Integrering [prs]

För min del är det ok om små roller är med, som Erik eller att Tori nämns som tatuerare. Spelar dock ingen roll om någon annan tycker att vi ska köra helt eget.
Ceremonin låter bra tycker jag i alla fall !

Så har jag en fråga också. Kommer vi skriva i tredje person eller jag-form? Vet att vissa inte kan skriva i det ena eller det andra, och det skulle vara skönt om alla skrev i samma form!

Jag-form låter roligare.

Annars skulle man ju kunna säga att våra karaktärer befann sig i en av de andra städerna de "satt upp" med factions? Fast för mig spelar det inte så stor roll ifall de är med eller inte.

Jag brukar rolla i tredjeperson singular (han, hon, den, det) och personligen tycker jag att det blir lättare att hålla kolla på karaktärerna men är ganska flexibel av mig så bestäm ni.

fandomheart, jag minns faktiskt inte ifall Erik dog eller inte men jag antog att det utspelar sig någon gång innan den första boken eftersom att efteråt ... okej, jag läste aldrig klart sista boken men jag antar att de olika factions inte var kvar efter "upproret" (eller vad man ska kalla det)??

Ja, vi måste ju inte vara i Chicago!
Men om vi är där händer shit innan systemet rasar..

Min mall!!! Tillslut...

Mall:
Fullständigt namn: Penelope Jane Waters
Smeknamn: Penny (eller Stiff)
Faction (falang) som man kommer ifrån: Abnegation
Intressen: Har inte så många intressen för att hon är i Abnegation, men hon gillar att springa, hoppa, klättra, röra på sig... Hon gillar att leva livet helt enkelt.
Rädslor: Att vara fast i ett brinnande hus, ormar, mörker, att bli sviken av någon hon älskar, att döda någon, öppna hav, att någon förföljer henne.
Personlighet: Hon är för ego och smart för att passa in i Abnegation. Egot får henne att bli kaxig och våghalsig... Typ som Tris.
Styrka: Är snabb och kvicktänkande. Är också modig och psykiskt stark.
Svagheter: Är inte så fysiskt stark och är så naiv att hon skonar onda personer.
Familj: Mamma, pappa och lillebror i Abnegation.
Övrigt: Divergent

Kom på att jag glömde utseende, men det rollas väl fram om man inte redan har en bild.

Jag tycker vi ska vara i Chicago. Då kan vi ju låtsas som om vi får gå igenom att skit i Dauntless kvarter precis som Tris gjorde.

Jag tycker att vi kan komma på egna personer medan vi rollar. Ska vi börja nu kanske? Vi kan börja när de gör sitt test. Det med osten, kniven och hunden...

[Okej, vid testet börjar vi då. Alla skriver i jag-form.
Jag kan börja.]

Jag ser noggrant på mannen från Candor som ska testa mig. Hans svarta, lockiga hår har börjat gråna och hans mörka ögon är immiga. Uppfostrad som en Erudite gör jag snabbt en beräkning av hans ålder. Mellan 55 och 60 skulle jag säga. Det är ett stort spann, men hans sätt att röra på sig är lätt och ledigt och gör att jag vill sänka åldern. Hans ansikte har skrattrynkor som får han att se vänlig ut, någon att lita på.
"Nu ska du dricka detta. Det är inte farligt." Han ger mig ett glas med en flytande blå vätska i.
Jag tar ett djupt andetag, sluter mina ögo och häller i mig vätskan.

När jag öppnar mina ögon befinner jag mig i skolans cafeteria. Den är helt folktom. På ett av borden ligger två korgar. Nyfiket går jag fram och studerar dess innehåll. Den ena innehåller och ost. Jag skrattar lite för mig själv. Vem har egentligen nytta av en ost? Och vem lägger fram en ost och en kniv och sticker sedan från platsen?
"Välj." uppmanar en sval kvinnoröst.
Jag nickar och tar kniven i min hand.
Plötsligt går en dörr upp bakom mig, och in kommer en hund. Den morrar svagt och kommer hotfullt emot mig. Jag tänker på Texas där hemma i en kort sekund innan jag satsar allt på ett kort. Jag sätter mig å huk och väntar å att hunden ska komma tillräckligt nära för att jag ska kunna pricka. Nu är hunden riktigt nära.
Jag sparkar ifrån och slänger mig över hunden för att låta min kniv skära in i dess strupe.
Efter det ändras scenen ett par gånger till.

