"Vad som helst för att byta liv"

Super!

Mega bra!

AMAZING!!! Mermermermermermermermermer!!

Hann inte lägga upp någonting igår, men här kommer nästa kapitel!

--------------------------------------------

Kapitel 5

ISRA
Resan till Shaftsabbey internatet tog inte ens hälften av tiden att resa till som det skulle ta att resa till Hogwarts. Flera elever från internatet hade suttit på tåget med henne, men bara ett fåtal hade hälsat. Isra visste inte riktigt hur Daphne betedde sig i skolan, men det verkade som om hon inte var allt för populär. Isra undrade hur Daphne skulle bete sig när hon insåg att Isra faktiskt var populär på Hogwarts.

Nu stod Isra på stationen och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Några tjejer verkade vara på väg till skolan. Isra gick fram till dem.
”Hej tjejer, ska ni till internatet?”
”Eh, ja…” sade den mörkaste tjejen av de tre.
”Bra, kan jag hänga på er?” Isra kände hur tjejerna egentligen inte ville ha något med henne att göra, men de nickade tyst alla tre. Två av tjejerna hade ljus hy och rött hår båda två. De hade fräknar efter en sommar i solen, men de såg inte ut att vara syskon eller så. Isra mindes att Daphne hade sagt någonting om att de två hette Något på M båda två. Isra visste i alla fall att den tredje tjejen, Raven, var en populära tjejen som gick i Daphnes årskurs. Hon hade små flätor i hela håret och var väldigt kurvig, men hon hade en hip hop stil som gjorde att hela hon såg väldigt sammanhängande ut, och väldigt tuff. Isra tyckte om henne redan nu trots att hon visste att Daphne inte tyckte om henne alls. De fyra gick i tystnad. Det var en ganska lång promenad och alla hade stora väskor.
”Så, vad har ni gjort på lovet?” undrade Isra. Hon märkte att de tre tjejerna såg på varandra med roade och förvånade blickar innan Raven svarade.
”Det har inte du något med att göra”, Isra höll tyst. För kanske två år sedan hade Isra varit likadan. Nu visste hon däremot bättre.
”Okej,” sade hon bara. Sedan höll de tyst hela vägen till skolan.

Shaftsabbeys flickinternat var en stor stenbyggnad, det var inte ett slott som Hogwarts utan snarare ett stort rektangulärt hus. Isra såg att det fanns ett stall också med hästar och hagar som låg runt omkring. Gårdsplanen liknade en herrgårds och de ankommande eleverna travade lydigt upp för den lilla trappan vid ingången. Isra började gå uppåt och in i byggnaden. Sovsalarna låg på de två nedersta våningarna tillsammans med matsalen och på de övre två våningarna hölls lektionerna. Det fanns en gympasal också, en bit in bakom huset och en stor gårdsplan fanns på baksiden. Allt det såg Isra när hon tittade på utrymningsplanen och planlösningen precis innanför dörren. Allt i huset såg lite föråldrat ut, trapporna hade en gång i tiden varit vitmålade men nu syntes träet igenom. Det var mycket trä i huset i stället för sten som Hogwarts var byggt av. Golven var av sten för det mesta. Internatet var till för åldrarna 14 till 17. Isra skulle fylla 15 i oktober, men hon visste att Daphne var 16 och därför skulle Isra bo på våning 2. Vissa lärare bodde i en närliggande by, och vissa hade boende på campus. Våning 2 rum 2 var till för Daphne och en tjej som hette Marie. Marie verkade inte ha anlänt än för rummet var tomt. Isra packade upp på den vänstra sidan av rummet. Det var definitivt inte lika mysigt inrett som det var på Hogwarts. Isra mindes sin sovsal som var pyntat med smaragdgrönt och silver. Där den gröna sjön speglade solen i ett fönster så att det alltid var ett dunkelt grönt ljus i salen. Det här var endast två träsängar, en varsin garderob i fotänden och ett nattduksbord var. Sedan fanns det också ett gemensamt bord för läxor och liknande gissade Isra. En utav de rödhåriga tjejerna som hon hade gått med upp till skolan klev in. Hon var den längre av dem två och hon hade också ett smalare ansikte än den andra tjejen.
”Hej Marie”, sade Isra och återgick till sin packning. Daphne hade skickat med fula jeans, stora, pösiga tröjor och den förskräckliga capen. Isra suckade. Så fort hennes uggla Amor anlände med första brevet från Daphne skulle hon skicka honom med postorder för att skaffa sig lite snyggare kläder. Hon hade förberett sig med fullt av galleoner i fickorna.
”Hej…”, sade Marie lite tvekandes och började även hon att packa upp.
”Så, jag har glömt så himla mycket om skolan. Vilka lärare är det i år?” började Isra. Hon ville veta lite mer om ämnena hon skulle ha. ”Visst får vi böcker här eller?”
”Ja, vi får böcker som alltid”, sade Marie förvånat, ”och samma lärare som förra året. Professor Martins fick stanna kvar ett år till här som mattelärare.” sade hon tyst och återgick sedan till packningen.
”Okej… bra, bra.” sade Isra. Hon ville inte fråga mer. De packade upp fem minuter i tystnad.
”Du har fått längre hår…”, mumlade Marie, ”det ser fint ut.” Isra log mot henne.
”Tack så mycket, och jag tycker verkligen om din tröja, den passar sin hudtyp.” sade Isra sanningsenligt. Det var en svart tröja med lite vida armar och spets. På någon annan hade det sett konstigt ut, men Marie passade verkligen i det. Marie blev röd i ansiktet men log hon med.

