Vän eller fiende?

Jag måste erkänna att jag var naiv. Nej, naiv är inte rätt ord. Jag var dum. Hur kunde jag, som betedde mig så enfaldigt, ha hamnat i Ravenclaw? Jag struntade fullständigt i mina vänner för att jag var för rädd för vad som kunde hända dem, men att jag ignorerade dem gjorde inte saken bättre, utan tvärtom värre. Om jag bara hade förstått det så hade allt varit annorlunda. Jag ber om ursäkt för det utspädda bläcket i de delar som kommer från nu. Jag klarar inte av att skriva det här utan att mina tårar rinner.

KAPITEL TRE: BREV

Simon gav mig en kärvänlig knuff när vi gick genom korridoren på andra våningen.
"Där är han ju, ditt ex", sade han med ett flin.
"Sluta", bad jag. Jag ville inte prata med Adam. Inte nu när jag var så lycklig utan honom. Det hade gått nästan två veckor in på skolterminen, och jag hade försökt att inte tänka på honom överhuvudtaget. Det hade varit svårare att inte tänka på Chen, och jag hade hört alla möjliga underliga rykten om varför hon inte närvarat på skolan än så länge. En hufflepuffare sade sig vara säker på att han sett henne svimma på tåget och att hon blivit hemskickad. Någon annan trodde att Chen blivit förtärd av sina egna svartkonster. Jag bara skrattade bort de rykten som spreds. Chen skulle aldrig använda svartkonster. Det var Chen de pratade om. Aldrig i livet. Jag skickade ändå hem en uggla till henne på måndagen den andra skolveckan, men då jag inte fått något svar på fredagen, gav jag upp mina försök. Hon skulle nog dyka upp.

Simon fick mig att återgå till verkligheten.
"Vad hände mellan er egentligen?", frågade han. De ljusblå ögonen var bestämt fästa på mitt ansikte. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför han ville hänga med mig. Jag hade blivit mycket mer självsäker sedan mitt första möte med Liam för ett år sedan, men ibland föll jag tillbaka i mina gamla tankebanor och undrade hur någon som Simon kunde vilja umgås med mig.
"Va?", frågade jag en aning frånvarande. "Vad hände mellan vilka?"
"Dig och Adam, förstås", svarade han allvarligt, och jag undrade vad jag skulle svara. Att jag dödat en ande, som kommit tillbaka, kidnappat Chen och att Adam låtsats dö för att skydda mig men fått mig att tro att han dog på riktigt? Nej, det var en alldeles för komplicerad och jobbig historia att berätta, och jag ville inte gråta inför Simon.
"Vi liksom.... Det hände en grej som liksom... särade på oss."
"Slog han dig?", frågade Simon. Jag hade vant mig vid hans brutala ärlighet vid det här laget, och jag tyckte faktiskt om det som omväxling till Adams finkänslighet, men jag ville inte prata om Adam nu.
"Nej", sade jag bara tyst och sänkte blicken. Simon tog ett tag om mina axlar och stannade mig. Hans ljusblå ögon granskade mina gröna, och mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att han säkert kunde se min slips guppa i takt med det.
"Du är en för bra tjej", sade han och mitt hjärta verkade stanna i bröstet när han tog min hand. "Jag skulle aldrig göra dig illa."
"Han gjorde mig ju inte illa, sa jag ju."
"Så varför är ni inte vänner längre?", envisades Simon. Ibland undrade jag varför han gick i Hufflepuff och jag i Ravenclaw och inte tvärtom. Hans slutledningsförmåga var hänförande.
"Det har inte du något med att göra", sade jag och släppte hans hand. "Jag gav honom en lös knuff, och Simon tog inte upp det igen. Jag hade insett vilken fantastisk människa han var under de två veckor jag känt honom och hade nästan slutat tänka på Adam dagligen. Men bara nästan.

---

Chen såg ner på högen av brev hon fått. Två med Hogwarts eblem på, ett från Adam, ett från Daniel, ett från Isabelle och ett gemensamt från Dylan, Daniel, Adam och Alicia. Hon kröp ner under täcket och tog med sig breven. Hon hade velat öppna de sedan hon fick dem, men hade känt att det inte spelade någon roll. Hon kunde inte återvända till Hogwarts. Hennes far vaktade över henne som en hök så fort hon lämnade sitt rum, och Chen var inte längre tillåten att lämna huset.

