prs med ingetledigt

Jag stod och kastade kniv i en docka.
- Beca kom nu det är mat.
Jag slutade och gick in till Jack.
Vi satt oss ner och började äta.
Jag tänkte på mina föräldrar som dog i en brand för 7 år sen.
- Jo Jack jag drar till skogen senare i kväll, sa jag.
- Ha med dig din pilbåge och några dolkar ifall det skulle hända något, sa Jack.
Jag nickade och fortsatte äta.
Jag hade lovat mina föräldrar att jag skulle hämnas deras död.
Jag åt upp och började sen duka av och sen diska allt.
- Jag går och lägger mig, sa Jack och pussade mig godnatt på huvudet.
Jag log och diskade klart.
Jag byte om och stoppade ner några dolkar i bältet och tog min pilbåge och sprang mot skogen.

Han stoppade försiktigt ner kniven i sin jackficka. Kniven som var hans enda minne han hade från sin pappa. och man kunde inte vara nog försiktig. Han tassade så tyst han kunde ut genom dörren. Luften var isande kall men frisk. Han kände sig fri. Lucas sprang till skogen, kände träden piska i hans ansikte. Han kom fram till kullen. En helt vanlig kulle han hade hittat när har var 7 år och som sedan dess har varit Lucas speciella plats. Han hade aldrig sett en människa där förut, det var som om han var ensam i hela världen om att känna till den här platsen.

Jag kollade mig om kring och började gå djupare in i skogen.
Jag sprang mot kullen som jag har hittat.
Men tvärstannade i skuggorna av träden när jag ser att det är någon annan där.
Jag spänner bågen och siktar på honom.
- Vem är du och vad gör du här? Frågade jag och kollade på honom från skuggorna.

Lucas satt på sin kulle och lät en ensam tår falla ner från kinden. Plötsligt såg han en människogestalt ta form bland buskarna. Den riktade något som såg ut som en pilbåge mot honom.
"Vem är du och vad gör du här?" Frågade den med vresig ton. Men det var något med rösten som påminde Lucas om någon. Men han kunde inte komma på vilken. Han tog ett hårt grepp om kniven som han hade lagt i sin ficka.
"Wow, ta det lugnt med den där. Jag tänker inte skada dig så länge du inte skadar mig. Jag är Lucas. Vem är du själv?"

- Jag är Beca Black, sa jag och gick fram från skuggan.
- Vad gör du här, sa jag.
Jag höll fortfarande pilbågen riktad mot honom.

"Jag tänker inte svara på några fler frågor om inte du tar bort den där från mitt huvud" Sa Lucas i irriterad stämma. Han var helt lugn, fast hon skulle kunna döda honom på bara någon sekund så var han inte rädd. Det kanske är lika bra att jag dog, ingen vill ändå ha mig här, tänkte han och kände klumpen i halsen växa ytterligare.

Jag sänkte bågen och kollade på honom.
- Försöker du något är du död in en minut, sa jag och satt mig ner på gräset.
- Vad gör du här? frågade jag igen.

"inte mig emot" svarade Lucas med en suck.
"Jag eh.. Tittar bara på utsikten. Vad gör du här? Och hur hittade du hit?" fortsatte Lucas.

- Jag har kommit hit sen jag var 10 och jag hittade hit samma dag som mina föräldrar dog, sa jag tyst.
Jag la ner pilbåge bredvid mig och kollade på sen på honom.

Lucas blev förvånad. Ingen annan människa han kände skulle vara så där ärlig. Ingen annan skulle ens prata med någon som honom. Men han hade fortfarande sina misstankar om henne. Han visste inte vad han skulle säga. Skulle han kanske beklaga sorgen? Nej, han visste hur förbannad han skulle bli om någon beklagade sorgen för det som hade hänt med hans föräldrar. Någon som aldrig hade känt den sortens smärta kunde inte veta hur det kändes. Hur otillräcklig man kände sig. Istället nickade han bara.
"Ja..g vet hur det känns att förlora någon" Började han, förvånad över sitt eget mod. Han kände tårarna komma smygandes i ögonlocken men strök irriterat bort dem. Ingen skulle få se han gråta.