Kvällen spenderades med mat och välkomstapplåder. Isra märkte snabbt att det var ett ställe för rikemansungar. Lärarna satt i rummet bredvid och åt medan tjejerna fick sitta i den stora matsalen. Det var läggdags klockan tio prick och Isra kröp ihop i den hårda, smala sängen. Hon hade aldrig trott det, men hon längtade faktiskt tillbaka till Hogwarts.

Den kommande dagen inleddes med Geografi, Historia och Matematik. Redan vid lunch kände Isra att hon ville ge upp. Hon hade ingen aning om vad drottning Elizabeth eller drottning Victoria hade för sig och när dem nu levde. Histora var ännu tråkigare än ämnet trolldomshistorian som hon hade haft med Professor Binns på Hogwarts. Geografi var också värdelöst då det handlade om stenar, kartan, terränger och liknande. Men här visste hon betydligt mer. I alla fall om de magiska egenskaperna som stenar besitter. Hon hade under förra året studerat forntida runskrift på Hogwarts och visste en hel del om magmatiska stenar. Isra tänkte att det inte kunde bli mycket värre, men sedan kom matten. Hela mattelektionen, det vill säga en och en halv timme, satt Isra och stirrade på det första talet i boken. Hon kände att hon behövde tillbringa varenda vaken timme för att kunna lära sig vad alla saker betydde. Mugglare lärde sig tydligen matte redan från att de var 6 år. Det innebar att hennes klasskamrater hade haft 10 år på sig att träna. Det var alla möjliga konstiga krumelurer. Professor Martins, en ung stilig man som nyss tagit lärarexamen, pratade om addition, primtal, Pi och alla möjliga saker som Isra inte förstod ett skit av. Hon var glad att måndagens schema endast hade tre lektioner. Hon var helt slut när det ringde ut och alla elever plockade ihop.
”Daphne Wilson, kan jag prata med dig ett ögonblick”, det tog ett tag för Isra att registrera att det var hon som professorn menade.
”Miss Wilson?” sade han igen och Isra tittade upp.
”Javisst, självklart”, sade hon. Alla andra elever försvann ut och han stängde dörren. Isra mötte professor Martins ögon för första gången. Han var lång, säkert över 185 cm. Han hade brunt lockigt hår och grå ögon som nästan skiftade lite i grönt. Han såg på henne.
”Jag kunde inte låta bli att märka att du inte jobbade alls under lektionen. Inte heller svarade du på några av mina frågor, är det något som inte stämmer?” undrade han och satte sig på en skolbänk. Isra skakade på huvudet.
”Nej, det är ingenting. Jag är lite seg i starten bara…” Professor Martins Granskade henne noggrant. Isra lade märke till att en tatuering syntes vid halslinningen och att han hade ett sår sedan han rakat sig på halsen. Isra kände hur hon började svettas. Han såg verkligen bra ut.
”Okej”, sade han efter ett tag, ”men jag förväntar mig mer under nästa lektion.” han granskade henne lite till och öppnade sedan dörren för att visa att hon kunde gå. Hon slank ut ur dörren och stod utanför och andades ett tag. Det kändes som om han för ett kort ögonblick hade anat att hon inte var Daphne. Trots allt så var de två inte identiska, men de var väldigt, väldigt lika.