Hon tog det första brevet och öppnade det. Det var med Hogwarts emblem på baksidan.

Miss Wu,
Då ni inte närvarade på skoltåget, vill vi nu kontrollera att allt är som det ska. Besvara detta brev så fort ni kan, så vi vet om vi kan förvänta oss er närvaro under skolterminen.
Albus Dumbledore,
Rektor,
Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

Chen lade ner brevet. Hon kanske skulle svara på det sedan. Skriva att hon gick i den privatskola hon gått tidigare. Att hon inte hade några vänner där. Att hennes far inte lät henne bli vän med några mugglare. Hon kanske kunde be Dumbledore att komma och hämta henne? Blotta tanken gjorde henne full i skratt. Hon kunde inte tänka sig Dumbledore i det här huset. Han var för... kaotisk. För snäll. Han skulle inte passa in här. Chen plockade upp nästa brev. Det var från Adam. Hon stirrade ner på hans slarviga handstil.

Kära Chen,
Jag börjar bli orolig för dig och undrar var du är. Svara så snart du kan så vi får veta att du är utom fara.
Med vänliga hälsningar,
Adam

Chen kunde inte förmå sig att ens fundera på vad hon skulle svara. Hon saknade sina vänner något fruktansvärt, men då hon antagligen aldrig skulle se dem igen, så ville hon inte ta upp kontakten med dem för väl. Nästa brev var i Isabelles skrivstil. Det var mycket kort.

Chen,
Var är du?
Isabelle

Chen vände på pergamentet. Det var tomt på baksidan. Hon höjde på ögonbrynen. Var inte Isabelle alls orolig för henne? Betydde hon ingenting för Isabelle längre? Chen suckade och öppnade nästa brev. Adressen var skriven i grönt bläck. Det var utan tvekan Daniel som skrivit det. Chen orkade inte ens läsa det, för hon visste vad innehållet i det skulle vara. Kan du inte komma tillbaka snart? Jag saknar dig och klarar mig inte utan dig. Chen var trött på Daniels försök. Kunde han inte klara sig själv? Chen lade undan brevet bredvid sig på sängen. De två sista breven ville hon däremot läsa. Det ena fick hon under gårdagen och det andra idag. På det ena var Hogwarts emblem på baksidan och på det andra stod:
Avsändare- Daniel, Adam, Alicia, Dylan högst upp till höger. Chen började med det sistnämnda brevet. Hon kunde se att det var Dylan som skrivit, och anade att Alicia bestämt mycket av det som skulle stå i brevet.

Kära Chen,
Vi saknar dig något fruktansvärt här. Vi ville bara kontrollera att allt var bra med dig och att du inte råkat ut för något eller någon (som börjar på L). Vi är väldigt oroliga för dig, och om du har möjlighet att på något vis ta dig till Hogwarts så skulle det vara fantastiskt. Allt är bra här. Ingen har blivit hotad, kidnappad eller mördad än så länge.

Chen flinade. Det där sista hade Adam eller Dylan kommit på att de skulle skriva.

Däremot beter sig Isabelle underligt. Har du hört något från henne? Hon vägrar prata med oss, utan umgås bara med en pojke som fram tills förra året gick på en skola i Australien. Han heter Simon och går i Hufflepuff. Vi tror inte att han har något med L att göra så Isabelle är nog säker trots att hon beter sig så underligt. Hoppas du mår bra och att du kan besvara detta så snart som möjligt. Vi saknar dig.
Kram,
DADA- Dylan, Alicia, Daniel och Adam.


Chen visste om hon ville skratta eller gråta. De hade till och med hittat på en förkortning till sina namn. Allt för att uppmuntra henne att komma tillbaka. Hon lade brevet åt sidan och såg på det sista brevet. Det som kommit med en lappuggla i morse. Hon bröt sigillet och öppnade det.

Miss Wu,
Då ni varit frånvarande från samtliga samlingar, lektioner och repetitionstillfällen sedan årets start ber jag er nu att närvara vid ett möte. Vid det mötet kommer vi kunna fastställa om jag ska ta er tillbaka till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom eller ej. Om så är fallet, packa er koffert så ser jag till att ta er direkt dit. Den sextonde September träffas vi på åkern i anslutning till er bostad.
Med vänliga hälsningar,
Albus Dumbledore.

