What Matters

Skitbra

Jättejättejättejättebraaaa!!!!

Tack för era underbara kommentarer de värmer verkligen i höstkylan(som faktiskt har kommit nu!), här är nästa kapitel. Funderar på att berätta för er att det kommer förmodligen att bli 1-2 kapitel varje helg framöver eftersom jag på veckodagarna satsar stenhårt på skolan! Kram här är nästa kapitel!

_______________________________________________________

Kapitel 2. Coming ”home”

Han var framme prick halv fyra, tåget stannade först lugnt men sen brutalt och han fick hindra sig från att inte ramla framåt. Han plockade med sig kofferten och det var knappt så att han orkade hålla uppe den i luften när han tog ner den från den förstorade hatthyllan ovanför honom.
Tortyren på Grimmaldiplan 12 hade gjort sitt i flera år och vissa sommardagar hade han knappt kunnat kliva ur huset, ännu mindre sängen, vissa av de sommardagarna önskade han bara att han var död, ibland stod han på översta våningen av Grimmaldiplan och stirrade ute genom fönstret.
Han drog ett djupt andetag och började gå framåt. Då han kom av tåget stod där människor med namnskyltar till vänner och släktingar. Orten verkade var stor för det var många människor här, men trots det var det ingen stad.
Han började gå snabbt mot utgången för att slippa möta fler dömande ansikten och hårda, kritiska blickar. Kofferten rullade komfortabelt bakom honom med behagliga ljud från de rullande hjulen. Här ute på landet var gatorna betydligt mycket lugnare. Det var bara enstaka människor med barn och ungdomar som gick lite här och där. Trots att det var en fin och vacker sommardag.
Det tog inte många minuter innan han stod framför det familjära huset med den långa uppfarten och den vackra trädgården som var välgjord och huset som alltid såg nymålat ut. Kanske var det bara så att de brydde sig om trädgården mycket eller kanske var det bara magi. Sirius öppnade den vitmålade grinden och tåg ett steg innanför innan den stängde sig automatiskt bakom honom. Han började gå upp för gången och han kände hur hjärtat steg upp i halsgropen. Det dunkade hårt och han visste inte ifall han skulle våga.
Men han knackade försiktigt på dörren och tog ett djupt andetag, han visste inte om han skulle klara av att berätta sanningen. Den sanning han hållit gömd i så många år på grund av att han inte riktigt vågat säga något. En annan del av honom ville inte heller se ömkan, förståelsen och den bekymmerfulla blicken från någon han såg upp till lika mycket som personen såg upp till honom.
Den hårda blicken mötte Sirius och han såg rakt in i de bruna ögonen som verkade spricka upp i ett. Det svarta håret stod åt alla håll på pojken när han klev utanför dörren och stängde den efter sig.
”S-sirius?”, frågade han försiktigt med gråten i halsen. Sirius nickade stelt och såg ner i marken. Han skämdes över att han gjort sin bästa vän så ledsen. Han vill verkligen inte se James sårade blick och hans blick som sa mer än tusen ord. Innan Sirius la märke till det la James armarna om honom och höll honom hårdare för varje sekund. Han visste inte ifall han skulle gråta eller skratta åt stunden när han höll på att kvävas till döds eller bli ofantligt glad för att James inte vände ryggen till.
Inte för att han en sekund tvivlade på deras vänskap som var tjockare än blod, fast i och för sig var det mesta tjockare än Sirius familjeblod som inte kunde hålla ihop någonting.
”James”, sa han försiktigt och kravlade sig ur omfamningen. James nickade och väntade på vad han ville säga, ”får jag stanna här tills jag hittat något eget?”
James fick en glimt i ögat och började nicka exalterat, plötsligt mycket gladare. Sirius log halvt och såg på medan James vände sig om och öppnade dörren och stal kofferten ur Sirius grepp.
Sirius klev in bakom James och torkade försiktigt av skorna på dörrmattan innan han gick in.
”Vill du ha något kallt att dricka?”, ropade James från köket.
”Ja varför inte”, svarade Sirius.

De satte sig på James balkong uppe på andra våningen där man kunde se ut över hela området och han drack försiktigt från pumpajuicen James gett honom.
”Du inser väl att du måste berätta för mig förr eller senare vad det är som har hänt Tramptass?”, sa James. Sirius nickade stelt och suckade.
”Det började på jullovet första året om jag ska vara ärlig. Mina föräldrar var arga för att jag inte hamnade i Gryffindor. I början fick Regulus ta stryk också bara för att de trodde att han också var en ”blodsförrädare” som jag tydligen var för att jag hade andra egenskaper än en Slytherinares”, svarade han.
”Varför har du aldrig sagt något?”, frågade James och Sirius skakade på axlarna.
”Jag trodde väl att ni skulle döma mig och stänga ute mig för att ni tyckte att jag var svag”, svarade han men innan han hann fortsätta avbröt James honom.
”Men efter alla dessa år kan du väl för i helvete inte ha trott att vi skulle övergett dig om du berättade något?”, undrade James, han lät lite stött och Sirius visste inte vad han skulle säga till sitt försvar, ”om vi nu kunde tackla Måntands lilla problem en gång i månaden hade vi nog kunnat tackla dig.”
”Jag vågade inte Tagghorn, jag var rädd för att ni också skulle vända ryggen till och jag ville inte chansa, jag vågade inte chansa jag ville inte förlora mina bästa vänner”, menade Sirius och tog en klunk av pumpajuicen James hade hämtat.

”Jag känner mig sårad Sirreboy”, svarade James med en elak ton.
”Men kalla mig inte Sirreboy din dumma glasögonsak”, sa han stött och kastade sin pumpajuice på James.
”TRAMPTASS VA I MERLINS SKÄGG MAMMA KOMMER DÖDA MIG!”
”Hoho! Vi är hemma Jamsie!”, ropade en kvinnlig röst nerifrån och Sirius brast i skratt och gapade något om att ”Jamsie” skulle få en utskällning.
James gick in i sitt rum och bytte om men hans hår hade fortfarande stänk av orange pumpajuice i det och det såg väldigt festligt ut. Sirius hämtade andan från skrattattacken som Mrs. Potter gett honom när hon ropat efter Jamsie.
”Ååååh Jamsie kooom!”, imiterade han och James försökte blänga på honom men det gick inte så bra. James öppnade dörren och försvann ner till sina föräldrar och Sirius antog att han var tvungen att göra detsamma. Väl ner var Sirius beredd på att svara på en massa frågor. Mr. Potter var på väg att fråga något men Mrs. Potter hyssjade honom och gick fram och kramade Sirius.
”Vad kul det är att se dig igen Sirius, du är alltid välkommen hit”, sa hon och log mot honom utan någon betoning av ömkan i blicken. Han var glad över att hon var så förstående. Mr. Potter granskade honom fortfarande men log snett mot honom innan han försvann in i köket med sin fru. Kanske hade James pappa blivit arg inombords. Vem attackerar ett barn på det sättet kanske han undrade.

Tycker så synd om Sirius ååh :c Men goosh, Sirius' och James' vänskap är så fin. "Sirreboy" hahah Sirre skulle hata oss båda tror jag C;
Men seriöst, blir så glad då jag läser om deras vänskap ♥
Tror att du menade att hans föräldrar var arga för att han hamnade i Gryffindor, inte för att han inte hamnade i Gryffindos?

Men fortfarande såå bra, längtar efter nästa kapitel!

(wth ni har höst där redan? här är det typ sommar fortfarande o.o)

Superbra!! Jag tycker så synd om lilla Tramptass.

Awesoome! *Bevakar*