DAPHNE
De hade anlänt på en tisdag till Hogwarts, så på onsdagen var det full fart med lektioner. Hon hade dubbeltimme med förvandlingskonst och efter lunch forntida runskrift och trollkonsthistoria. Det var tur att Daphne hade läst på lite om förvandlingskonst på tåget för det visade sig att det var lite repetition och Daphne kunde i alla fall några saker av de som Professorn tog upp. Ingen verkade vilja lägga ner energi på historian de satt alla i ett slags koma medan professorn (som var ett spöke!) berättade om något som hänt för länge sedan. Bara en flicka från det röda elevhemmet satt och antecknade och strök bak hennes tjocka bruna hår med jämna mellanrum. Daphne hade under sorteringsceremonin kommit i underfund med vad de olika elevhemmen representerade. Hon hade lyssnat på hatten som sjöng och insett att hon kanske skulle ha tillhört de röda, hon hade lite svårt att komma ihåg namnen på elevhemmen, Isra tillhörde i alla fall Slytherin. Det var elevhemmet för de sluga och ambitiösa. Men det röda elevhemmet var för dem som var modiga och lite mer äventyrliga. Det hade varit något för Daphne.

Efter dagens lektioner letade sig Daphne upp till uggletornet för att skicka sitt första brev till Isra.
Kära Isra,
Det är otroligt att det här stället existerar, slottet är verkligen enormt och all magi är bara så häftig! Jag kan verkligen inte beskriva det, men det är tur att du själv vet hur det är här. Jag har stora problem med att hitta till alla mina lektioner. För det mesta så hänger jag med Pansy och Ava (som nu har börjat inse att jag är lite annorlunda och inte riktigt den vanliga Isra). Lektionerna handlar om de mest fantastiska sakerna, det är bara så sjukt att ett helt samhälle lever i Storbritannien utan att någon mugglare förstår alls.
Det ska tydligen börja någon slags turnering här också, rektorn sade det igår vid middagen. Berätta lite om Shaftsabbey för mig. Jag saknar det eländiga stället lite faktiskt. Nu måste jag iväg och plugga igen. Det är otroligt vad jag ligger efter!
Kram från Daphne
Daphne plockade ned ugglan som hon misstänkte var Isras uggla Amor. Han hade i alla fall en lika vit fläck mellan ögonen som hennes uggla hade. Hon band fast brevet och så flög ugglan iväg. På vägen tillbaka stötte hon på två killar som såg identiska ut. De hade båda lika rött hår och fräknigt ansikte. Det var antagligen tvillingar. Hon tänkte på Marie och Miriam, de två rödtottarna som gick på Shaftsabbey. De var inte på något vis släkt men de var som syskon i allt utom blodet. I sovsalen drog hon för runt sin säng och satt sig och läste. Det fanns ingen lampa men hon hade lärt sig trollformeln lumos som hon använde. Isra hade skickat med de gamla böckerna från förra året som Daphne plöjde igenom, en i taget. Hon hade hittills bara läst en bok under tågresan och kvällen.