Chen sjönk ner djupare under täcket. Hon kunde ju inte återvända. Sedan blickade hon mot fönstret och satte sig hastigt upp. Hon skulle kunna göra det här. Hon skulle kunna smyga sig ut med sin koffert och träffa Dumbledore. Visst var det en helt vanvettig idé, men Chen var medveten om exakt hur vanvettig hon kunde vara om hon bara ville.

---

Därför klättrade Chen ut med sin koffert genom fönstret söndagen den sextonde september. Hon försökte att låta så lite som möjligt när hon landade på verandans tak, men det var inte enkelt med en så tung koffert som hon hade. Till sist, efter många om och men kom hon ner på den välskötta trädgården. Sedan skyndade sig Chen över den och ut genom trädgårdsporten som ledde ut till familjens åker. Det var där hon skulle träffa Dumbledore. Chens familj arbetade aldrig på åkern, men hade några anställda som sysslade med växterna och grödorna, och där mitt ibland dem stod en högrest gestalt. Men det var inte Dumbledore. Det var Liam.

OMR VAD BRAAA DU SKRIVER!!!!!!!

GAGAGAGAGAGAAGAGA!! (Eller borde jag skriva dada..?)

LIIIIIIIIIIIAAAAAAAAAAAAAM!

Jag tackar er inte nog, kära läsare, som står ut med lång tid mellan kapitlen, ibland ganska dåliga kapitel och mina otroligt jobbiga cliffhangers som dyker upp då och då. Jag älskar er och utan er hade jag inte kunnat fortsätta skriva överhuvudtaget. Ert stöd betyder allt ♥

Jag mådde nu ganska bra, men var helt blind till att mina vänner inte gjorde det. Adam gillade mig fortfarande, och jag hade helt undvikit honom, precis som jag gjort med Alicia, Daniel och Dylan, som också saknade mig. Chen hade inte ens dykt upp på skolan. Jag trodde att jag hade gjort nog. Att den lilla mening jag skrivit till henne skulle räcka för att hon skulle komma tillbaka. Om jag bara hade kommit på min kvast och hämtat henne, eller transfererat mig från Hogsmeade till henne så hade jag inte mått så dåligt som jag nu gör när jag skriver detta. Du kommer att förstå vad jag menar, rektorn. Jag ber om ursäkt för allt detta svammel och för att jag fortfarande är inkapabel att prata med dig om allt som hänt utan hellre vill skriva dessa brev.

KAPITEL FYRA: VIKTIGA VAL

Jag kom på mig själv att ibland under tråkiga lektioner låta blicken vandra över till Adam. Jag kom på mig själv med att sakna hans skratt, hans beröring och kyssar. Jag kom på mig själv med att låta blicken vandra över hans kropp och tråna efter den, precis som jag gjort för ett par år sedan, när jag ännu inte var av någon betydelse av honom. Sedan sade jag alltid till mig själv att låta bli, och jag såg bort. Simon hade kommit bli av allt mer större betydelse för mig under de stunder jag var osäker på mitt val. Han fick mig alltid att le, och jag måste erkänna att jag var ganska attraherad av hans lättsamma men samtidigt ärliga och raka sätt. Det var något helt annat mot vad jag sett hos Adam, och allra viktigast; Han verkade vilja vara med mig. Många kvällar tog vi promenader runt i skolan och skolområdet, och ibland smög vi oss in i lärarnas lektionssalar och bytte plats på bänkar och stolar för att skämta med dem. Nu när jag skriver detta inser jag väl att det varken var speciellt moget eller roligt, men för stunden gav det oss någon slags nöje.

En dag på lunchrasten kom Adam fram till mig, och jag måste erkänna att mitt hjärta slog snabbare vid blotta åsynen av honom som närmade sig mig.
"Isabelle", sade han bestämt. "Jag måste prata med dig. Nu." Han lät nästan arg. Simon såg osäkert från den ena till den andra.
"Du kan gå", sade jag till honom. "Vi ses senare."
"Men, Isabelle. Jag tänker inte..."
"Gå", sade jag bestämt. Om Adam ville prata med mig så ville jag inte att någon mer skulle vara med. Speciellt inte Simon.

