PRS Game of Thrones

Under sina dryga tjugo år i de Fria Städerna hade Valaena blivit kallad för många saker, men silkesmantel var inte en av dem. Ett litet överraskat leende leker på hennes läppar ett par ögonblick, innan främlingen plötsligt fattar tag i hennes mantel och börjar dra henne efter sig. Hennes första instinkt är att slita sig fri, men hon tvingar sig att sänkta garden. Han kanske vet något, intalar hon sig själv. Han kanske vet vad den lilla Starkflickan håller hus.
Innan Valaena riktigt hinner reagera, är hon fastnaglad mot en vägg. Under huvan facklar hennes mörka ögon fram och tillbaka, försöker finna svar i det ärrade ansiktet, utan att lyckas. Längdskillnaden mellan de båda blir med ens betydligt mer påtaglig, nu när de båda står raklånga mitt emot varandra. Mannen är ett halvt huvud kortare än Valaena, men vad spelar det för roll? Han håller henne i ett järngrepp.
"Vad vill ni mig egentligen?"
Rösten nästan darrar av återhållen ilska, men på något plan förstår hon ändå att ett häftigt temperament inte kommer lösa någonting.

Ceder andas stötvis och tittar sig häftigt omkring. Återvändsgränden är för allt han kan se tom sånär som på en hög med illaluktande sopor i ena hörnet, men om någon smugit sig in där bakom skulle de kunna ligga illa till. I sina unga dagar hade Ceder fått höra historier om att Röda Slottet hade öron. Röda Slottet stod visserligen ståtligt en bra bit bort, men vissa öron kunde flyga.
"Vad jag vill? Vad jag vill..." Ett underligt ljud slipper ut ur hans strupe och det låter som ett lågt skratt. "Jag vill ha reda på om dina ögon avslöjar vem du är. Ta av dig huvan och möt min blick som en jämlike. Du har sett mina ögon och du har sett mina-" En fårad hand stryker nästan omärkligt över hakan och stannar vid en av ojämnheterna, men han väljer att inte fullfölja meningen. Istället får han ur sig, mer som ett mummel:
"Vad är ditt syfte med att smyga omkring på en avrättningsceremoni - i huva? Det är något skumt på gång, vet du inte det?!"

En frän lukt som påminner om ruttet kött tränger sig envist in i Valaenas näsa och hennes ansikte skrynklas ihop i en grimas. Lukten verkade förfölja henne enda sedan hon klev av båten, på vissa ställen mer påtaglig än andra, men det är först nu hon nästan får kväljningar av den. Det gör det extra svårt att hänga med i främlingens tal, och hon uppfattar bara bråkdelar av vad han säger. Dock är det huvudsakliga budskapet ganska uppenbart: Ta av dig huvan. Fortfarande grimaserande, slänger hon till med huvudet - så gott som det går när en är fastnaglad mot en väg - och lyckas på något sätt få upp huvan en bit så att kanten slutar strax ovanför ögonbrynen istället för på näsryggen. Trots att de befinner sig i en skuggig gränd, bländar det starka dagsljuset hennes ovana ögon. Kisande försöker hon tyda den ärriges ansiktsuttryck, nu när han äntligen fått som han ville.
"Nöjd nu?" frågar hon lugnt medan ögonen vänjer sig vid ljusstyrkan.

Ceder ser framför sig ett par mörka ögon. Tanken hade slagit honom: att han var dum och naiv. Han var ingen tankeläsare, och även om han så stirrade in i främlingens blick i evigheter skulle han naturligtvis inte kunna veta vem hon var. Eller? En blick lagrade inte minnen.
Ändå drar nyfikenheten i honom och han följer villigt efter som hypnotiserad. Kanske, kanske. Var det möjligt att han skulle kunna se igenom hennes ögon?
När huvan dras ner spärrar Ceder upp ögonen. Varför kände han inte igen hennes röst?
"Kiw! Vad gör du här? Det är något skumt på gång här. Något skumt, säger jag! Varför tog du dig hit?"

En nästan ohörbar suck lämnar Valaena. Uppenbarligen tror denne underlige man att han känner henne. Men nyfikenheten hinner genast ikapp henne, och funderingar kring vem denna Kiw kan vara börjar snabbt ta form i hennes huvud. För ett ögonblick av smärre vansinne funderar hon på att spela med, låtsas vara personen han tror att hon är, men tanken hinner knappt passera innan hon väljer att ignorera impulsen. Skärp dig, Valaena.
"Ni misstar er igen, är jag rädd", konstaterar hon och vågar sig på ett vagt leende. I ögonvrån ser hon hur några människor på väg bort från katedralen vänder på huvudet mot dem där de står i gränden. I mångas ögon måste scenariot hon själv deltar i se ut som början till en våldtäkt, inser hon. Smått förvånad märker hon att de omaka paret endast får snabba blickar, inget mer. Ingen verkar bry sig om dem.

