Våga erkänna!

Härlig början!! Man blir nyfiken på varför hon benämns som den snälla slytherinflickan! Gillar informationen man får! Längtar tills hon åker till skolan, och efter att få läsa meeeer!!! Superbra

Haha sjukt bra, fattar inte hur du lyckas skriva så otroligt mysigt och bra. Det är en helt otrolig början och självklart älskar jag det. Gillar Wesleys mamma lite, men har väl alltid varit lite dragen åt det onda hållet?

Keep up the good work, du vet att jag älskar det!

OMR!!!
SÅ SJUKT BRAAA!! OM DU TYCKER DET HÄR ÄR TRÅKIGT HAR KAG VÄLDIGT HÖGA FÖRVÄNTNINGAR ICH KAG VET ATT DU KOMMER ÖVERTRÄFFA DEM!!!!

JÄTTTTTTTTTTTTE BRRRRRRRRRRRAAAAAAAAA!!!!

Shiit verkar as grym❤️ tack för taggningen!!!

Jag hinner tyvärr inte läsa nu, och jag ska på semester i tre veckor nästan utan internet, så då läser när jag kommer hem :3

Men TACK TACK TACK att du
taggade mig johhana, jag är såå taggad på att läsa den sen! :3♥


EDIT; Underbart första kapitel :3♥

Älskar det!!

Supermysig början! Ser fram emot mer!

Yeeeey!! Ännu en ff av min favorit-ff-författare!
Den verkar vara jättebra! Ser fram emot nästa kapitel!



Det var samma rating på hennes förra ff. Så om du kunde läsa den kan du antagligen läsa denna också . Eller jag kanske har missuppfattat något x)

