PRS mellan mig och ingetledigt

Sooo gangster really
-
It was third class and I was sitting in the back of the classroom hoping that this day would end soon. No one had really bothered me today but I felt like it was something on its way. And well, that's... Not very good. I just want the bell to ring for lunch. Please.

Haha, vårt rollspel hade fyra klickningar. Undra vilka som fick ta del av min lövley engelska
------------------------------
Every student ran out of the classroom like a bomb was on its way to explode. Lunch, a hour who everyone loves. Except me. No one asks me if i want to join them so the only thing i could do was walk allround and wait for the next class.

The bell rang and I shoot out of my chair. I grabbed my stuff and went out in the corridor that got more and more crowded with each second. I keeps walking in a fast pace, looking at the ground and suddenly I bumped into something. All my stuff dropped down on the floor and I jumped. I turepned up my head to see who I ran into. It was a brown haired boy, was it the new kid? What's his name now again? Lucas? L... Luke!
"Shit I'm so sorry." I mumbled and bent down to pick up my stuff.

Skriver på svenska nu. Min hjärna tar rast efter skolan så jag är glad att jag fortfarande minns hur man skriver på svenska xD.

---------------------------
Jag var helt inne i mina egna tankar när någon plötsligt sprang in i mig. Jag var nära att fräsa till den men när jag vände mig om såg jag att det var pojken som jag tidigare hade suttit bredvid under lektionerna. Han som inte var som alla andra, han som hade varit den enda att inte komma med en massa onödiga frågor, den enda som inte verkade entusiastisk att någon ny hade kommit till deras klass. Jag hade nästan glömt honom och ännu mindre kom jag ihåg vad han hette. Han mumlade något ohörbart och började plocka upp böckerna han hade tappat i krocken. Utan att tänka mig för följde jag hans exempel och böjde mig ner för att hjälpa till. Hans hand stötte till min...

Haha ingen fara I'm still writing in English tho

---

He bent down to help me pick up my books. He-he's helping me? Suddenly his hand touched mine. I froze for a moment and then quickly pulled away my hand. Whatever that feeling was, it... I don't even know. I looked at him again.
"Sorry, I-I'm just-sorry." I stuttered. "Thank you." I said and stood up. He had two of my books and I had the others. "Could I eh...?" I nodded at my books.

Haha, då kanske jag lär mig något

---------------------------------
Jag vaknade ur min tillfälliga förlamning och räckte honom böckerna.
"ingen orsak" stammade jag fram medan jag kände mina kinder inta en blossande röd färg. Shit, jag brukade aldrig rodna. Jag kunde inte, det var omöjligt. Vad skulle folk tro om mig? Jag måste glömma honom.

He blushed and gave me my books. Then he turned away. I pulled in a shaky breath and said "I-I'm Michael."

Han hade nu ett namn. Michael. Men det spelade ingen roll. Jag måste helt enkelt glömma honom. Men vad jag en gjorde ledde alltid tankarna tillbaka till honom.

"I-I'm gonna go..." I mumbled and cursed myself for my stuttering.

"Jag är Luke" mumlade jag knappt hörbart. Varför hade han börjat stamma?