Öppet HP-rollspel.

Gör vi!? Märkte inte jag... Bara tog Gryffindor, 15 år och så...xD
Yey!

Jepp, ska vi börja då?

Okej! Vem ska börja?

Vill du?

Tss, nee

Jag kan börja men vart ska jag börja???

Vi kan väl börja på sommarlovet?

Och vi får vänta på lilla Almajj också, så att hon hänger med sedan (alltså, inte skriva för mycket nu).

Okej, då kör vi!

Jag satt på mitt rum och lyssnade på mina föräldrar som bråkade som vanligt.
Dörren öppnades och in kom min tvillingbror Luke.
- Tja, sa Luke.
Jag svarade inte.
- Syrran kom igen jag har bett om förlåtelse typ 20 gånger, sa Luke.
Jag gav honom fingret och skickade ut honom.

Hermione ger mig ett bröd och jag tar tacksamt emot det.
"Snart borde mamma och pappa komma", säger hon, "då får du träffa de!"
Vi har precis kommit hem från tågstationen. Hermiones mormor hade hämtat henne och tagit mig och henne hem till Hermione. Nu är vi själva, utan vuxna.
"Mm", säger jag bara, medan jag fundersamt tuggar i mig brödet.
Tänk att mina föräldrar inte är här. Tänk vilken lättnad att slippa deras tjat om att jag är ett missfoster och att Gryffindorare är idioter. Jag hatar Slytherins. Hatar de.
"Vad vill du göra nu?" frågar Hermione när vi har ätit upp lunchen. "Se på TV?"
Jag har aldrig sett på TV innan så jag tackar glatt ja, och sätter mig i soffan tillsammans med Hermione.
Den där apparaten måste vara magisk. Den visar ju bild, fån någon annanstans!
"Jag visste inte att mugglare kunde använda magi!" utbrister jag.
"Nej, det är inte magi"; skrattar Hermione. "Det är en sak som kallas för satellit, som sänder signaler från TV-stationerna..."
Hon fortsätter babbla på, men jag känner igen allt. Jag hade läst om det på mina lektioner i mugglarstudier.
En dörr öppnas, och Hermiones föräldrar kommer in. Efter några stön om hur många kunder det hade varit på tandläkarmottagningen (jag fattar ingenting) kom de in i vardagsrummet där jag och Hermione är.
"Det är du som är Beatrice förstår jag?" frågar mr Granger mig.
Jag nickar, och skakar hand med honom och mrs Granger.
"Vill ni ha något att äta?" frågar mrs Granger, men vi har ju redan ätit, så vi tackar nej.
Vi går ut istället, mot parken. Jag har aldrig varit här tidigare, så Hermione får visa vägen.
När vi kommer fram möter vi ett gäng med tonåringar, ungefär i vår ålder. De tittar först på Hermione, med avsky, och sedan på mig.
"Är det lilla ekorren Granger?" säger en flicka med långt, svart hår. "Men, vad har hänt med bävertänderna? Har du opererat bort de?"
Hermione ser ner i marken. En ilska bränner i mig, men släpper inte ut den.
"Var är du egentligen under skoldagarna?" säger en annan. "Du kan väl inte skolka, det är inte du. Du är någonstans, var? Jag sa: VAR?"
Nu kan jag inte behärska mig. Jag flyger över pojken som nyss sagt det där till Hermione, och börjar slå och dunka på honom. Inte för att jag tror att det hjälper, jag är ionte speciellt stark, men de ska fan inte förolämpa Mione!
"Du ... Ger ... Fan ... I ... Hermione!" vrålar jag samtidigt som jag slår för fulla krafter.
"Vi går", muttrar Hermione till mig, och jag slutar slå. Kanske bäst att bara lyda henne.
"VI HÅLLER ÖGONEN PÅ ER!" ropar en av de i gänget, men vi ignorerar det, och bara springer bort.

(Jisses vad långt... Jag bara flög i väg...)