Harry Potter 8

Tack så jättemycket, vad glad jag blir!

Säg gärna till om det är något som verkar konstigt eller ge förslag på hur det kan bli bättre.

Här kommer nästa del!

_________________________________________

KAPITEL 1: SMUTSSKALLAR OCH BLODSFÖRRÄDARE
- Del 2

Det var som om den starka stormen blåst bort sig själv och lämnat luften helt vindstilla. Trädgårdarna i kvarteret de hamnat i var alla mycket välskötta och de små trähusen visade inga tecken på vare sig smuts eller mögel. Också trädgården och huset som låg rakt framför dem var näst intill exemplariska och smälte perfekt in med resten av omgivningen. Ingen som gick förbi kunde ana att det bodde en häxa i huset som de just tittade på.

De släppte taget om krukan och rusade fram till Ted och Andromeda Tonks hus. Narcissa knackade hårt på den blåmålade dörren. Det dröjde några sekunder, sedan hörde de fotsteg i hallen, en lampa tändes och dörren öppnades.

Narcissa omfamnade sin syster, som såg ytterst förvånad ut.”Narcissa, vad...?”

”Inte här, Andromeda!” viskade Narcissa med ögonen pendlande fram och tillbaka. ”Vi går in.”

Andromeda släppte förbryllat in sin systers familj i huset och stängde sedan dörren. Hon visade in dem till ett mörkt vardagsrum, viftade till med sin stav och några levande ljus tändes. Hon pekade på soffan och Malfoys satte sig ner, medan hon själv slog sig ner på en stol mittemot.

”Då så, vad handlar det här om?” frågade Andromeda kort och såg från ansikte till ansikte. Narcissa struntade i systerns fråga.

”Var är Ted?” frågade hon och såg sig omkring.

”Han...”

Andromeda hann inte avsluta meningen, för hennes make kom just in i vardagsrummet. Han frös mitt i en rörelse och stirrade på familjen Malfoy, som satt hopklämda i soffan.

”Vad... ni... Dromeda, vad är det så försiggår här?” sa han och såg på sin fru.

”Ni måste ut härifrån!” utbrast Narcissa. "Mörkrets Herre är på väg hit, ni måste skynda er!”

Paret Tonks såg på varandra. Efter en stunds tystnad frågade Andromeda försiktigt:

”Men jag förstår inte, varför är han på väg hit? Vad har vi för något som han...?”

Narcissa såg på sin systers mugglarfödda man och Andromedas ord dog ut.

”Ted, ni måste verkligen ge er av, ni kan omöjligt stanna...”

Ett förfärligt brak hördes utifrån trädgården och Narcissa skrek till. Lucius hoppade upp från soffan och drog upp Andromeda från stolen, paniken tydligt lysande i ansiktet. ”Men sitt inte bara där!”

Han tog tag i sin frus hand och började springa mot trappan med de andra i släptåg. Första bästa rum fick duga som gömställe och de kastade sig handlöst in i vad som verkade vara ett gästsovrum. Lucius kikade ut genom en springa i dörren.

På nedervåningen sprängdes en dörr upp och huset fylldes med klampande steg.

”Jag vet att de är här inne”, ljöd en mörk mansröst. ”Jag hörde röster utifrån…” En kort paus följde, som om han tänkte efter. ”Det var en kvinnoröst.”

”Vi hörde alla att det var en brud som snackade”, sa en annan dödsätare vresigt. ”Kan vi inte bara få det här överstökat? Nu fångar vi in de där två, så kan vi få ledigt sen!”

Fler röster anslöt sig och snart grälades det livligt.

”Så, så, ta det lugnt”, avbröt en släpig kvinnoröst. Hon talade inte högt, men fick ändå de andra att tystna. ”Min kära blodsförädare till syster och hennes smutsskalle till man kommer inte bli någon vidare utmaning, det lovar jag.”

Den kvinnliga dödsätaren som talat klev plötsligt in i Lucius knappa synfält. Hon var lång med tunga ögonlock och det långa svarta trasliga håret hängde runt henne som gardiner. Hon kastade en blick mot övervåningen och han drog snabbt in huvudet och stängde ljudlöst dörren.