”Isra! Kom! Blaise ska göra det! Han ska klättra upp i piskande pilträdet!” det var Pansy som ropade det när hon klev in till sovsalen. ”Kom fort annars missar vi det!” Daphne suckade tyst men stängde boken och log exhalterat.
”Okej!” ropade hon och tillsammans skyndade de två upp ur fängelsehålorna och vidare ut på markerna. Hogwarts marker var enorma men Pansy verkade veta vägen. De tog sig ned för en sluttning mot en samling elever som stod runt ett träd som ven argt i vinden. Daphne kände efter, det fanns ingen vind men ändå så piskade trädet vilt. En kille med svart hår skuttade runt framför det och försökte akta sig för rankorna som slog argt. Han hoppade upp på en och höll sig fast för brinnande livet. Det stod bara Slytherinelever och såg på. Hälften skrattade elakt och hälften såg uppriktigt oroade ut. Daphne tillhörde den gruppen som nervöst höll tummarna för att han inte skulle slå ihjäl sig. Han verkade vara riktigt korkad som gjorde det. Kvistarna slet upp hans ansikte så att det började blöda ur såren. Han höll kvar i någon minut men sedan gjorde trädet ett riktigt kast och slängde av honom. Ungefär samtidigt hördes en arg röst uppifrån slottet. En man i 40 års åldern kom springande ned till trädet. Han hade svart stripigt hår och en stor krokig näsa. Han såg argt på flocken elever.
”Ur vägen!” fräste han och riktade trollstaven mot trädet. Vad han än hade gjort mot det så blev det stilla. Han skyndade fram till Blaise och lyfte upp honom. Tydligen så hade han brutit ena nyckelbenet och ansiktet och armarna var helt sönderrispade.
”Idioter”, snäste han till eleverna. ”upp till skolan nu innan jag tvingas dra av poäng för er första skoldagen!” Eleverna skingrades på några sekunder. Pansy pratade glatt på om Blaises korkade vad som han hade tagit under förra året. Meredith, den tjej nummer fyra som sov i sovsalen, slog följe med dem när det skyndade sig tillbaka till skolan. Hon hade ett ansikte som varenda tjej skulle vilja ha. Hon hade sneda ögon, tunt hår som svallade när hon gick och det var kolsvart. Ögonen var mörkbruna men ända var hennes hy näst intill kritvit. Daphne tänkte att hon inte kunde vara 100 % mänsklig, för hon såg helt enkelt för vacker ut.

---------------------------------------

Vad roligt att ni tycker om min fanfic! Jag ska dessvärre åka bort en svän och kommer hem först på onsdag. Kanske hinner jag uppdatera en gång till innan, och om inte så ber jag er ha lite tålamod

Jättebra!! Mera!

Superbra!

Ha det så roligt!

Varsågod! Ett till kapitel!

---------------------------------------

Kapitel 6

ISRA
Dagarna hade snabbt blivit till veckor. Det var i slutet på september och löven på träden hade börjat falla av. Isra kämpade vidare och kände sig allt mindre och mindre glad. Hon började inse att hon hade tagit vatten över huvudet. Mugglarskolan var visst ingen barnlek som hon hade trott. Visserligen trollade hon dit svaren på läxorna, men Professor Martins hade fortfarande inte släppt det faktum att hon presterade dåligt på lektionerna. Det var också svårare att skaffa vänner än vad hon trott. Daphne var tydligen den mobbade i klassen, så ingen ville riktigt ta kontakt med Isra. Hon försökte så gott hon kunde. För hon pratade med Marie någon gång ibland, de delade ju trots allt rum, men hon umgicks med Mirjam (den andra med illrött hår) och Raven, och de var allt annat än snälla mot henne. Förutom att de hade ritat henne i ansiktet när hon sov och hånat henne öppet inför klassen så var det faktum att de vägrade prata med henne det värsta. Raven var trendsättaren i klassen och ingen av de andra tjejerna i klassen ville ha Raven emot sig. Så Isra förblev ensam.

