Amnesia and revenge

(Sure hopoar lite nu xD)

Samantha satt kvar. Hon hade tagit sina handskar och lindat om såret för att stoppa blodet och satt och såg ner på honom. Hon ville veta att han var okej, hon skulle kunna få skulden annars om han inte blev bra.
Hon strlk försiktigt bort lite blod och förflyttade sakta hans huvud så det låg i hennes knä.

(ok)

Cale låg stilla, medvetslös ett bra tag innan ett lågt stön hördes och han tyckte till. Hela ryggen spändes när han kände en hand på sitt huvud. Han for genast upp i sittande ställning och såg sig förvirrat om. Blicken hamnade på en kvinna som satt intill honom. Hon var vacker, men hennes närvaro fick det att rycka till i musklerna av obehag och en känsla av fientlighet. Cale kände ju inte kvinnan, så han var tvungen att svälja sin rädsla och ta en närmare titt på varelsen framför honom. "Känner jag dig?" frågade han, och man hörde ett stråk av förvirring i hans mörka röst.

Samantha ryckte till då han vaknade och drog sig snabbt undan en bit från honom. Hon ville inte att han skulle se att hon varit orolig. "Cale?" Undrade hon då han satte sig. Hon ställde sig sakta upp.
"Minns du inte mig?" sa hon sen förvånat. En ide kom till henne. Innan han mindes kunde hon ha lite kul. "Men...men....Vi är tillsamnand Cale... Minns du inte mig?" Sa hon sorgset och fick några tårar i ögonen. "Du fick något i huvudet och svimmade...".

Cale lade huvudet på sned och spände blicken i kvinnan. "Jaså?" mumlade han osäkert. Var den här kvinnan verkligen att lita på? Som en av släkten Cale var han naturligt misstänksam över det mesta. Han suckade tillslut, utan att rikgit kunna skaka av sig känslan av att något inte stod rätt till. Han reste sig upp och undersökte resten av kroppen efter andra sår. Han hade, tur nog, bara otroligt ont i huvudet.

"Ja....." sa Samantha och lyckades faktiskt se riktigt bedrövad ut. Hon kom försiktigt fram till honom. "Ska jag hjälpa dig hem?" undrade hon och bet sig nervöst i läppen, skulle hon ta hem honom kanske? Hans familj skulle kunna förstöra allt.

"Ehm.. Hem?" frågade han. Var bodde han? Han kunde inte minnas någonting! Vad var det här för ställe? Vem var han? Hade han ett hem? Hur gammal var han? Och framför allt: Var kvinnan framför honom att lita på? Cale skruvade besvärat på sig men nickade tillslut. Det kunde väl inte skada att låta kvinnan leda honom hem... Eller?

Samantha var lättad att han inte mindes något, det skulle det göra det lättare och bättre att ljuga för honom. Hon tog försiktigt hans hand och började få för att leda honom, ifall han var yr än. "Har du ont? Du slog i dig rejält" frågade hon sen.

Cales ögonbryn for långt upp på pannan. MEnade hon allvar? "Jag har en pigg i mitt huvud, och det blöder. Är du säker på att 'har du ont' är den rätta frågan?" mumlade han buttert, men något skämtsamt.

Samantha var tyst en stund och fortsatte bara leda honom. Hon visste inte om han skämtade eller ej. "Okej...Vi får det fixat hemma" mumlade hon. Hon kunde ta honom till hennes föräldrars andra hus som var lite närmare, hon kunde ta hand om honom där och sedan berätta för sina föräldrar hur hon skulle lura honom så de inte förstörde något.

Cale himlade inombords. Ändå gick han vidare efter kvinnan. Efter ett tag började han bli lite yr. Det var varmt ute, och alla människors prat lät otroligt högt i Cales öron. Han lade en kall hand över sin panna och bet ihop mot kroppens ovilja att röra sig. Han sneglade mot kvinnan som gick framför honom. Hon var suddig i kanterna. Cale stannade för ett ögonblick.