”Jag tror att de är fem stycken” sa han tyst. Lucius tittade på Narcissa och Andromeda. ”En av de är er syster.” Narcissa suckade och tog sig för pannan.

”Nu måste vi fokusera på att komma ut härifrån”, sa Lucius. ”Går det att transferera sig?”

”Nej, vi har skydd mot det”, sa Ted. ”Ingen kan transferera sig varken ut eller in.”

”Men flampulver då?” föreslog Draco.

”Ministeriet övervakar nätverket, och Mörkrets Herre övervakar ministeriet”, förklarade Lucius för sin son. Dödsätarna gick fortfarande omkring och sökte efter dem på nedervåningen.

”Kvastar!” utbrast Ted. ”Det finns två kvastar nere i källaren.”

”Ja, men sen då?” sa Lucius. ”De hinner ifatt oss, vi har inte en chans.”

Ted såg snopen ut, men ögonblicket efter sken han upp igen.

”Vi behöver inte flyga så långt”, sa han och såg hoppfullt från ansikte till ansikte. ”Det ligger ju en liten skog bara några hundra meter här ifrån. Fenixorden placerade ut en flyttnyckel en bit in i skogen, ifall vi skulle råka illa ut. Om vi bara kan hinna dit, så klarar vi oss!”

Det blev tyst. De kunde höra dödsätarna springa omkring på där nere. Det var bara en tidsfråga innan de skulle klampa upp för trappan, öppna den första dörren till höger och hitta deras gömställe.

Lucius var den som bröt tystnaden.

”Okej, så gör vi.”

Superbra!!

Superjättebra!

Du skriver superbt! Du beskriver väldigt bra, inte för långt och inte för kort, och det är superspännande! Man får verkligen en känsla av att det är verkligt. Jättebra! Jag undrar verkligen hur det ska gå...
Längtar efter nästa kapitel! När kommer det? (*hoppas på imorgon*)

Tack hörrni! Och speciellt tack till dig ~Hermione Lovegood~ för de fina orden, det gör mig verkligen jätteglad! Bara för din skull så postar jag tredje och sista delen av kapitel 1 med en gång!

_________________________________________


KAPITEL 1: SMUTSSKALLAR OCH BLODSFÖRRÄDARE
- Del 3

”Stå still, Draco." sa Lucius och riktade trollstaven mot sin son. Han mumlade några ord, och när Draco tittade ner på sin kropp tappade han nästan hakan av förvåning. Han såg rakt igenom sig själv, men han var ändå inte helt osynlig. Snarare en kameleonteffekt.

I tur och ordning kastade Lucius dillusionsförtrollningen över de andra också, och började sedan tala med låg röst.

”Okej, sprid ut er i rummet. När en av dem kommer och öppnar dörren, skickar jag en lamslagningsbesvärjelse på honom. Sen smyger vi ut genom dörren, ner för trapporna, och ner till källaren. Men håll er i skuggorna, glöm inte att vi är inte helt osynliga.”

De gjorde som Lucius sa och väntade tyst medan ljudet av fotsteg kom allt närmare. Knarr hördes från trappan. Handtaget vreds om och dörren öppnades sakta.

Lucius pekade med staven och viskade: ”Lamslå!”

Förvåningen höll sig kvar i dödsätarens ansikte när han föll mot golvet. Lucius tog emot hans tyngd och dämpade fallet, och med Teds hjälp flyttade han snabbt och ljudlöst undan kroppen. Sedan smög de ut ur rummet.

En stor, blond dödsätare blockerade trappavsatsen. Han hade antagligen blivit tillsagd att hålla vakt, medan de andra gick och sökte längre in på övervåningen. Lucius tecknade åt de andra att vara tysta, och riktade sedan sin stav mot dödsätaren.

”Muffliato!” viskade han. Han vände sig mot sina följeslagare. ”Nu får han svårt för att höra att vi är här”, förklarade han snabbt. ”Han får faktiskt svårt för att höra något alls faktiskt”, tillade han med ett grin.

Dödsätaren tittade sig omkring, tydligt förvånad över den plötsliga tystnaden som han upplevde.

”Kom nu, ner med er!” viskade Lucius.