Simon lyssnade på mig och släntrade iväg efter Lee och Isac som gick en bit bort. Jag och Adam gick in i ett litet rum med facklor på väggarna.
"Vad vill du?", frågade jag och lät mer fientlig än vad jag egentligen menade att låta, men jag tänkte inte be om ursäkt för det.
"Chen är inte här", sade Adam.
"Jo, det har jag märkt", svarade jag.
"Vi har skickat brev till henne, men hon svarar inte."
"Det har jag också gjort."
"Har du?", frågade Adam lättat. "Jag trodde inte du hade hört av dig till henne alls."
"Jo. Jag har skickat massor av brev", sade jag och fick genast en klump i halsen av min egen lögn. "Hon svarade inte på något av dem."
"Vi har sagt att vi ska vänta ett par veckor till. Hennes uggla kanske bara har blivit försenad eller något. Men när de två veckorna har gått så ska vi leta efter henne, okej?", frågade Adam. Jag visste inte riktigt vad han ville att jag skulle svara på det.
"Okej."
"Är du med på att leta?", frågade han och jag funderade en stund. Sedan skakade jag på huvudet.
"Nej", sade jag. "Jag vill inte ha mer med Liam att göra nu. Om allt det här med Chen faktiskt har något med honom att göra, vilket jag starkt betvivlar, så vill inte jag bli inblandad." Adam såg på mig. Hans ansikte blev högrött av raseri och han höjde rösten.
"Du är redan inblandad, och hon är din vän! Vilken idiot ställer inte upp för sin vän?"
"Jag är väl en idiot då!", skrek jag rakt i hans ansikte. Sedan vände jag om och gick ut ur rummet.

---

Adam skakade på huvudet åt sin ex-flickvän. Något var tokigt i hennes hjärna just nu. Alla upplevelser runt Liam hade helt förstört henne.
"Hur gick det?", frågade Dylan och dunkade honom i ryggen när de träffades igen ute i korridoren där han lämnat de för att prata med Isabelle.
"Så där", sade han ärligt. "Hon vill inte vara med och leta. Hon har fått nog av Liam, säger hon."
"Bruden är ju helt galen", sade Daniel tyst. "Vem ställer inte upp för sin bästa vän?"
"Jag tror inte att Chen är Isabelles bästa vän längre", sade Alicia. "Han hänger ju alltid ihop med den där killen. Han från Hufflepuff. Vad heter han nu igen?"
"Simon", fyllde Adam dystert i. Många kvällar hade han inte kunnat somna förrän sent bara för att han tänkt på vad Isabelle kunde göra ute med Simon. Vad såg hon i Simon? Han verkade vara ganska barnslig och oförskämd, och Adam tyckte inte alls om honom. Att Simon var hjälte i Hufflepuffs quidditchlag gjorde inte saken precis bättre. Däremot verkade Daniel nöjd när Adam öppet visade sitt missnöje över Simon, för det verkade som om han trott att Adam var intresserad av Chen. Adam gillade Chen absolut, men hade aldrig tänkt på henne på det sättet. Han tyckte däremot synd om Daniel, som Chen helt hade verkat ignorera sedan de gjorde slut i slutet av förra året.

---

Dumbledore såg ner på det brev som låg överst i den hög som var på hans skrivbord. Trolldomsministeriet. Han visste redan vad de ville, så han lade brevet i en jag läser senare- hög och tog en citronkaramell att suga på under tiden han läste nästa brev. Det var från Mr och Mrs Lau. Det handlade om deras två döttrar, Wen och Chen.

Prof. Albus Dumbledore,
Vi skriver detta brev till er för att informera er om att Wen inte kommer att återvända till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom när terminen har sin början. Vi har valt att istället sätta in henne i en privatskola i närheten av vår bostad efter allt som hänt Chen. Chen svarar dessutom inte på några av våra brev, och vi undrar om ni skulle vilja kontrollera att hon mår bra.

Zhang och Niu Lau,
Chelmsford, Essex, England


Dumbledore såg förbryllat ner på brevet. Han visste att Chen hade varit frånvarande de första två och en halv veckorna i skolan, för han hade haft speciellt bra koll på Chen och hennes vänner efter allt som hade hänt under tidigare år, men han hade ingen aning om att hon återvänt till skolan. Han skulle givetvis följa upp det genast.

