Tom Dolders dagbok

Perfect!

-Kapitel 2-

Lena hette hon, med det la jag inte ned tillräckligt mycket hjärnkapacitet för att bry mig om det. Hon bad mig att följa med henne och drog hela tiden genom hennes korpsvarta hår och tjatade om att det var jobbigt att vara..perfekt..? Jag kunde inte göra något annat än att hålla med. Som en oljad blixt sattes vi i båtar som snabbt gled närmare det enorma slottet bortom sjön. Fint var det väll inte, men det hade en trevlig känsla om det. Maisie satt tätt inpå mig, vilket inte exakt hjälpte mina röda kinder att sluta skina som..tomater..

När båtarna kom fram till land klev jag drastiskt iväg från min plats bredvid Maisie och smälte in bland de andra eleverna som närmade sig någonting jag inte ens visste, under båtresan hade jag gripits av illamående som inte ville avta.

Jag gick in genom porten som antagligen var den till skolan. Den var verkligen stor. Någon gammal man dök upp och berättade något om något jag inte brydde mig om. Mitt huvud dunkade och jag kunde inte koncentrera mig på vad han sa. Allting var grumligt tills någon ropade mitt namn. Förvirrat, reste jag mig upp och gick försiktigt fram till den som ropade. Jag kunde inte fokusera blicken, men jag förstod att jag skulle sätta mig på stolen som var framför mig. När jag suttit mig ned sattes någonting mjukt på mitt huvud och en mörk röst skrek;
-SLYTHERIN!

Bra!

Tack så himla mycket ♥

Superbra, bevakar.

Bevakar...

Seriöst, tack så mycket ♥

-Kapitel 3-

Slytherin, det var det där elevhemmet som Maisie hade pratat om på tåget. Jag lät tanken sjunka in och greps plötsligt av panik. Hur ska jag göra det här?! Jag har inte en aning om magi även fast jag försöker intala mig själv tvärtom. Efter att jag blivit insorterad blev jag våldsamt eskorterad av den där Lena till ett massivt träbord där jag panikslaget slog mig ned. Jag höll mitt ansikte i händerna och försökte skingra min instinkt att spy. Det bubblade i magen och jag höll verkligen på att spy. Jag tryckte händerna mot munnen och önskade att det inte skulle hända. Illamåendet hade nästan lagt sig när Maisie rusade till bordet och kramade mig så hårt att jag nästan spydde på henne. Jag tog tillfället till fånga och sprang ut ur den stora salen och så plötsligt försvann det. För att försöka lugna ned mig satte jag mig ner på det kalla marmorgolvet och andades tungt ut. Katastrofen avvecklad.

Det dröjde inte länge förrän de andra eleverna kom ut och den där Lena kom och störde mig igen med någonting om uppehållsrum. Hon stirrade hela tiden intensivt på mig som om hennes ögon skulle explodera.
-Är du säker du att du är 11 år? Du ser ut att vara 13! Orden bara hoppade ut ur hennes mun och jag orkade inte lyssna längre. Hon föste in mig i ett stort, dunkelt upplyst rum med depressiva människor och slog sig ned i en mörk, lädersoffa.
-Kom Tom! Det här är mina vänner, Pyrra, Melisandre och Carmen! Jag satte mig motvilligt bredvid henne och suckade högljutt.
-Visst är han gullig! Utropade Lena och la armen runt mig. Äcklat drog jag mig undan, vilken underlig individ hon var..fattade hon inte hur förskräckligt obehagligt hennes beteende var. Jag satte armarna i kors och vände blicken bakåt mot Maisie. Hon tittade försiktigt tillbaka som om hon var rädd att bli bränd. Men, ja jag hade ju faktiskt sprungit iväg när hon närmat sig mig. Vad kan man göra, det var ju faktiskt inte mitt fel. Istället för att umgås med Lena och hennes vänner smög jag iväg och letade efter sovsalen. En liten, men hemtrevlig håla. Jag slog mig ned på sängen med min koffert bredvid och spanade runt i rummet. Ingen var där. En bit bort låg en stor, dammig bok. Jag kunde inget annat än att ta den och läsa den hela natten.

Jätte bra!

Fattar nt att folk läser vad JAG har skrivit, tack seriöst c:

Jättebra!