~Apokalyps~

[Ska vi börja, eller ska vi bjuda in andra?]

(Börja ^^ folk kan ju hoppa in eftersom om de vill )

[Ok. Jag börjar lite då...]

Clementine

Jag trycker mig hårdare mot murväggen och kikar upp mellan träplankorna som ska tillsammans föreställa en bro. Det iskalla vattnet räcker mig till midjan, men jag vågar inte röra mig. Jag är paralyserad av skräcken för de två männen uppe på bron. I två timmar har jag stått fastfrusen här och lyssnat till deras röster när de pratat med varandra, pratat om mig.
"Är du säker på att ungen sprang den här vägen?" frågar den ena av dem irriterat.
"Ja! Jag är säker." svarar den andra. "Sist jag såg henne stod hon på bron."
"Hur kan du vara så säker på att det var hon? Det är ju så förbaskat mörkt."
"Vem skulle det annars vara? Det är ju helt dött här, tack vare oss. Förresten tar jag aldrig fel på flickans rödblonda hår."
Min hand far genast upp till mitt hår. Jag hör att en av männen går fram och tillbaka över bron och sträcker sig sedan över broräcket.
"Komsi, komsi!" lockar han och den andra skrattar, ett lågt, mullrande skratt.
Jag är rädd för att mitt hjärtas bankande ska avslöja mig och jag trycker handen för munnen för att inte andas för högt.
"Hon kan ju ha klättrat ner under bron..." börjar den ena och jag börjar nästan att skratta åt att mitt liv nästan är slut. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, vilket jag misslyckas med, medans en av dem börjar krångla sig ner till mitt gömställe. När han ser mig spricker hans ansikte upp i ett elakt leende.
"Men, men, men! Vad har vi här då?" flinar han och tar ett hårt tag om min arm. Smärtan ilar genom kroppen och jag ger ifrån mig ett gällt skri. Han drar upp mig mot bron igen, där hans kumpan väntar och han rycker i mig så kraftigt att jag snubblar flera gånger och skrapar upp knäna. När vi kommer upp slänger han ner mig på brogolvet och ställer sig över mig. Hans kumpan närmar sig oss med sin kniv dragen och han hukar sig ner vid mitt ansikte. Han ler elakt, elakare än den andra, och skakar skrattade på huvudet. Jag försöker att sparkas och fäktas med armarna, men de är ordentligt nertryckta mot marken av min fångvaktare. Han som sitter hukad vid mitt ansikte sätter två fingrar under min haka och vinklar mitt huvud så jag är tvungen att se honom i ögonen. De är mörka, men om jag kollar riktigt noga ser jag att de skimrar i rött. Tårarna gör mitt synfält suddigt, men jag känner fortfarande de kalla fingrarna mot min hals.
"Du är en riktig skönhet du." flinar mannen. "Verkligen synd att vi behöver göra så här."
Han ristar små skåror i min panna medans han pratar och jag skriker och gråter. Han skrattar galet och trycker den kalla metallen mot min hals. Sen blir allting svart...

[Dadadada! XD]

Gavin vandrade nedför en av de övergivna gatorna obekymrat och visslade för sig själv på en låt som han inte riktigt kunde placera vart han hört den eller orden i den. Över axeln hängde hans gamla ryggsäck, tom på mat men med några extra klädesplagg, tändstickor som snart skulle ta slut och vattenflaskan som fortfarande var full och skvalade i takt med hans steg. Även om himmelen var grå och vädret inte var särskilt varmt njöt han av den friska luften.