Underbaringar. Miljoner kramar till er! :* ♥
___________________________________
Kapitel 2
Ni vet det där föräldrarna som döper sina barn till normala namn så som Anne, Mary eller Jessica? Mina föräldrar tillhör inte den här gruppen. Eller ja, pappa tillhör inte den gruppen. Han har tydligen bestämt sig för att ge sina barn lite ovanliga namn. Wesley heter John i andranamn. Det var Poppy som valde det, men pappa valde Wesley. Enligt mig så kom min bror lindrigt undan. Jag fick namnet Austen. Austen Isabelle Collins. När jag berättar mitt namn för folk så frågar de alltid ifall det är en förkortning för till exempel Augustine men nej, jag heter Austen. Som om det inte räckte med att jag är en ¼ vilie, han ville få mig att stå ut ur mängden ännu mer. Jag packade in min koffert i bagaget på vår bil sent igår kväll. Allt för att slippa våra grannars konstiga blickar. Jag menar, vilken normal tonåring packar sina saker i en koffert när hon åker iväg till internatskolan? För det är vad mina föräldrar berättar för de nyfikna grannar som undrar vart jag tar vägen. De säger att jag går på en internatskola i Skottland. Vilket jag faktiskt gör men på den här internatskolan så räknar vi inte omkretsen på en triangel eller har presentationer om romarriket nej, vi brygger trolldrycker och har ett spöke som lärare. Om mugglarna bara visste vad deras grannar kan göra. Eftersom mina föräldrar är på jobbet så är det Maggie som skjutsar mig till stationen. Men hon följer inte med in, det har hon aldrig gjort. Maggie ger mig en kram och klappar mig på ryggen.
- Ta hand om dig. Jag ser fram emot dina brev, säger hon.
Jag nickar och vi skiljs åt. Inne på Kings Cross är det lagom med mugglare. Eftersom klockan är lite över halv elva så är de flesta på jobbet och det gör min promenad fram till barriären mellan perrong 9 och 10. Att dra en vagn med en stor koffert på genom en tjock massa av mugglare är inget som är särskilt roligt. I samma ögonblick som jag anser att ingen mugglare kollar på mig skyndar jag genom väggen och hamnar på perrong 9 ¾. Perrongen är full utav föräldrar och olika djur. Jag låter min blick vandra över allas ansikten och plötsligt känner jag hur det fladdrar till i magen. Som om smörgåsen jag åt till frukost fått liv och förvandlat sig till en miljon fjärilar. Så känns det. Känslan är mer än bekant och jag vet vad den beror på. Jag såg Honom. Men när jag låter blicken vandra igen får jag inte syn på honom. Han har försvunnit bland alla andra. Jag suckar och ska fortsätta att gå när någon kör på mina hälar.
- Du kan väl se dig för, säger jag och vrider på huvudet.
Jag tystnar när jag ser vem jag pratar med. Han tittar ner på mig med sina gröna ögon.
- Collins.
- Potter.
Sen börjar vi skratta och kramar om varandra. Eftersom Harry är minst ett huvud längre än mig så måste jag stå på tå för att inte krama honom med mitt ansikte i hans armhåla. Han drar fingrarna genom sitt rufsiga hår och rättar till glasögonen.
-Hur var sommaren? Hur mår Sirius? frågar jag.
Tillsammans går vi fram längst perrongen skjutandes på våra vagnar. Förutom sin koffert så har han även Hedwigs bur på vagnen.
- Sommaren har varit jättebra, säger han men jag kan höra att någonting är fel.
Det är då jag inser att han är ensam. Jag stannar och tittar mig omkring. Harry tittar frågande på mig.
- Vart är Ron och Ginny? Jag trodde att ni brukade komma hit samtidigt, säger jag.
Han grimaserar.
- Ron stötte på Lavender när vi gick igenom spärren.
Jag suckar och förstår precis vad det innebär. De kommer stå på perrongen och hångla tills det bara är fem minuter kvar innan tåget går. Vi är alla bekanta med Ron och Lavenders dans. De blev tillsammans i början av vårt sjätte år men har gjort slut och blivit ihop så många gånger att det inte riktigt går att hålla koll på hur deras nuvarande relationsstatus ser ut.
- Betyder det att de är tillsammans igen? frågar jag.
- Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning. Allt jag vet är att Lavender kom till Kråkboet för ett par veckor sedan. Det var lite annat som hände i samma veva så jag hade lite svårt att hålla koll på Ron, säger Harry och fortsätter att gå.
- Vad hände mer? frågar jag och skyndar efter honom.
- Bill och Fleur gifte sig, säger han snabbt.
Men jag förstår att det inte är allt, så jag stannar igen.
- Harry! säger jag bestämt.
Han suckar och tittar på mig genom sina runda glasögon.
- Jag tänker inte ha det här samtalet här på perrongen Austen. Vi får tala mer sen, säger han och ler ett snett leende.
Jag nickar och han går vidare. Med hjälp från någon okänds förälder får jag in min koffert i tågets bagageutrymme och kan smidigt och lätt gå ombord tåget för att börja leta bland kupéerna efter min vän. Jag hittar Daphne i mitten av tåget. Hon sitter med blicken riktad neråt i ett exemplar utav Häxornas värld men när jag öppnar dörren tittar Daphne på mig och ler. Vi kramar om varandra och jag sätter mig sen framför henne. Daphne lägger bort tidningen och lägger en av sina mörka hårlockar bakom örat.
- Hur är allt? frågar hon.
- Bara bra. Jag pratade med Harry precis, säger jag.
Daphne fnyser. Precis som Wesley så är Daphne inte särskilt förtjust i min breda vänskapskrets.
- Jag kommer aldrig förstå varför du frivilligt umgås med dem, säger hon och skakar nedlåtande på huvudet.
- Jag gillar dem, säger jag och lutar mig tillbaka.
Det är inte första gången som hon och jag har den här diskussionen. Och jag vet att det inte är sista. Daphne lägger ett av sina långa ben över det andra och när hon böjer sig fram faller hennes mörka lockar framåt och omringar hennes ansikte.
- Har du sett honom än? frågar hon nyfiket.
Jag nickar.
- Jag såg honom lite snabbt ute på perrongen man han var borta på två röda sekunder, suckar jag.
Min bästa vän fnittrar och rätar på sig igen. Med sina blåa ögon tittar Daphne länge och fundersamt på mig.
- Vad ser han i henne? Jag menar, du är en ¼ vilie. Det kan inte bli bättre än så, säger hon.
- Draco tycker tydligen inte det, säger jag samtidigt som jag lutar mig fram och lånar hennes tidning.
Draco Malfoy. Slytherins okrönta kung och mitt crush. Eller som Daphne skulle kalla det, min obotliga förälskelse. Jag har varit kär i Draco sedan första gången vi träffades och det var för sju år sedan. I sju år har jag skrattat alldeles för högt åt hans skämt, fått fjärilar i magen varje gång vi råkat röra vid varandra och spenderat all min lediga tid klottra ner hans namn på pergamentbitar som jag sen eldat upp. Sju år av känslor som inte är besvarade. Daphne säger att han kanske bara är blyg men hon vet precis lika mycket som jag att det inte stämmer. Draco är inte blyg. Han är bara inte intresserad. Någon dag får jag nog försöka komma över honom men så länge vi går i skolan och jag får se honom varje dag så vet jag att det är omöjligt.

