Prs med Caty Delacour (Hermort )

När de kom fram till Hogwarts satte de sig en en vagn som snabbt började rulla.
Harry och Ron förde en hetsig diskussion om Voldemort. Harry hade en teori om att Voldemort var allergisk mot bönor. Hermione tyckte det var ett stort slöseri med tid. Harry förlorade plötsligt fokus i blicken, Hermione vände sig om för att se vad han stirrade på. Det var flickan Cho Chang. En korkad, mesig tjej som säkert inte kunde stava till "Jag är en korkskalle" Hermione skrattade högt åt sin egen smarthet och de två tidslösarna såg förvånat på honom.
"Hermione! Det är inte roligt att Rons råtta är död!" skrek Harry sårat.
"Det var inte det jag skrattade åt!" mumlade Hermione och var sur resten av resan.

(haha vilka humörsvängningar hon har)

Något störde Voldemorts tystnad.
- Vem vågar trotsa mörkrets herre?! Skrek han.
Fram från det som skulle föreställa dörren kom Bellatrix. Voldemort sänkte snabbt sin trollstav och om han kunde skulle han troligen ha rodnat.
- Herre, ni ville träffa mig.
- Det stämmer, jag har kommit på en plan för att få den där Potter att dö.
- Lysande herre, helt lysande. Orkar herre ödsla sin tid med att förklara den geniala planen för mig?
Voldemort log. Bellatrix såg imponerad ut precis som han ville. Voldemort kände ett särskilt band till Bellatrix. Hon hade aldrig stört när han berättade om sina viktiga planer. Han hade inte ens behövs kastar Crucio på henne. Om han hade kunnat så skulle han nog känt kärlek för henne, kanske möjligen fanns det en strimla glöd i hans annars så kalla hjärta. Men Bella var för ung och hon det enda hon pratade om var skvaller. Detta eviga skvaller om Narcissa.

I stora salen fick Hermione nästan en hjärtattack, Varför satt det en padda vid lärarbordet? Hur kunde den bli godkänd som lärare när inte hon kunde?? Hon hade sökt till lärare ända sen hon börjat på hogwarts.
Hon var för ung?!¨
Hermione fnös, vad var det för argument? Hon skulle lätt slå ner Ni-vet-vem i en duell, hon hade faktiskt försökt få ett bra tillfälle, men Harry lyckades alltid komma in och spela hjälte, varför hade han sån stor hjältemani?
Hermione kände hur hon bara blev surare och surare.
Plötsligt reste sig paddan och Hermione förstod att paddan inte var en padda.
Hon blev genast gladare och tog en Pepparmintskaramell

-Bella, jag befaller dig att leta upp en bild på den där Hermione Granger, sa Voldemort efter att han hade förklarat sin lysande plan för Bellatrix.
- Ja herre, jag ska inte göra dig besviken.
Voldemort log igen. Bellatrix försvann med ett Poff och på bara några minuter var hon tillbaka med ett foto viftandes i handen. Hon log självbelåtet när hon sträckte över det i hans hand. Han fick sig en shock när han såg vilken skönhet hon var. Hon såg ut som en yngre version av Bellatrix, om inte vackrare. Han kände något han aldrig känt förut, som om han var lycklig. Men känslan försvann på bara några sekunder, inte skulle väl han, den ondaste av dem ondaste känna något så motbjudande.

Hermione hade gått upp till sin sovsal där hon träffade de andra flickorna i sin årskurs.
"HERMII!" Skrek de med gälla röster. Lavender sprang fram och kysste henne på båda kinderna.
Alla skrek hysteriskt en stund.
Hermione uppfattade ett lurigt uttryck i Parvatis ansikte, hon tog upp en kudde och kastade den på henne.
"Vad fnittrar du åt dåå?"
"Jooo..." sa Parvati, "Vad är det för rykte om dig och..`Fnitter´ "harry Potter!?"

Voldemort klättrade upp för ännu ett berg. Han kunde inte riskera att använda magi på en plats som denna. Trolldomsministret skulle lokalisera den på bara några minuter. Och eftersom inga trollkarlar bodde i närheten skulle de definitivt komma och undersöka saken. Han drog sin osynlighetsmantel hårt omkring sig. Han skulle kanske ha klarat sig utan den. Mugglare visste ändå inte vem han var. Men trots det var hans utseénde ganska utstickande från mängden så det var lika bra att vara på den säkra sidan. Om bara några dagar skulle han vara framme vid Hogwarts.

Hermione gjorde ett perfekt duckface och blinkade snabbt med ögonfransarna.
Lavender skakade av iver och upphetsning, hon var en riktig skvallergalning och ville helt klart ha dessa uppgifter så fort som möjligt.
"Ja..." sa Hermione gåtfullt. "Jag ska sova nu, vi ses senare"

Mitt i natten vaknade Hermione av att någon skakade henne hårt.
"JAJA, VAD ÄR DET?!"

Voldemort hade lyckats! Han plan hade gått bättre än någon kunnat anat, utom han själv givetvis. Han hade lätt förvandlat sig till hans unga jag och "fixat till" sitt unga ansikte lite så att Dumbledore inte skulle känna igen honom. Han hade berättat att han hade missat Hogwartsexpressen och att deras familj inte ägde någon uggla men han hade lyckats flyga hit på sin kvast.

Han hade fått något att heta och sorteringshatten hade placerat in honom i Slytherin, där Dumbledore meddelade att en säng stod bäddad och väntade på honom. Men Voldemort hade inte en plan på att gå och lägga sig..

Han smög till Gryffindors uppehållsrum och med en listig liten förtrollning tog han sig in. Han styrde stegen mot flickornas sovsal och satte sin fot på trappan. Men högre kom han inte innan trappan förvandlade sig till en snorhal rutschkana. Dumbledore hade tänkt på allt. Men inget kunde stoppa självaste Lord Voldemort. Genom ännu en av hans listiga förtrollningar stod han nu inne i Hermiones sovsal.

Han ruskade om henne lite hårdare än han hade tänkt sig och såg hennes vackra ansikte slå upp ögonen. Hon skrek med så hög stämma att det skulle kunna ha väckt en död delfin.

"eh, jag undrade bara om det här var Slytherins sovsal. Jag trodde det här var killarnas. Någon som kallade sig Peeves visade mig hit".

Hermione skulle just fortsätta skrika när hon tog sig tid att se upp i pojken som väckt henne.
Hon såg på honom en stund med öppen mun. Den här pojken var en ren skönhet.
Hon blinkade dumt några gånger innan hon återfick fattningen.
"Jag tror inte vi träffats förr?" sade hon. "Och hur kom du upp för trappan? Du måste vara riktigt smart" tillade hon efter en stund.

Voldemort log inombords. Det var inte många som skulle tänka på trapp problemet när någon halvt skrämt ihjäl dem. Hon skulle bli svårare att kidnappa än han någonsin trott. Det var bäst att han låg lågt ett par dagar och såg hennes svagheter.
"To...eum...Timmy Liverbrook." Sa Tom och sträckte fram handen. "En ära att träffas, den där trappen är inte så svår att knäcka, om man bara säger formeln baklänges så fixar det sig på ett kick. Jag hoppas du inte fick fördomar om mig eftersom jag kommer från Slytherin"