En enorm lättnad fyller Ceder och han släpper taget om kvinnan. Med ens sveper hans blick över hennes ansikte. Söker efter tecken på att hon gjort sig illa - ärr, blåmärken, skavsår. Ironiskt... tänker han då han tar sig själv på bar gärning med att åter igen stryka sig över hakan. För första gången önskar han innerligt att hon inte ska se ut som honom. Helst vill han lyfta upp hennes hand och inspektera handlederna, men någonting får honom att fega ur.
"Nej, Kiw. Det är jag!" Tonen är lugn. Hans sinnesstämning är from som ett lamm, men ändå finner han sina händer darra när han sliter blicken från kvinnan framför sig. Någonting - kanske en antydan i luften - får honom att fyllas med oro. "Jag vet att det var länge sedan, men det är jag! Titta in i mina ögon. Nog känner du väl igen mig?"

Valaena börjar tappa tålamodet. Hon har egentligen inte alls tid för det här, hon borde vara inne i det Röda Slottet vid det här laget och leta efter Starkflickan. Där Arya finns, där finns pappa. Hur många gånger hon upprepat den meningen för sig själv, har hon inte längre koll på.
"Jag är helt säker på att vi aldrig träffats tidigare", säger hon med samma lugna tonfall som främlingen använder. "Och jag heter inte Kiw, jag heter -"
Som tur är hinner hon stoppa tillbaka orden innan de smiter ut genom hennes mun. Hur kunde hon vara så korkad? Avslöja sitt namn för en främling, hade hon inte lärt sig bättre än så?
"Det spelar ingen roll", avslutar hon klumpigt meningen. "Och jag är ledsen, men nu måste jag verkligen gå."
Utan att ge mannen tid att svara henne, smiter hon snabbt runt honom och börjar med långa steg ta sig bort mot det Röda Slottet.

"Nej, vänt-" Ceder hinner inte avsluta meningen. Han sveper runt i takt med henne och ser henne sedan lämna honom med bestämda steg. I ett ögonblick klarar han inte av att göra någonting. En sekund går, två, tre. Hjärnan bearbetar informationen, men Ceder kan inte förstå. Kiw har lämnat honom. Kiw- Kvinnan hade sagt att hennes namn inte löd så. Men det var ju Kiw, och- Hon var smart. Självklart skulle hon inte avslöja sitt namn hur som helst. Det stod klart att hon inte känt igen honom.
Med ens sätter Ceder fart efter henne. Stanken från sophögen försvinner och med den också hans sunda förnuft, eller också hans förmåga att tänka. Utan en tanke på omvärlden och vem som skulle kunna iaktta honom följer han efter henne på avstånd - en skugga som aldrig fäster vid sin ägare.

Det dröjer inte länge förrän Valaena virrat bort sig ganska rejält bland alla människor. I samband med sin skyndsamma flykt från den underliga mannen, hade hon i all hast glömt dra ner huvan över ögonen igen. Valaena överraskar sig själv med hur lite hon faktiskt bryr sig om saken i fråga, och känner sig plötsligt väldigt naiv. Som att ett par skuggade ögon skulle missleda folks uppmärksamhet. Snarare tvärt om, inser hon.
Hon är så uppslukad av sina egna tankar att hon inte märker närvaron av den ärrade främlingen, som sakta men säkert följer hennes varje steg. Inte heller ser hon den besynnerliga blicken som varar lite för länge från den tjocka, pudrade mannen som ljudlöst går förbi hennes högra sida. Det är det första stora misstaget hon gjort sedan hon anlänt till Kungshamn.

Blind för omvärlden försöker Ceder desperat att inte tappa bort kvinnan. Han sicksackar mellan figurer som för honom inte har något ansikte och väjer undan för nyfikna hundar. Men trots allt är omvärlden bra att ha. Husknutar fungerar som gömställen och intet ont anande människor utnyttjas som sköldar då Ceder tar sig fram. Utan att veta det har han övergått till smygande steg och oförsiktigheten har äntligen övergett honom.
Men inte helt.
Han var en förföljare som inte visste. En spion som inte tog någon notis om omgivningen. Inte förrän den skalliga mannen verkade visa sitt intresse.
Ceder betraktar mannen på avstånd, ser hur dennes blick söker sig till kvinnan. Och han gillar det inte. Kan han ta sig närmare? En känsla i magtrakten ackompanjerar honom när han med blicken på mannen avancerar.