Det var en lördagkväll och Marie satt i deras rum. Isra gick och satte sig mitt emot henne.
”Vad har jag gjort er?” undrade Isra. Hon såg rakt på Marie och vägrade titta någon annan stans. Marie sade ingenting.
”Vad det än är som jag har gjort så ber jag om ursäkt, för ni gör mitt liv här på skolan till ett helvete.” Marie brast i gråt. Isra såg chockat på henne, om det var någon som borde gråta så var det henne själv.
”Det är Raven…! Hon vet saker… jag kan inte…” hon snyftade okontrollerat och kröp ihop på sin säng.
”Jag tänker inte be om ursäkt, om det är någon som ska göra det så är det ni.” Marie sa ingenting mer. Hon kröp bara ner i sängen och låg där tyst. Isra såg irriterat på henne. Av det lilla hon hade sagt verkade det som om Raven på något sätt hade ställt ultimatum. Isra förstod inte riktigt men tänkte inte fråga mer. Hon insåg att hon kunde försöka bli vän med någon annan i klassen, eller kanske klassen under henne. Att inte ha någon att kunna prata med drev Isra till vansinne. Hon kunde inte förstå hur Daphne kunde klara sig utan någon att dela sina tankar med.

Så under de kommande dagarna i skolan höll hon sig undan Raven och de två rödhåringarna. Hon hade förstått att de inte ville ha någonting alls med henne att göra. Det var inte bara matten som blev ett helvete, hon hade blivit erbjuden extra franskalektioner på söndagar av professorn i franska för att kunna komma ikapp. Läraren kunde inte begripa hur hon hade lyckats glömt bort allting från föregående år. Isra hade börjat studerat andra elever, under idrottslektionerna syntes det extra tydligt vilka som höll sig undan, och Isra bestämde sig för att ta kontakt med någon av de som stod ensamma. En flicka med krulligt mörkt hår och 80-tals glasögon stod i hörnet av planen och lyssnade på läraren som informerade om att det var sista lektionen innan gruppen skulle delas upp i häst-gruppen och idrotts-gruppen. (Daphne hade deltagit i hästgruppen under de senaste åren, så hästar var ännu en sak som Isra grämde sig över)
”Usch, jag ogillar verkligen idrott gör inte du?” Isra hade klivit fram till tjejen med glasögon. Hon ryckte på axlarna.
”Jo, visst”, mumlade hon. Hon hade inget magstöd i rösten, det hörde Isra direkt, så hon lät så tyst och mjuk som det bara kunde bli.
”Har du hästgruppen framöver?” frågade Isra, tjejen skakade på huvudet.
”Hästar gör mig livrädd”, viskade hon.
”Jag tog det bara för att slippa det här, idrott är nästan som tortyr enligt mig.” tjejen visste inte riktigt vad hon skulle svara på det. ”vad heter du?” fortsatte Isra, ”jag vet att vi har gått i samma klass länge, men jag är verkligen urusel på namn.”
”Gina.” sade hon.
”Och jag är Daphne”, sade Isra.

Det var kanske inte så mycket, men Isra tog mer och mer kontakt med Gina allt eftersom dagarna gick. Hon frågade efter sudd på matten, hon diskuterade lunchen med henne, och Isra tog till och med en promenad med Gina på en fredagskväll när de flesta uppgifterna hade lämnats in samma dag. Det var nät Gina var långt bort från skolan som hon äntligen vågade prata mer öppet och hon berättade om sin familj och var hon kom ifrån. Isra berättade lite luddigt om hennes egna (eftersom hon egentligen inte visste så mycket om Daphnes familj). Det blev en vän att prata med och Isra var otroligt tacksam över det.

