The one that got away

Andrew log bara, leendet blev vänligare. "Jag ville bara veta orsaken till att ett så vacker ansikte som ert var nere". Han skakade sedan på huvudet. "Tack, men nej tack". Han rökte inte, han hade provat men aldrig fastnat för det. "Jaså?" undrade han sedan och drog en hand genom sitt ostyriga svarta hår. Han hoppades hon skulle falla för honom, annars fick han tvinga med henne med våld.

Saphira ryckte på axlarna och tände ännu än, men höjde ett ögonbryn mot honom.
"Vad du än har i tankarna mannen, är jag inte på humör för det." sa hon varnande ty hon kunde försvara sig och de var på öppen gata. Hon verkade inte alls ha intresse för honom, men hon verkade mycket inne i sitt och verkade mer behöva stöd och någon att tala med.
"Söker du vackra ansikten kan du leta någon annanstans." sa hon slutligen kort, vände på stället och började gå därifrån.

För en tiondels sekund förlorade Andrew sitt leende och såg irriterad ut, men lika snabbt igen hade han sitt leende igen. Han verkade behöva arbeta lite för den här. "Mitt namn är Andrew" sa han bara då hon kallade honom 'mannen'. "Jag vet, men jag söker inte vackra ansikten, bara sällskap och att kunna hjälpa någon". Han tog ett steg efter henne.

Saphira lyssnade knappt, män var bara ute efter en sak och det visste hon. Hon uppfattade dock hans namn och ärende.
"Gå och hjälp någon annan, jag klarar mig alltid." muttrade hon avvisande och drog automatiskt i tröjärmen som för att dölja något. Hennes mage kurrar avslöjande att hon inte ätit på ett par dagar. Hon kunde dricka något, vatten brukade man bli mätt på. Hon var avvisande med alla taggar utåt, rädd för att få någon nära.

Andrew förlorade ännu en gång sitt leende men försökte hålla upp det ännu en gång. Hans tålamod var slut nu, han tänkte bara ta det han ville ha. Han log igen, men inte charmigt eller vänligt, han hade något annat i det. "Ursäkta mig miss...Men jag tänker inte gå". Han tog ännu ett steg så han stod precis vid henne. Det var inte någon runt dem nu, han hade stannat upp henne tillräckligt länge för att alla skulle ha gått.
Andrew la snabbt handen för hennes mun innan han med sin andra slog henne hårt i huvudet och hopapdes det var tillräckligt för att hon skulle svimma.

Saphira märkte att det var fara och färde och backade bakåt. Men hon hann inte lågt försen hon kände handen om sin mun och skrek till fast det inte hördes. Hon försökte göra sig fri, sparkade till honom hårt mellan benen och brände honom med cigaretten. Men hon hann inte mycket mer försen hon fick ett hårt slag i huvudet och föll samman.

Andrew svor till då hon sparkade honom och brände honom. Men han höll än i henne och lyfte upp henne i sin famn, 'brudstil'. Han gick iväg henne, genom gränder och tomma gator tills han kom fram till ett stort gammalt hus. Hans familjehem. Han bar in henne och fick ner i källaren med henne.
Hans källare var upplyst med ljus och hade en stor bänk mitt i rummet. Den hadr torkade blodfläckar och var även gjord så det gick att spänna fast någon. Han la henne där och spände fast henne innan han satte sig på en stol bredvid. På väggarna hade han massvis med saker, knivar, rep, allt som gick att döda med.

Saphira vaknade efter ett tag, huvudet smärtade och sakta slog hon upp ögonen. Först mindes hon inte vad som hade hänt och hon mindes definitivt inte var hon var. Hon var tyst en läng stund innan hon gjorde sig beredd att sätta sig upp. Men hon var fast, Saphira skrek till och försökte i panik komma loss. Hon såg sig om, såg mannen, knivarna och rädsla blandat med panik syntes i hennes blåa ögon.

Andrew log mot henne då hon vaknade till och såg på honom. Det var en galet leende, man såg genast att något inte var rätt till med honom och han ställde sig upp. "Du skulle kunna ha följt med mig bara så skulle det här ha blivit trevligare". Han gick fram till väggen och tog ner en kniv. "Men nu ska jag njuta av att se livet rinna ur dig". Han kom fram till henne och log än. Men plötsligt fick han något plågat över sig. "Ledsen...jag vill inte det här men...". Men lik fort var leendet tillbaka.

Saphira stirrade på honom, på leendet och på kniven som närmade sig henne. Hur många gånger hade hon inte velat dö? Hur många gånger hade hon inte varit på väg att överdosera? Men det var inte på detta viset och detta skulle bli smärtsamt. Ärren längst hennes armar skulle inte vara något inför detta.
Men hon sa inget, bara följde honom med ögonen som hon tappat talförmågan. Saphira var nu stilla och väntade, väntade på smärtan och döden.