"Bra jobbat." säger mannen uppskattande.
Jag är tillbaks i testsalen.
Jag ler ett artigt leende mot honom.
"Dina svar visar på att du hör hemma i Dauntless, men tänk på att det inte betyder att du faktiskt hör hemma där."
Jag ser förbryllat på honom och skakar lite på huvudet. Jag vet redan i vilken skål mitt blod kommer droppa.

Jag ser hur folk kommer ut ur testrummen. Några skakar av rädsla. Spännande.
"Melissa Gray!" ropar en hög röst.
Samtidigt som jag går mot rummet försöker jag komma på om det var en kvinnoröst eller en manlig röst som ropade. Det lät lite som en blandning av de.
Inne i rummet väntar testaren. Hon ser på mig med sina små ögon och ler brett. Hennes hår är uppsatt i en hög toffs, en sådan som mor brukade göra på mig när jag var yngre. Kroppen på kvinnan är täckt av en gul långärmad tröja och ett par röda jeans. Bra. Hon kommer från samma falang som mig.
"Jasså. Du är alltså en i Amity." säger hon och ler.
Hennes röst lät precis som den jag hörde i högtalaren precis innan jag gick hit. Det måste varit hon som ropade in mig.
"Ja. Fast det kanske jag inte är längre imorgon." säger jag.
Jag är nästan helt försäkrad om att jag ska byta fallang. Jag passade verkligen inte in som en snäll som måste jobba bland grönsaker och frukter dagarna runt. Jag är nästan helt tvärtom. Mina vänner kallade mig för Den-Icke-Amity i gruppen. Jag vet att de skojade men jag vet också att jag inte är så trevlig.
Testaren pekar mot en stol som har plats mitt i rummet. Det påminner mig om en tandläkarstol. Jag lyder order och sätter mig i den.
"Jag heter Vivian. Jag tror jag sett dig förut, Melissa. Vad heter din mor?" säger hon.
"Hon hette Jessie." Jag försöker att inte ta ögonkontakt med Vivian men hennes glada blick tränger sig in i mig. Jag hatar att ta ögonkontakt med folk.
"Hette?" säger Vivian lågt.
"Ja. Hon är död."
Vivian snyftar lågt men svarar inte på det sista jag sagt. Hon tar fram en liten mugg med en blå vätska och ger den till mig. Jag förstår att jag måste dricka den och sväljer långsamt drickan utan att hinna säga hejdå till den verkliga världen. Drickan smakar inte lika gott som pumpasaft. Den påminner mig om alkohol. Far gav mig en droppe vin en gång. Han tyckte att det var dags för mig att växa upp och enligt honom är växa upp att dricka alkohol.
När hela glaset är tomt blundar jag. Mina ögonlock svider.
Jag sitter blundande på stolen en ganska lång stund. Inte för att jag är rädd, utan för att jag vill bli överraskad.
"Vakna!" ropar en röst. Det låter precis som min mor.
Jag öppnar försiktigt ögonen. Jag befinner mig just nu på åkern. Runt omkring mig växer stora pumpor, sallader och frukter. Magen kurrar men jag vet att detta inte är verkligheten. Jag får inte tänka på mat nu.
Några meter framför mig står min mor. Hennes blick är kall men hon ler ändå. Jag springer fram till henne och kramar om henne, men hon kramar inte tillbaka.
"Välj." säger hon.
Jag lossar greppet och ser en kniv och en ost ligga framför mig. Det känns lite konstigt eftersom att knivar och ostar är helt olika saker. De passar inte ihop ett dugg men ändå ligger de framför mig. Jag vänder mig om. Mor har försvunnit. Istället ser jag något längst horisonten komma springandes mot mig. Det rör sig väldigt snabbt men jag ser inte vad det är än. Jag lyfter upp både osten och kniven. Varelsen är nu riktigt nära så att jag ska kunna se vad det är. En hund. Inte en sån där gullig liten knähund, utan en stor vargliknande hund med vassa tänder som hänger ner ur munnen på den.
Min hjärna är tom. Jag vet inte vad jag ska göra så jag kastar osten mot den. Hunden stannar och börjar äta på osten. Nu har jag chansen. Jag är bra på skytte. Jag brukade alltid kasta sten mot folk när jag var liten. Jag träffade alltid. Så med bra jägarinstinkt kastar jag kniven. Den träffar hunden mitt i ryggen och glider in i huden på den. Jag dödade precis en hund. Det känns förfärligt.
Det svartnar i ögonen på mig och sekunden senare står jag i testrummen igen.
"Du är en äkta Dauntless." säger Vivian.

