PRS

Okej, lugn i stormen här.

Ni börjar vi rolla.

Jag startar inte!

Jag kramade mina brorsor hejdå och gick på tåget.

Jag gick med nervösa steg genom spärren. Jag visste att det inte var farligt; min bror hade gjort samma sak när han var elva. Nu var jag femton och hade väl vant mig. Eller, så mycket man kan vänja sig.
Mitt långa, tjocka hår svängde och fluffade upp sig när jag kom in på perrongen. Perrongen var precis som vanligt. Den var vackert dekorerad och hade en svag lukt av kakao, eller kanske kaffe. Något var det i alla fall. Jag tog väskan och gick på tåget.
Jag hade inte kommit sent. Det var elever överallt som pratade livligt med varandra. Jag gick förbi alla och satte mig i närmaste tomma kupé, för att slippa alla människor.

Jag gick runt och letade efter en ledig kupé.
Jag hittade en och gick in.
Jag kastade upp kofferten och satt mig långsamt ner.

Jag kände att tåget började sättas i rullning och tittade uttråkat utför det gigantiska fönstret. Träden susade förbi, och allt var likadant som vanligt.
Visst hade jag blivit förvånad när min bror fick brevet, men ännu mer förvånad när jag själv fick det. Vi hade båda fått veta att vår döde far var trollkarl; när jag fick reda på det trodde jag det först inte.
Så tyst och lugnt. Underbart.

Jag satt och läste en bok i början av resan.

En låt jag hade lyssnat på innan jag åkte spelades om och om igen i mitt huvud. Jag nynnade lite smått på den medan jag njöt av tillfället. Jag var ensam, utan massa människor omkring.
"Vill du ha något från vagnen?" frågade en gammal kvinna vänligt.
"Ähum ... Nej tack." Jag nickade vänligt och tittade ut igen.

Jag hade somnat och missade godisvagnen.