en gest mot fontänen och satte sig sedan på stenkanten med ett varmt leende mot kvinnan.

(Woho Har saknat dig så ♥)

Nike spärrar först upp ögonen skrämt mot honom innan hon biter tag i underläppen för att lunga sig. Hon drog ett djupt andetag och nickade och tog sig försiktigt fram till honom.
Det var mannens varma leende som fick henne att stanna och inte fly som ett skrämt djur.
Hon satte sig försiktigt ned vid honom, men på så långt avstånd som hon fick fast så det inte skulle anses oartigt.
"Nej herrn, jag har inte varit på fester förr. Jag har blivit bjuden men inte kunna ta mig ifrån." sa hon en aningen svävandes då hon inte ville gå in på detaljer. Hon höll blicken mot fontänen och såg månen spegla sig i vattnet, hon visste inte var hon skulle se och vågade inte se på mannen.

[Dig, med om vi ska vara helt ärliga ^^ ♥ ]


Antonius var lätt förvirrad över kvinnans försiktighet. Visst kunde festerna vara litet överväldigande för första gången, men hon verkade rädd för honom och Antonius var inte precis van vid det. Ja, inte på en fest åtminstone; då han hade ett svärd i handen kunde han förstå den reaktionen, även förvänta sig den.
"Föräldrar", konstaterade han och log förstående. Då han svängde huvudet bort blev hans leende lätt bittert, men hans fader var det sista han ville tänka på. Antonius rätade till sitt leende och gled ner på marken, så att han kunde luta armbågen mot fontänens kant och se upp mot kvinnan enklare.
"Hur har du tyckt om det så här långt då?" Antonius märkte knappt att han tappat det formella uttalet: något i kvinnan fick honom att känna sig lugn.

Mannens konstanterande fick Nike att flina till snabbt.
"Mmmm." sa hon instämmande innan hennes flin försvann och hon såg sig skrämt om, men ingen verkade vara i närheten som kunde skvallra. Det lilla erkännandet var det närmaste hon kom faderns slag och hans ord som numera var vardag för henne, som hade gjort henne så skygg.
"Så många människor. Jag var in men gick ut igen." svarade hon honom med en lätt rynka på pannan då hon insåg att det kanske inte var svaret han ville ha.
"Det är rätt......överväldigande." fortsatte hon och skrattade lätt till, men skrattet tystnade tvärt då hon insåg vad hon gjorde. Hon mötte oroligt mannens blick som att se när eller om han skulle bli arg. Men hon visste att alla var inte så och kanske mannen var sådan?
"Vad heter ni?" frågar hon artigt då hon verkligen inte kan komma på vem han var.

Antonius log bredare då flickan skrattade till: hon borde göra det oftare, konstaterade han. Även om de bara känt varandra i några få minuter, hade han en känsla att hon inte skrattade mycket. Så när hon såg med oro på honom, fortsatte han endast le. Vid hennes fråga var det hans tur att skratta.
"Ursäkta mig, jag glömde alldeles bort att introducera mig." Antonius rätade på sig och lade vinflaskan åt sidan, eftersom han ändå inte hade druckit ur den på länge. "Antonius Felix, trevligt att träffas", sade han sedan och lade huvudet på sned för att invänta kvinnans svar.

Nike slappnade av något då Antonius inte verkade ta illa upp eller bli arg. Det faktum att han tog undan vinflaskan gjorde henne också bättre till mods.
Hon lyssnade på hans namn och visste mer vem han var. En av de högre familjerna och deras fäder hade arbetat samman, trodde hon.
Hon hade faktiskt inte mycket koll då hon inte fick ha det, det passades inte för kvinnor.
"Nike........Varus." sa hon tvekande, men log svagt hon visste inte om han skulle känna igen henne.
"Trevligt att träffas själv, herrn." sa hon artigt med en liten nigning.

"Trevligt att träffas Nike", svarade Anotnius med ett leende. "Jag har träffat din far några gånger." Antonius visste inte hur han skulle fortsätta, så han stängde sin mun och log något tvunget. Sanningen att säga kände han inte mannen väl, och från de få stunder han spenderat med senatorn hade han inte fått ett gott intryck. Det var något med mannen som Antonius inte tyckte om, dock kunde han inte riktigt säga vad. Kanske det att han kom så väl överens med Antonius fader; fadern som Antonius inte kom väl överens med.
"Det var en bra idé att komma ut, jag känner mig mycket bättre redan", sade han med ett lätt skratt. Den friska nattluften hade klarat upp hans huvud fullständigt. Nästan åtminstone. "Dessutom hade jag ju lyckan att träffa dig", tillade han. Det var faktiskt sällan man hade tid att tala så här länge med någon under en fest. Oftast blev aktiviteterna mer fysiska rätt så snabbt.

Nike svarade inte med en gång, dock var Antonius tvungna leende tillfredställande. Att han inte verkade gilla hennes fader. Hon blir förfärad över sina tankar, väl medveten om att man ska hedra och älska sin fader. Hon vänder bort blicken från honom och ser in i fontänen ett tag, hon var en dålig dotter och förtjänade slagen.
Hon själv vistades sällan utanför huset. Då hon gjorde det var det med sin fader som skulle visa upp henne. Hans enda mål med henne var att gifta bort henne med så gott parti som möjligt för hans egen del och makt.
Hennes tankar avbryts av Antonius och hon ler svagt mot honom. Han var snäll och vänligt vilket var ovanligt, ovanligt enligt hennes syn.
Hon ser på himmelen, på natten som snart övergår till dag.
"Det var trevligt att träffa dig med, väldigt." sa hon och ställde sig upp, plötsligt rädd och skärrad över något. Hon måste hem snabbt, hennes far kunde komma hem och det skulle bli hus i helvete om han upptäckte att hon inte var hemma.
"Det var trevligt, men jag måste tyvärr gå. Min far kan komma hem." sa hon skrämt och såg på honom, var påväg att gå.