”Miss Wilson”, det var Professor Martins som hade kommit ikapp henne i en korridor precis när sista lektionen hade varit för dagen på tisdagseftermiddagen, ”följ med till mitt kontor nu.” Isra gjorde som hon hade blivit tillsagd. Gina hade under den tidigare lektionen berättat om en tjej som hette Elena Stone som gick i årskursen under som Gina brukade umgås med ibland, Gina hade sagt att de skulle träffas under kvällen och att Isra gärna fick komma med. Tankarna snurrade i huvudet på henne, Professor Martins ledde in henne i det trånga kontoret och satte sig bakom skrivbordet, han visade på en sliten pinnstol för Isra att sätta sig på.
”Okej Miss, jag vill att du talar om vad som pågår. Du lämnar in läxor med goda resultat, men på lektionerna händer ingenting. Jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att du ber någon annan elev göra uppgifterna åt dig.” Han såg studerande på Isra, rösten var inte sträng, han lät bara besvärad och en aning besviken. Hans ögon var definitivt gröna i kontorsljuset. Lampan i taket blinkade till lite då och då och fick rummet att bli mer dunkelt. Isra kände spänningen i hennes kropp, kände Professorn den också? Han harklade sig plötsligt men lät ostadigare på rösten när han pratade igen.
”Jag måste be dig att göra några tal här inför mig. Du kan få ett halvdussin tal som vi tränade förra veckan”, han gav Isra en penna, papper och uppgifter och ställde sig bakom henne för att se när hon skrev. Hon bet sig i läppen och såg på talet 4(x+7). Inte en chans att hon förstod sig på det. Nästa löd bestäm arean på en kvadrat med sidan 4 dm. Hon förstod inte ett ord av det. Hon hade precis lärt sig var tecknet + innebar, men att plussa en 7a med ett X var ofattbart. Hon kände hur svetten började tränga fram. Hon var också allt för medveten om att Professorn stod bakom henne just nu, hon kunde höra hans andning. Han hade sträckt fram ena armen och lutade sig mot skrivbordet. Han hade en uppkavlad skjorta, kavajen hade han slängt på sin stol. Armen bar senig med ljusa hårstrån strödda överallt. Isra tvingade sig själv att se på det tredje talet Bestäm heltalet X om 3>x>1. Professor Martins andades tungt bakom henne. Hon lade ifrån sig pennan och såg upp på honom. Hon kände hur hjärtat började banka snabbare. De bruna lockarna låg huller om buller efter en stressig dag och han hade läsglasögon på sig. Han tog besvärat av sig dem och satte sig på bordskanten. Tyget över hans lår sträckte sig en aning.
”Miss Wilson, någonting är fel här. Att du inte klarar att lösa de talen tyder på någonting mycket allvarligt, har du lust att berätta vad det är?” Isra hörde empati i rösten. Hon kunde dock inte riktigt förstå vad han sade. Hon såg hur hans mun formade sig när han talade. Tunna läppar och antydningen av mörkt stubb på hakan. Hon kände hur hon måste ut innan hon skulle göra något dumt. Hans långa fingrar höll om bordskanten och Isra svalde flera gånger.
”Matte är så korkat, jag kommer aldrig att ha användning av den här skiten. Vem fan bryr sig om vad x är?” Hon reste sig upp och var på väg ut, men Martins hann före, han stängde dörren och såg ner på henne. De stod bara några decimeter ifrån varandra. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes hastigt. Hans gröna ögon vägrade släppa hennes.
”Någonting är annorlunda med dig i år Daphne”, mumlade han. Försent kom han på att han hade använt hennes förnamn för Isra hade inte kunnat hålla sig längre. Hon lyfte på handen och rörde med sina fingrar längst armen på honom. Martins stelnade till för ett ögonblick men slappnade av snart igen. Luften var så laddad omkring de två. Han stod lutad mot dörren och Isra kom allt närmare honom. Om han böjde sig ner nu kunde hon kyssa honom. I hennes hjärna skrek cellerna att låta honom vara, han var en lärare på skolan! Han var åtminstone 10 år äldre än henne! Men han var dessutom den finaste mannen hon sett i sitt liv. Varenda por av honom verkade helt perfekt och Isra slets emellan begäret att känna hans läppar mot hennes och hur moraliskt fel det skulle vara. Han lutade sig framåt. Hans varma hand rörde hennes axel och vidare upp till nacken. Deras läppar var bara några centimeter ifrån varandra. Isra fick använda all hennes viljestyrka för att ta ett steg bakåt.
”Släpp ut mig”, viskade hon. Om hon använde rösten visste hon att den skulle brista. Martins verkade plötsligt vakna ur något sorts trans för han tog flera steg år sidan och krockade in med ena armen in i ett hörnskåp som stod där. Utan att se på henne så vände han sig om och Isra slank kvickt ut ur rummet.

Braa!

Den här ff:en är jättebra och spännande! Och då menar jag verkligen JÄTTEbra.
Bevakar självklart, så skriv gärna mer! (Även om du inte kan skriva förrän på onsdag)
Du har talang för det här!

Super!!!