Det var då han gick där längst vägen som han såg dem först, männen som stod uppe på en bro och Gavin höll in stegen något och betraktade dem. De var alldeles för upptagna med något för att ens lägga märke till honom och han vände av och gick åt ett annat håll. Innan han rundade nästa hörn, fortfarande visslande, kastade han en blick bakåt emot männen och såg hur de hade fångat någon. Gavin frös mitt i steget och vände sig sedan häftigt emot dem. Vanligtvis lade han sig inte i andras skit, det var inte så att han undvek folk, han avskydde att vara ensam men att vandra upp till främlingar och inte se vad de var på långt håll var inte så smart, vilket han hade lärt sig efter några försök. Men att se något som han nu såg, eller trodde sig se fick blodet i hans kropp att koka. Det hade alltid varit samma sak och han hade alltid varit någon som inte kunnat hålla sin mun stängd.
”Hey”, ropade han och började gå tillbaka till bron, emot männen. Hans hand trevande efter vapnet vid byxlinningen och slöt fingrarna runt den kalla metallen.
Männen som leende stod böjda över flickan, som Gavin insåg var den de fångat då han kom närmare, ryckte till något vid hans röst.
”Sköt dig själv, pojk”, sade en av dem men Gavin fortsatte i samma stadiga takt emot dem. Han hade nått brons ände och kramade pistolen hårt i sina fingrar. Hans hand darrade något men inte utav rädsla, död var inget han var rädd för utan istället hade hans blick fångat upp den orörliga flickan och blodet som täckte hennes ansikte. Vad i helvete hade de gjort med henne.
”Pojk”, sade Gavin något roat och tittade över sig själv som om han såg sig själv för första gången. Visst, var han ingen jätte eller en gammal man men det var länge sedan något kallat honom för pojk, även om det var en av de … sjuka. Inte för att han hade så många konversationer med dem för vem var så dum och hade det? ”Lämna flickan ifred, kompis”, sade han lätt och stannade några meter ifrån dem. Hans hand hade vid det laget slutat att skaka utan istället höll han den stadigt bakom ryggen. De båda männen gav varandra en blick och höll den för en stund nästan som om de talade med varandra telepatiskt. Eller som om de båda lyssnade till någon. I nästa stund, skrek de samtidigt till och började springa emot honom. Gavin hade varit beredd på det och drog fram pistolen, siktade och sköt. Kände det välbekanta rycket då kulan lämnade vapnet och en av männen föll. Innan han hann sikta igen och avfyra slog den andra mannen honom till marken.



[Tadahh. x3 ]

[Min hjälte! XD]

Clementine

Jag trodde att jag aldrig skulle öppna ögonen igen, aldrig skulle se ljuset som nu sipprar in genom mina ögonlock. När jag öppnar ögonen helt möts jag av en chockerande syn. Mannen som hade hållit fast mig låg orörlig mitt på bron och den andra mannen slog just en ung man till marken. Full av beundran förstår jag att det var den unga mannen som hade precis räddat mig från en säker död. Den hjärndöda mannen tänker döda honom om jag inte gör något nu, tänker jag för mig själv och kollar panikslaget runt efter något användbart. Mannens kniv ligger bara en meter ifrån mig, han måste ha tappat den. Försiktigt reser jag mig upp och flämtar till av ansträngningen. Hela kroppen värker och benen darrar fortfarande. Mina fingrar sluter sig om skaftet och jag smyger upp bakom mannen. Jag har aldrig dödat någon och har inte modet till att göra det den här gången heller, men om jag uppehåller mannen kan den nedslagna unga mannen få in ett bra sikte med hans pistol...
"Låt honom vara!" flämtar jag och försöker hålla rösten stadig, vilket jag misslyckas med.
Mannen vänder sig hastigt om och jag möter hans kalla, röda ögon. Han ler elakt och tar några steg emot mig. Jag backar skräckslaget, svag och rädd.
"Tänker du döda mig med min egna kniv? Vad ironiskt!" skrattar han och tar ett fast tag om min handled. Jag försöker göra den fri, men min kropp lyder inte mig längre. Han drar med sin fria hand över min panna och sätter fast en rödblond hårtest bakom mitt öra. Jag står inte emot längre utan står stilla och lyssnar till mitt bankande hjärta.
"Du är väldigt vacker..." säger han lugnt och flinar.
"Du är galen." väser jag till svar.
Jag försöker att få en skymt av mannen bakom mördaren, men han märker vem min blick är fäst vid.
"Verkligen synd, eh?" skrockar han och drar mig närmare honom. Nu är vi så nära att jag känner hans sura andedräkt sticka i näsborrarna.