Jag kollar runt i kafeterian jag befinner mig i. Några Candor och Erudite sitter vid ett bord och diskuterar ivrigt med varandra. En grupp Amity sitter i en ring på golvet och gör en klapplek jag känner igen. Av Abnegation, min falang, är det bara jag som har huvudet uppe. De andra sitter för sig själva med blicken fäst i golvet. Ingen Dauntless har synts till än. Då hör jag tåget, tåget de kommer med. Jag kollar ut genom fönstret och ser dem hoppa ut, en efter en, från de rullande tågvagnarna. De ser så fria ut och jag önskar att jag var en av dem. Jag passar inte in i Abnegation, det är i Dauntless jag passar in. De kommer in genom dörren och sätter sig skrattande och stojande vid ett eget bord. Nästan alla har minst en tatuering och har piercingar från topp till tå. Jag betraktar min arm och undrar hur det skulle ha sett ut med en fin tatuering där, av vad vet jag inte än. Undrar hur jag ser ut i deras ögon, med mina slitna grå kläder och blonda, strama hår uppsatt i en knut. Jag borde inte tänka på hur jag ser ut för andra, det finns faktiskt en regel om speglar och självtänkande i Abnegation, men som sagt passar jag inte in där.

"Penelope Waters!" ropar en röst i högtalarna. Nästan alla har redan gjort och sitter för sig själva och skakar av rädsla eller grubblar på deras resultat. Med andan i halsen går jag in i testrummet.

En kvinna står vid ett skrivbord vid bortre väggen. Hon ser ut att vara i trettioårsåldern och hon har sitt mörka hår uppsatt i en tofs. Hennes kläder är svarta, Dauntless alltså, och hon har en tatuering på övre vänsterarmen, föreställande en hoppande delfin. Hon presenterar sig själv som Lara och ber mig att sätta mig ner i en stol som står mitt i rummet. Jag gör som jag blir tillsagd och placerar huvudet mellan två stora metallskivor. Lana ger mig en liten flaska och säger åt mig att dricka. Jag tömmer innehållet och rummet försvinner framför mig.

När jag öppnar ögonen är jag i ett rum fullt av speglar. Min falanginstinkt säger åt mig att fort slå ner blicken, men min blick fastnar vid spegelbildens blå ögon. Jag ser i spegeln att det står någon bakom mig, min lillebror, men när jag vänder mig om är han inte där. Jag tittar in i spegeln igen och ser att min lillebror pekar mot ett bord som står till vänster om mig. På bordet står det två korgar. Den ena innehåller en ost och den andra en kniv.
"Välj!" uppmanar han.
"Varför?" vill jag fråga, men han är redan borta.
Jag har ju ingen aning om vad som väntar mig i det här testet, så jag tar upp kniven för att kunna försvara mig. När jag rör vid kniven försvinner bordet och jag hör ett morrande bakom mig. Jag vänder mig förskräckt om och ser en stor hund komma fram ur en av speglarna. Den närmar sig sakta och jag kramar om skaftet på kniven så hårt att knogarna vitnar. Sen låter jag den falla mot marken och sjunker ner på knä, med blicken på golvet. Jag har lärt mig att hundar känner sig hotade om man kollar dem i ögonen, så jag hoppas att den här hunden beter sig som andra vanliga hundar och lugnar ner sig. Det gör den! Den skäller, viftar på svansen och slickar mig på händerna. Jag hör ett skratt, men det är inte mitt egna. En liten flicka står och betraktar oss en bit ifrån.
"Vovve!" utbrister hon glatt.
Hunden vänder sitt lurviga huvud mot henne och till min och hennes förfäran blottar den tänder och morrar. Med ett språng är den efter henne och hon springer det fortaste hon kan, men för långsamt inser jag. Jag börjar också springa och kastar mig över hunden. Då försvinner den, tillsammans med flickan och spegelrummet. Jag är tillbaka i stolen, i testrummet och Lara står böjd över mig.
"Du måste härifrån!" säger hon lågt. "Nu!"
"Vad fick jag?" frågar jag, medan hon drar upp mig ur stolen och leder mig till en bakdörr.
"Du får aldrig säga det här till någon, inte ens dina vänner eller din familj, men du fick Abnegation... och Erudite... och Dauntless. Du är Divergent."
"Vad är det?" frågar jag, men hon har redan puttat ut mig i en hall och stängt dörren framför mig.