Camp for Elementalists PRS

När Nolans mamma äntligen hade fått bekräftelse om att de hade kommit rätt gick hon fram till honom för att säga hej då. Hon omfamnade honom och kysste honom på kinden, något som Nolan vanligtvis inte brukade ha något emot förutom det faktum att han inte ville bli dömd av folket här innan han ens hann lära känna någon.
"Du lovar väl att ringa?" Nolan försökte låta bli att få ett mindre sammanbrott. Att hans mamma alltid skulle oroa sig så? Han skulle ringa. Han hade kläder. Han hade pengar. Det fanns mat. Det fanns täckning. Hon behövde inte oroa sig för något. De skulle inte vara här flera år. Kunde hon inte bara gå?
"Självklart. Vad ska jag annars göra på dagarna?" Han pressade fram ett leende, och fick i gengäld ett tillbaka. "Vi ses, hälsa lillsyrran."
"Det lovar jag", svarade hon innan hon tog en djup suck och vände sig om för att gå. "Ha kul nu älskling, och skaffa nya vänner!" ropade hon lite väl högt. Fastän ingen riktigt vände sig om för att se, visste Nolan gott och väl att de hade hört.
Han satt kvar en stund till efter att hans mor hade gått. Han visste inte riktigt varför, utan kände helt enkelt bara för det.
Han var här nu. Det var inget påhitt. Men han var tvungen att försäkra sig om att hans krafter fortfarande fanns kvar, att det här inte bara var en underlig dröm. Försiktigt drog han upp ena ärmen, och och såg ner på sin seniga hand. Han var varm, blodådrorna hade svullnat upp mer än vanligt. Om det verkligen var på grund av värmen, eller om det bara var han som var ovanligt pirrig, visste han inte. Tanken på att han skulle kunna få använda sina krafter fritt utan att behöva dölja dem var svindlande.
Ett litet svep med handen och-
"Ursäkta." Nolan drog hastigt ner sin arm igen och gömde den diskret bakom ryggen av ren vana. Han såg upp på kvinnan framför honom. Hon såg inte ut att vara många år äldre än han själv. Hon hade rött hår, jadegröna ögon, och ett par ljusa fräknar på näsan. Samma kvinna som hans mor hade pratat med. Uppenbarligen hade hon lämnat sitt bord för Nolans skull, vilket han inte alls kände sig bekväm med. Kvinnan såg vänlig ut, och precis som Nolan hade förutspått log hon milt mot honom. "Det var inte meningen att skrämma dig. Vad jag ville fråga var vad du heter och vad du har för element. Din mamma pratade med mig, och-" Där slutade Nolan att lyssna. Han var tvungen att tänka efter. Inte för att han hade glömt bort sitt namn, eller liknande utan bara för att få rensa tankarna.

Så fort han skrivit in sig fick han nyckel, och blev ombad att gå till en stuga för att packa upp sin saker, för att sedan efter det åter samlas i salen han befann sig i för tillfället.
Lydigt lyssnade Nolan på kvinnan vid namn Irene, och bara några minuter efter befann han sig utanför stuga nummer sju.
~
Sant. Jag får underhålla mig med påhittade karaktärer och en hel del onödiga tankar och miljöbeskrivningar. :c

Kvinnan var tydlig i sina instruktioner och log konstant, som i ett försök att få honom att känna sig välkommen. Lucien kände något av spänningen förvinna då han talade med henne och tackade artigt då han fick nyckeln till stugan han skulle dela med någon annan.
Stämningen i rummet var lugn, men också förväntansfull. Lucien hörde hur en mor tog farväl av sitt barn längre bort, och log litet åt hennes uppmaning att han skulle skaffa vänner. Då han fått sin nykel vände han sig om och lät inte blicken fastna på den långa, mörkhårigck killen vars mor närmade sig ytterdörren.
Med väskorna åter i hand och en ny nyckel i fickan gick Lucien ut och nådde dörren samtidigt som modern. Han höll upp dörren för henne och fick ett leende 'tack' till svar, innan kvinnan gick över till sin bil. Lucien började vandra mot stugorna, som sanningen att säga var mer vad han hade föreställt sig att det här lägret skulle vara än den stora huvudbyggnaden. Då han gick fångade han skymtar av en glittrande sjö mellan träden.
Stugan kunde inte riktigt kallas rymlig. På verandan fanns det två identiska dörrar, som ledde in till två identiska rum. Lucien valde ena utan att tänka på saken mer, och lade sina väskor intill en av sängarna. Det fanns två sängar i var rum, två skåp, ett skrivbord och en liten toalett. Väggarna doftade vagt av tjära, och filtarna på sängen hade blivit lappade. Lucien var verkligen ur sitt normala element (haha) här.

