Hunted(PRS)

Jane gick snabbt genom skogen. Hon var utmattad och hungrig. De senaste dagarna hade hon inte gjort annat än att fly. Jägarna hade kommit ikapp henne igen så hon kunde inte göra annat än att gå och springa. Men nu bar knappt benen henne längre. Hon sjönk ihop på marken och snyftade lågt. Hon var så hungrig ich hade ingen mat kvar. Hon kröp ihop vid ett träd för att vila och märkte inte flickan som satt på stenen.

Vilia är en stark kvinna. Hon gråter inte. Nej, nej. Det gör man inte om man är varulv. Hon påminner sig själv om att hon inte är svag, hon påminner sig om och om igen, men ändå börjar tårarna sakta strila nerför hennes kinder. Hon försöker desperat torka bort de, men förgäves.
Hon tittar upp. Borta vid ett träd sitter en annan tjej, som ser ut att vara minst tre år yngre än Vilia själv. Vilia ställer sig upp, och bara stirrar på den lilla flickan.

Jane kröp ihop och darrade. Hon frös med, hon hade bara en tunn klänning som visserligen var i ylle, men den var sliten och nu mer grå än blå som den varit från början. Hon kom i alla fall på en sak för att bli varmare. Hon höll ut sin handflata framför sig, fortfarande utan att märka kvinnan en bit bort, och viskade några ord. En låga steg plötsligt ut ur hennes handflata, men den brände inte henne, bara värmde. Lågan var klarorange och man kunde höra den spraka.

Flickans hand börjar brinna. Vilia ryggar tillbaka, och bestämmer sig för att stålsätta sig och fråga vem hon var.
"Hm", harklar hon sig.
Hennes varulvsinstinkter börjar plötsligt fylla hennes kropp. Det är inte fullmåne, hon förvandlas inte, men hon känner att hon bara vill slita den där dumma ungen i stycken, känna hennes blod mot tungan, nu...
Hon harklar sig igen.
"Vem är du?" frågar hon.
Hon väntar matt på ett svar medan hon ser in i flickans ögon.

Jane började slappna av något och började känna sig varm igen då hon hörde en röst. Hon släckte genast lågan, for upp och tittade skrämt mot kvinnan. Hon tog ett steg bakåt. "Mitt namn är Jane...Och om det här är din mark lovar jag att gå nu" mumlade hon och höll fredligt upp händerna för att visa att hon inte hade några vapen samtidigt som hon backade.

Hennes mark. Vilia skakar på huvudet. Det är inte hennes mark, och för hennes del får den där Jane gärna sitta här, bara hon inte stör.
"Det är inte min mark", säger hon, "men jag vill att du är försiktig. Ingen får komma hit."
Hon känner att hon har formulerat sig rätt, och vänder sig om igen.
Hon börjar gå en bit in i skogen för att se om det finns någon ved, men utan att släppa blicken från den lilla flickan. Vem vet vad hon kan göra? Är hon spion åt jägarna? Vill hon Vilia något illa?
Vilia söker efter ved, men hittar ingen. Hon rusar tillbaka till den lilla gläntan med en näve blåbär istället.
"Här", muttrar hon, och kastar över några stycken till Jane.

Jane nickade snabbt, hon var alltid försiktig, alltid tyst och vaksam, hon var tvungen för att inte bli hittad. Hon höll ögonen på kvinnan hon med och satte sig sakta vid träden och kröp ihop med armarna om knäna. Hennes mage kurrade högt till precis då kvinnan kastade åt henne några blåbär.
Förvånat och storögt såg Jane från kvinnan till blåbären innan hon blev lite vaksam. "Varför ger du mig dem här? Vem är du?" undrade hon.

"Ja, är du inte hungrig?" svarar Vilia.
Den andra frågan är hon inte helt säker på om hon vill svara på. Hon vet inte om den där flickan är spion än, så det är bäst att vara försiktig.
Hon börjar titta sig omkring för att se om det kommer någon. Men det är helt lungt. Bara då och då bryts kvistar när ekorrar eller harar kliver på de. Solen står rakt uppe på himlen, så det är väl middagstid ungefär nu.
"Rör dig inte ur fläcken." Vilia tittar på Jane, och går i väg för att se om det finns något mer att äta.

Jane nickade sakta bara och åt blåbären. De mättade lite, hon var än hungrig men hon skulle klara sig ett litet tag nu. Hon såg på kvinnan igen, som inte sagt sitt namn än. Hon undrade om hon kunde berätta för henne att hon var jagad, men tänk om kvinnan skulle lämna över henne till jägarna då?
Hon nickade bara då kvinnan gick och kröp ihop mer. Då hon var utom synhåll tände hon elden i sin hand igen för att värma sig mer och slöt ögonen.

Skogen är mörk och vacker. Vilia, som inte brukar bry sig om om saker är vackra, kan inte låta bli att le lite åt naturen. Hon tänker att det kunde ha varit så att hon hade varit påväg till ett slakteri eller vad som helst nu. Jävla varulvsgrej!
Hon sparkar i mossan, och sätter sig ner. Hon orkar intre mer. Hon orkar inte fly, om bara världen ville skona henne!
Hon tar upp en pil från hennes väska, gjord av läder, och lite tråd hon hittade för ett tag sedan. Hon tar en pinne och tillverkar en båge med kniven hon har använt sedan länge. Visst är den lite nött, men den klarar sig.
Hon tar pilen och sjuter iväg den. Träffa mitt i prick på en kanin. Hon flår den med kniven, och springer tillbaka.