Gavins bakhuvud smäller i asfalten så hårt att världen omkring honom börjar rotera. Pistolen faller ur hans grepp och så känner han hur mannen grabbar tag i honom som för att slå honom ned i asfalten, knäcka hans huvud emot den men så fångar något annat mannens uppmärksamhet och utan att avsluta jobbet vänder han sig om. Gavin ler lätt åt mannens misstag och drar den lilla kniven han förvarar i en av sina svarta stövlar. Mannen har ryggen emot honom och han grabbar tag honom bakifrån och märker då hur mannen håller i någon, flickan fortfarande med blodigt ansikte vilket för Gavins yrsel att tillta något. Blod hade aldrig varit Gavins starka sida.
Istället för att punktera mannens lunga skär Gavin upp mannens hals och det varma blodet rinner längst kniven ned på hans hand. Gavin släpper mannen och tar ett steg bakåt. Något äcklad över hela scenen framför sig.

[Haha, x3 ]

[Svarar snart. Ska bara bära lite ved... XD Vi behöver nog ändå vänta in Vildvittra.]

Får jag vara med?

Idun går genom stadens gator, en ny stad, nya möjligheter. Hon såg sig själv som en pionjär, en utforskare och hon stannade sällan på ett och samma ställe. Egentligen handlade om en rotlöshet och ett sätt att fly från det förflutna som ändå alltid förföljde henne i minnen var dag och natt.
Staden som hon nu befann sig i var inte olik någonannan stad, den låg tillsynes öde. Men Idun visste att detta var bara ett spel, det var som att hamna i en zombieapokalyps men detta var tusen gånger värre. Hade man att göra med zombisar såg man på dem, deras ruttnande lik att de inte hade något mänskligt kvar. Dess hjärndöda gjorde man inte det med så vem som helst kunde vara din vän eller fiende.
Idun stannar upp framför henne finns en bro, med två levande och två döda. Hon biter tag i underläppen, älskade att känna metallsmaken från percingarna, det var lugnande, som en svunnen tid sa till henne att allt skulle ordna sig. Hon känner att jaktkniven är instucken i kängskaftet och ryggsäcken med alla hennes saker var på plats på ryggen. Hon bar enbart en kortärmad vilket fick hennes tatueringar att synas mycket väl. Hennes uttseende var sådant att hade världen varit normal, hade föräldrar inte tillåtit sina barn att vara med henne. Men nu fanns knappt några föräldrar, nu fanns det endast överlevare.
Idun undrade var dessa två var för slag, sakta drar hon handen längst ansiktet. Ärr längst kinden och ett djupt sov klöv hennes ögonbryn mitt itu, ja hon hade haft sina strider med. Hon hade haft sina strider och hon var skicklig, klarade alla med enbart jaktkniven till hjälp.

[Fizzy: Om det är ok för de andra och om du kan föra historien framåt, så att den inte dör. Jag hatar när roll bara dör. ]

Clementine

Mannen som håller fast mig blir alldeles stel och faller över mig. Äcklad trycker jag honom från mig och han faller ihop till en hög på marken. Jag kollar upp och möter den unge mannens blick, han som jag hade trott varit död. Han håller en blodig kniv i handen och jag förstår att mannen som hade hotat mig nu är död.
"Ta... tack!" stammar jag och jag märker att jag ryser.
Jag sjunker ner på huk, slår armarna om mina ben och begraver ansiktet i dem. Tårarna tränger på igen, men jag vill inte visa mig svag för mannen framför mig.