(ORP) Hide, run survive 2

Olivia ~
Hennes röst ekar inom mig. Marbel, min älskade Marbel. Hennes röst är hes, men fortfarande vacker. Jag inser att min röst måste ha låtit som ett vrak när jag skrek. Försiktigt, försiktigt sätter jag mig upp. Det gör ont överallt - i min rygg, i mina armar, i huvudet. Jag ser henne. Hon är blek, riktigt blek.
"Marbel...", viskar jag.

(OMG LÄSER IGENOM DET GAMLA ROLLET OCH GUD VAD JAG ÄLSKAR DEN HÄR STORYN ♥♥♥)
Marbel ~
Jag ser på henne och mina ögon fylls av tårar. Hon är sjukligt blek och smal och hennes ögon har en feberaktig glans. Hon ser rakt på mig med oro i blicken. Hon oroar sig för mig när hon mår så här dåligt och det får mig att vilja lägga mig ner och gråta. "Det är okej, allt är okej, vi blir okej." Säger jag i ett försök att trösta mig själv och henne, men det går dåligt.

[ELLER HUUR ♥ NU ROLLAR VI IVÄG... MEN NO SHIT ]
Olivia ~
Jag försöker resa på mig. Jag måste till henne. Hon är inte långt borta, bara några steg ifrån mig, men jag kollapsar.
"Marbel, gråt inte", viskar jag och försöker hasa mig fram. Det här är sjukt. Det bränner i hela kroppen, som att någon pressar ett glödande strykjärn mot min hjälplösa kropp.

(OKEJ EFTER DET HÄR INLÄGGET KAN VI VARA SNÄLLA OCH VÄNTA)
Marbel ~
Hon vacklar fram till min säng och jag ser hur blek hon är. Jag låter henne lägga sig ner, flyttar mig så att jag sitter bredvid henne. "Ta inte illa upp, men du ser ut som ett spöke." Säger jag och ler ett vagt, snett leende. Det känns bra, att veta att jag har kvar min humor och mitt leende fast nästan allt annat är förstörst och förvirrat.

*HOST HOST* SO, YOU DIDN'T ASK ME IF IT WAS OK?

Hi Kim so you are back? c:

Noh, lonar bara dator c;

( ahhh det var så länge sedan jag skrev det namnet jag kommer typ inte ihåg hur det stavas c: )

Miyako:
Jag vaknar helt yr och jag känner mig kräkfärdig.
Jag kisar upp och ett starkt ljus sken Bländar mina ögon. Jag försöker ändå se mig omkring inget bara vitt. Inte en enda människa bara tomma vita väggar. Jag kollar på mig själv..
Jag är också helt krit vit och det går slangar över hela mig. Jag vill skrika men jag har inte kraft nog att göra det.
Min mun är sprucken och min enda önskan är att få ett glas vatten just nu... Tungan är som ett sandpapper och det smakar ordentligt torrt. Jag letar återigen med blicken efter dem andra men bara vitt överallt. Plötsligt känner jag hur något surt kommer uppstörtandes och spolas ut munnen. Jag kräks på det vita golvet som för ett ögonblick blir alldeles kladdigt och äckligt men som magi så försvinner fläcken. En röst hörs ekande i mitt huvud.
"Person vid liv"
Det låter som om det kommer från högtalare men jag kan inte se några.

( om jag har fel och hon ska vara i samma rum som alla andra så säg till... )

(vi är väl i samma rum?)
Cate ~
Jag öppnar försiktigt ögonen. De starka lamporna bländar mig och jag kisar. När mina ögon vant sig vid ljuset urskiljer jag långa slangar som är kopplade till mig. Vad hände egentligen? Jag blev skjuten, men inget ärr syns, tänker jag och vänder försiktigt på huvudet. Då ser jag en till person, och inser att det är Ellie. Det tar en stund innan jag märker det, hon har långt hår igen. Bredvid henne ligger Elsa och jag känner ett hugg i hjärtat. En tanke slår mig plötsligt.
Om Ellies hår har blivit dubbelt så långt borde väl Elsas också bli det? Och mitt?
Drömde jag alltihopa?

((
SORRYH KIM, VI VAR SÅ IVRIGA :C DU BEHÖVER INTE VARA MED OM DU INTE VILL MEN DET VORE JÄTTEKUL ♥))