Nolan granskade stugan ett tag, vandrade med blicken mellan de två dörrarna. Vilken skulle han välja? Inte för att det spelade någon större roll, då nyckeln säkerligen ledde till två par identiska rum. Men det störde honom. Vilket rum skulle han välja? Stugan såg mysig ut i helhet. Den var enkelt byggd, men på något sätt verkade den så bekväm. Den påminde honom om stugan han brukade tillbringa sina somrar i som liten. Hela miljön; träden som omringade dem, sjön som han hade skymtat på vägen till stugan. Det faktum att han kunde vara sig själv när han ville, och var han ville var överväldigande. Det gav honom en känsla han inte riktigt kunde beskriva med ord. Han kände sig förväntansfull, spänd inför vad som skulle hända härnäst. Att vara såhär fri hade han aldrig varit förr, han hade aldrig haft möjligheten.
Nolan såg ner på nyckeln han höll framför sig. Den var liten och söt med en nyckelring som hade stugans nummer inristat. Han tvingade sig själv att inte tänka mer på beslutsångesten. Efter ett djupt andetag satte han in den lilla järnbiten i ett av låsen, och vred sedan om. Därpå drog han in sina saker i rummet, och skulle precis se sig omkring vart han kunde ställa väskorna, när han upptäckte att han inte var ensam i rummet. En pojke med honungsblont hår stod vid sängen åt vänster, och av ren förvåning stannade Nolan upp. Han hade varit väl medveten om att han skulle få dela rummet med en annan, men under alla omständigheter hade informationen lyckats fly undan hans minne. Han ställde undan sina väskor och beslöt sig sedan för att gå fram till sin nyfunne rumskamrat.
"Ehm", var tydligen det enda Nolan kunde få fram i det ögonblicket. "Jag ber om ursäkt om jag störe." Han sträckte fram handen och harklade sig lågt. "Mitt namn är Nolan, trevligt att träffas."
~
ÄNTLIGEN skrev jag, haha. Förlåt! ♥

Lucien gick över till en av sängarna och släppte sina väskor på den. Han hade aldrig upplevt något liknande, och han var inte riktigt säker på om han skulle tycka om det, att leva så här... primitivt, enkelt.
Lucien strök de grova filterna med pekfingret och rynkade lätt på pannan. Kanske om han ringde sin fader skulle han tillåtas att återvända hem. Fast nej, Luciens far hade varit mycket bestämd om att Lucien skulle lära sig kontrollera sina krafter. Dessutom hade han en ny flickvän - någon rysk modell som var tjugo år yngre än han - och de ville antagligen inte ha Lucien i vägen.
Lucien svängde sig om då dörren öppnades, och innan nykomlingen märkte honom fick han en sekund på sig att granska sin blivande rumskompis. Han hade en skarp haka, höga kindben och mörkt hår, och Lucien kände igen honom från hallen. Det var hans moder som varit högljudd i sina adjöer.
"Inte alls", svarade Lucien med ett snett leende och tog Nolans hand. "Lucien Morgenstern."

Första intrycket var alltid jobbigt, för att inte tala om att Lucien var rumskompisen Nolan var tvungen att imponera på.
Han hade ett rätt så alldagligt utseende, ändå fanns det något unikt hos honom. Något som Nolan inte var särskilt bekant med. Kanske var det de isblå ögonen, eller det sneda leendet. Berodde det möjligtvis på rösten, eller var det bara karisman Nolan hade reagerat på?
Nolan nickade lätt mot Lucien och drog sedan tillbaka sin hand. Han vände sig om för att ta hand om sina saker.
"Hur känner du angående det här?" Bäst att inte låta konversationen dö. Pinsam tystnad var något Nolan bara inte kunde hantera. Han slängde väskan han hade på axeln på sängen, medan han ställde resväskan bredvid. Sängen var inte särskilt stor, och han var bara tvungen att sätta sig för att kunna mäta studsigheten. När han några sekunder senare fick syn på en byrå sneglade han ner på sina väskor. Skulle kan packa upp nu tro? Han vände sig om för att se hur Lucien hade gjort, men lade snart märke till att han var i samma stadium som Nolan. Därför beslöt han sig för att invänta Luciens svar.

Lucien vände huvudet lätt snett då han studerade sin rumskamrat. Detta var något han gjorde utan att tänka på saken, något han ofta gjorde då han mötte något nytt eller intressant. Nolans hand var varm och Lucien kunde känna hans hy mot sin även efter att den andre hade satt sig på sin säng. Vid hans fråga tappade Lucien leendet, även om den snabbt uppenbarade sig på nytt i en mer sarkastisk ton, följ av en missnöjd glimt i ögonen Lucien försökte gömma med att se upp mot taket. Även han hade satt sig på sin säng med ryggen mot väggen, utanpå fullständigt avslappnad.
"Ärligt sagt skulle jag vilja vara nästan var som helst mer än här just nu", svarade han. "Jag är inte van vid... sådant här", avslutade han med en gest av handen, med vilken han försökte beskriva allt i den här platsen. Naturen, de små stugorna, de andra ungdomarna, den definitiva bristen på rikedom han var så van vid. I sina designer kläder som Lucien bar som en andra hy kände han sig malplacerade och förväntade sig nästan att någon vem som helst skulle komma in och meddela att han inte hörde hemma här, att de gjort ett misstag. Lucien kunde hålla med om det.
"Du då? Har du varit här förr?" undrade han, för det fanns något i Nolan som fångat Luciens intresse. Hur han utan att tvekat hade gått fram till Lucien då han såg honom. Att hans mor faktiskt brydde sig on den långa ynglingen tillräckligt för att hämta honom själv. Fast kanske de inte bara hade råd till en chaufför som kunde köra runt på Nolan. Hur som helst, var Lucien än inte allt för besviken i sin lott med rumskamrat.