---

"Crucio!", hörde jag Liam skrika och jag såg honom stå med trollstaven riktad mot en figur på marken. En figur jag så väl kände igen. Jag stod bredvid, helt maktlös. Plötsligt vände sig Liam mot mig. "Nu är det din tur", sade han. Jag såg min arm höjas. Jag hade trollstaven hårt i handen, och jag kunde inte stoppa orden som kom ut ur min mun.
"Crucio", sade jag alldeles lugnt, och såg Chen plågas. Till sist vaknade jag upp med ett ryck, alldeles kallsvettig. Jag hade försökt skada Chen. Det hade varit en dröm, men jag hade ändå försökt skada min bästa vän. Eller var hon fortfarande min bästa vän?

---

"Jag tänker aldrig hjälpa dig!", sade Chen argt och spottade på Liam.
"Är du på det här humöret igen, Elle?", frågade Liam med ett elakt flin på läpparna.
"Jag heter Chen, säger jag ju!", sade Chen bestämt och kämpade emot repen hon var fastbunden med. Den här gången var hon åtminstone fastbunden vid en stol och inte ett träd. Det var ju ett plus, tänkte Chen ironiskt medan hon kände hatet bubbla inom sig.
"Jag kan bara kasta en imperiusförbannelse över dig och få reda på vad jag vill, men jag föredrar att du är du."
"Varför är du ett sånt kräk, Liam?"
"Varför går du inte över till min sida, Chen?", frågade Liam kallt. "Du är en skicklig häxa. Tillsammans skulle vi kunna ta över världen, du och jag." Chen behövde inte fundera länge på erbjudandet.
"Jag skulle aldrig göra någonting tillsammans med dig. Jag avskyr dig av hela mitt hjärta. Du är en vidrig människa."
"Är jag verkligen det? En människa alltså?"
"Är du inte det?", frågade Chen. Hon stannade upp i sin ilska en aning. Han hade väckt hennes nyfikenhet. "Men du kan ju inte vara en ande. Man kan ju röra vid dig."
"Och?", frågade Liam. "Det finns mer fasta saker än andar som ändå inte är människor. Fundera över det du." Något i Liams leende sade Chen att vad Liam än var så ville han henne inte något gott. Inte innan hon gått över till honom i alla fall.
"Nå? Var är Ed? Var är min kära bror? Och var håller Elle hus?"
"Kan du inte leta reda på de själv?", frågade Chen. "Du hittade ju mig."
"Jo, men du gömmer dig inte för mig så som de gör. Dessutom flög det in ugglor i ditt fönster en gång i kvarten. Det var inte så svårt. Var är de?"
"Jag berättar inte det för dig", sade Chen och Liam drog sin trollstav.
"Crucio!", skrek han med trollstaven riktad mot Chen. Hon skrek och skakade i sin stol. Smärtan var obarmhärtig.
"Snälla!", skrek hon. "Låt mig dö!" Liam riktade bort trollstaven och vände sig med ett elakt leende över Chen.
"Det trodde jag aldrig jag skulle höra dig säga. Jag ska låta dig dö. Det lovar jag dig. Först ska du bara berätta för mig var Elle och Ed är."
"De är i sitt hus i Hadleigh. På Lady Lane nummer fyra."

MEN NEEEEEJ!!! CHEN DU GÖR HELT RÄTT, DE ÄR IDIOTER OCH FÖRTJÄNAR ATT FÖ MEN JAG ORKAR INTE ATT DU ÄR FAST OCH DET KOMMER SLUTA MED ATT DU DÄR OCH JA GILLAR INTE LÄNGRE ADAM OCH ALLA ÄR SÅ SÖTA OCH JAG VILL BARA KRAMA OM DEM OCH DU ÄR BÄST OCH JAG VILL KRANA DIG MED BARA GE MIG NÄSTA KAPITEL INNOM EN SEKUND SÅ KANSKE JAG INTE UPPFINNER EN MASKIN SOM GÄR DET MÖJLIGT ATT HJÄLPA DEM ELLER NÅT DE BEHÖVER HAPPY ENDING OCH DET GÖR JAG MED SÅ GE NIG DET JAG DÖR.

Jättebra

Bäst!

HERRE GUUUUD