De sprang ner för trappan och skulle precis ta de första stegen mot källardörren, men hann inte mycket längre än så. En röd stråle for förbi bara några millimeter från Narcissas huvud, studsade i golvet och sprängde ett stort hål. Sekunden efter var luften full av ljusblixtar, och en efter en blev de lamslagna. Förfärad insåg Lucius att dillusionsförtrollningen hade varat betydligt kortare tid än vad han räknat med.

”Här är de, jag har dem!” ljöd Bellatrix Lestranges röst.

Hon tände sin stav. Hennes ögon vidgades och läpparna formades till ett illvilligt grin när hon såg på Lucius. ”Och Malfoys också! Oj, vad Mörkrets herre kommer belöna mig för det här!” Hon gick sakta ner för trappan medan hon såg på den lamslagna skaran med hungriga ögon.

”En smutsskalle och fyra blodsförädare!”

Hon vände sig mot sina två systrar och en blick av djup avsmak ersatte det hungriga i hennes ögon.

”Så går det när man sätter sig emot Mörkrets herre”, sa hon lågt. Hennes blick vandrade över till den yngsta systern.

”Narcissa, jag väntade mig mer av dig. Du tjänade Mörkrets herre troget, ända tills du började sätta familjen först. För det misstaget, kommer du att få betala dyrt.”

På övervåningens trappavsats, hade de två dödsätarna som inte blivit utsatta för Lucius besvärjelser kommit fram ur skuggorna.

”Avery, gå och hämta McNair. Den klantskallen blev lamslagen.” befallde Bellatrix.

Han som kallades Avery vände på klacken och lunkade in i sovrummet.

Rodolphus Lestrange, en man med svart, gråstrimmigt hår och pipskägg gick ner till Bellatrix och ställde sig bredvid henne. Han tittade ner på golvet vid hennes fötter och sa lugnt:

”Jag som trodde Malfoys virrade runt i nordöstra Kanada. Det skickades ut ett tiotal dödsätare för att få tag på dem...”

”...när det egentligen bara behövdes en.” avslutade Bellatrix högdraget.

Avery kom ut från sovrummet släpandes på den medvetslösa McNair. Han lade honom bredvid den döve dödsätaren, som fortfarande verkade ytterst förvirrad. Avery såg på Bellatrix fångar och vände sig till henne. ”Så, vad ska vi göra med de där?”

”Vi överlämnar dem till Mörkrets herre”, sa Bellatrix enkelt. ”Bind ihop dem. Vi vill ju inte ge dem chansen att fly.” tillade hon med ett elakt grin.

Medan Rodolphus med hjälp av en enkel snärt på trollstaven band ihop Malfoys med paret Tonks och tog deras trollstavar, väckte Avery först upp den lamslagne McNair, och upphävde sedan muffliatoförtrollningen. Den store blonde tittade sig förvirrat omkring. Hans blick fastnade på fångarna, och även hans ansikte sprack upp i ett brett grin.

Lucius kände hur även lamslagnigsbesvärjelsen som han själv var fångad i började släppa, men på grund av de hårt knutna repen fanns det inget han kunde göra. Han satt fastbunden rygg mot rygg mot de andra. På något sätt lyckades han hitta Narcissas hand, och kramade den hårt. Ett slags lugn fyllde honom när hon tryckte den tillbaka. Det verkade som om de andra också kunde röra sig igen.

Med dödsätarnas stavar riktade mot sig, började de bundna fångarna klumpigt gå mot dörren. Utomhus var det fortfarande lika vindstilla, och en strimma av guldaktigt ljus skymtade vid horisonten. Gryningen var nära.

Lucius förstod att det hela såg ganska hopplöst ut. Det var ingen som visste att han, Narcissa och Draco hade begett sig till familjen Tonks. Det fanns ingen som kunde hjälpa dem ur den här knipan. De var alla dödsdömda. Mörkrets Herre var känd för mycket, men inte för sin barmhärtighet.

Hans tankar avbröts abrupt, och sedan hände allt på en gång.

Ett nytt regn av ljusstrålar runt omkring dem.

Bellatrix fasansfulla skri.

En fast hand som slöt sig om repet de var bundna med...

...och ett kraftigt ryck bakom naveln.

_________________________________________

Slut på första kapitlet!

Jättebra!!

Superduper!