Efter att halva resan har gått och vi har ätit upp nästan alla kittelkakor och pumpapastejer som vi köpt öppnas kupédörren. Vi tittar upp och alla nerver i min kropp skriker till.
- Här sitter ni och har det trevligt, säger Draco och lutar sig mot dörrkarmen.
Bakom honom står Blaise Zabini, en utav Dracos ständiga följeslagare. Både två kliver in i kupén och för ett par sekunder så ser det ut som att Draco är på väg att sätta sig intill mig men Blaise hinner före. Besviket tittar jag på när Draco istället sätter sig intill Daphne på andra sidan. I ögonvrån kan jag se hur Blaise tittar på mig. Blicken påminner om den blick som hundar får när de ser mat. Den är obekväm
- Hur är läget Blaise? frågar jag och bläddrar blad i tidningen.
- Bara bra. Hur mår du Austen? frågar Blaise och jag kan se hur hans blick fortfarande är som svetsad på mig.
- Hon bryr sig inte idiot. Hon frågar bara för att att få dig att sluta stirra på henne som om hon vore en köttbit. Austen är bara för snäll för att säga något, svarar Draco i mitt ställe.
Blaise harklar sig och tittar snabbt bort. Det hettar lite på mina kinder och jag känner mig generad och glad över att Draco försvarade mig. Och eftersom han såg hur Blaise tittade på mig, innebär det att han tittade på mig? Eller råkade han märka det när han bara helt normalt lätt blicken vandra i kupén?
- Du är en riktig gentleman Draco. Står upp för dina vänner när vissa personer beter sig som idioter, säger Daphne och ger Blaise en kort blick.
Han morrar lågt men säger inte emot henne. Det är så här jargongen brukar vara i vårt gäng. Nedlåtande och taskig. Jag är den enda som försöker hålla en god ton.
- När vi ändå är inne på ämnet män, vart har du Pansy? frågar Daphne.
Den här gången är hennes ord riktade mot Draco. Han lutar sig bakåt med armbågarna på ryggstödets topp och brer ut sina ben i vad som blir en otroligt grabbig position.
- Jag lämnade henne i prefektvagnen. Hurså? frågar han.
- Jag ville bara veta ifall ni fortfarande är tillsammans, säger Daphne och rycker på axlarna.
- Ja, vi är fortfarande tillsammans. Inte för att du har någonting med det att göra, fräser Draco.
Pansy Parkinson. Min fiende och Dracos flickvän sedan två år tillbaka. Daphne och jag delar sovsal med henne och två andra tjejer. Man kan säga att det är vi mot dem. Jag och Daphne mot Pansy, Millicent Bullstrode och Tracey Davis. Pansy har aldrig gillat mig och jag tror det beror på att hon vet om mina känslor för Draco. Och eftersom det är hon som är hans flickvän ger hon mig alltid ett vinnande hånleende när hon får chansen. Daphne knycker med huvudet och tittar ut genom fönstret. Jag tittar på Draco. Till min förvåning möter mina blåa ögon hans gråa. Jag ler ett generat leende och tittar ner i tidningen igen. Blaise lutar sig fram och en utav de kittelkakor som jag har kvar. Han tar ett stort bett i den.
- Några planer på hur vi ska ta oss igenom det här året? frågar han samtidigt som han tuggar.
- Bara den vanliga: Reta Potter, säger Draco och tittar på sin vän med avsmak.
- Austen pratade med Potter förut. Det såg ut att ha ett väldigt…intimt samtal, påpekar Daphne.
Jag tittar frågande på henne och hon ger mig en diskret blink tillbaka. Draco och Blaise tittar på mig.
- Austen och Potter? Nog för Austen är äckligt snäll men hon är inte dum i huvudet, säger Draco och skakar på huvudet som om han inte vill tro på Daphnes ord.
Vilket han inte borde eftersom de inte är sanna.
- Dessutom, är inte Potter tillsammans med hon den där Weasley? frågar Blaise och borstar bort kaksmulor från sin tröja.
- Hon heter Ginny och ja, de är tillsammans. Vi hade inget intimt samtal utan vi hade en helt vanlig konversation mellan två vänner. Jag är inte intresserad utav Harry, säger jag bestämt.
- Men vem är du intresserad av? frågar Daphne.
Vad är det hon håller på med? Om hon tror att det här kommer fungera så tror hon fel.
- Ingen. Jag är inte intresserad utav någon, säger jag och tittar ut genom fönstret.
Gröna landskap svävar förbi med vad som ser ut att vara ljusets hastighet. Det är lunchtid och det är nu som solen står som högst på himlen. Solens strålar skiner in genom fönstret och värmer mitt ansikte. Jag talar sanning. Jag är inte intresserad utav någon. Ingen förutom Draco.