PRS] Tonks & Wal

Koncentration. Andas in - andas ut.
Med darrande hand tog Evoric upp den sista grenen till sitt mästervärk. Han fick inte förstöra det nu. Det var bara en kvar, och sedan var han klar.
Lugnt och stilla lade han ner grenen mot de andra som skulle föreställa en träkoja av något slag. Men just som han släppte den rasade allt samman med ett brak, och Evoric kunde inte undvika att få ur sig ett irriterat stön. Han må ha växt upp nära skogen, men hans folk levde vid vattnet. Det var vatten som var hans specialité, inte någon himlans skog. Om han ändå kunde leva under vattnet, då skulle han flyttat dit bestämt.
I tystnad funderade han på vad det var han hade missat, och precis som han kom på att det behövdes något sorts rep för att hålla ihop grenarna - hörde han en röst. Fastän den lät orolig, hörde han den lika klart som bjällror.
Han vände sig om, såg sig omkring efter vad- vem som skulle kunnat åstadkomma ljudet.
"Är det nå-" Han harklade sig då hans röst inte ville lyda, men lika bra var det för vad hade han egentligen tänkt med? Var han så naiv? Han var ju på flykt. På rymmen! Inte kunde han avslöja sig såhär. Plötsligt hörde han ännu ett prassel, och han visste att han bara hade några sekunder på sig innan han skulle bli hittad. Hittad och tvingas tillbaka. Därför gjorde han det första som dök upp i huvudet på honom. Han slet åt sig sitt knyte och hoppade bakom närmaste träd.
Knivskaftet kramade han om hårt, samtidigt som han inväntade det som nu skulle hända.
~
Okej, det var lite random, sry.

Inte alls xD Det var bra^^
-

Rachel såg sig oroligt om efter källan till prasslet. Hon stod tyst och stilla tills hon inte hörde något mer. "Någon?" sa hon lågt. Hon ville veta vem det var som fanns där ute, hon ville inte bli överraskad, men hellre det än att det var något djur. Hon hade aldrig varit i skogen nästan, bara innanför slottet. Hon var blek och lätt mörk under ögonen på grund av inomhusvistelsen och var inte byggd för att gå så mycket.
Hon gick tillslut på lite, det var mörkt nu så hon fick hitta någonstans att sova. Hon gick och utan att se det själv gick hon förbi trädet där en man satt, han skulle kunna se henne men inte hon.
Men hon såg den hoprasade kojan. "Vad i?" mumlade hon och satte sig på knä och såg på allt. Hon tog några av pinnarna i sin famn, kanske hon kunde göra något med dem. Hon vände sig om för att hitta en bättre plats och såg då mannen. Hon tappade pinnarna och backade instinktivt bakåt. "Vem...vem är du?" stammade hon.

Evoric kunde höra hur fotsteg närmade sig honom, men han tvingade sig själv att stå kvar.
När rösten hördes igen ryckte han till, som om han var rädd att han reda blivit funnen. Personen var nära nu, och skulle Evoric vara ärlig så gjorde mörkret det inte ett dugg lättare. Så kände han hur en gestalt korsade hans väg. Om han inte såg helt fel var det en ung kvinnas gestalt. Hon hade en lång, slank kropp som präglades någorlunda av kvinnliga former. Utan att riktigt ha förstått vad han sett, stirrade han bara på kvinnan. Hon närmade sig hans lilla grenhög och när hon tog upp dem kunde Evoric inte låta bli att rynka undrande på pannan. Det var ju hans grenar? Borde han göra något? Borde han kliva fram och säga vilka de egentligen tillhörde? Eller var det kanske för riskabelt?
Hur som helst hann han inte tänka på det särskilt länge till förrän kvinnan vände sig om mot honom, och med en duns föll grenarna till marken. Lika paff var Evoric som inte hade hört ett ord vad kvinnan hade sagt. Han hade sett hur hennes läppar hade rört sig, men kunde trots det ändå inte urskilja orden. Var det av ren förskräckelse, eller var det möjligtvis av lättnad?
När Evorics hjärna väl hade kopplat vad som hade hänt visste han inte vad han skulle säga. Skulle han be henne att upprepa vad hon sagt, kanske?
Men så upptäckte han kniven han hade i handen, och sänkte den automatiskt.
"U-ursäkta", var korkat nog det enda han fick fram. "Jag såg er inte", fortsatte han i hopp om att den ursäkten räckte.

Rachel kände sig verkligen iaktagen. Hon såg sig om gång på gång men såg aldrig något mer än träd och mörker. Men vad som helst kunde befinna sig i mörker. Och om det var något stort djur eller någon som ville henne illa hade hon ingen chans. Hon var liten och otränad, finlemad som den prinsessa hon var. Hon hade visserligen en kniv i väskan på ryggen, men den hjälpte nog inte så mycket.
Då Rachel väl upptäckt mannen kände hon sig först lättad, nu visste hon vem som låtit, men sedan rädd. Mannen kunde vara illvillig. Hon upptäckte hans hand som höll i en kniv. Hon backade bakåt igen tills hon plötsligt snubblade på en av grenarna och föll bakåt. Hon gjorde inte illa sig, men var bara rädd.
"Såg mig inte?" fick hon fram och såg upp på honom. Han var en alv, precis som hon, var han från hennes kungarike? Om han var det skulle han nog känna igen henne, om inte....Då måste han vara en alv från deras fienderike, och då kunde han döda henne.
"Vem är du?" upprepade hon igen och försökte ta sig upp. "Och vad gör du här?". Hon strök håret ur sitt ansikte och drog manteln tätare om sig då det var kallt. Hon studerade mannen igen, han var stilig...Men det spelade ingen roll om han hade tänkt använda kniven mot henne.

Hon såg rädd ut, men med tanke på kniven var det väl inte så konstigt. Evoric svepte snabbt med blicken över henne, på tecken efter vapen. Vad han kunde se var hon obeväpnad, men hon hade en ryggsäck, och vem visste vad som kunde finnas där.
Han beslöt sig därför för att inte lägga ifrån sig kniven.
Kvinnan såg inte ut att vara särskilt vältränad, men man skulle aldrig underskatta någon. Hon var en alv, precis som han. Det kunde han gott och väl se på de spetsiga öronen som stack fram bakom huvudet.
Då hon ännu en gång ställde en fråga skämdes Evoric. Inte sett henne? Såklart han hade sett henne, varför sa han ens det? Det var en vek ursäkt, och han förväntande inte att hon skulle tro på honom heller. Faktum var bara att han hade blivit så chockad av hennes åsyn att han helt enkelt inte klarat av att reagera.
"Jag ber återigen om ursäkt. Mitt namn är-" Just som han skulle presentera sig insåg han att hon inte visste vem han var. Om hon inte visste vem han var, betydde det att hon inte kom härifrån, och om hon inte kom härifrån, betydde det att hon var en fiende till hans far. En fiende till hans rike.
Evoric svalde tyst. Nu gällde det att tänka snabbt.
"Mitt namn är Mython", ljög han. "Min familj blev dödad av Mindors soldater, jag begav mig därför iväg..." Lögnerna bara for ur honom.
Han ville inte döda henne, och han ville inte bli dödad. Det fanns helt enkelt inget annat han kunde göra än att ljuga. Därför hoppades han innerligt att hon skulle tro på hans ord. "Jag ville bara bort från... allt blod."
~
ok, detta var icke det bästa men mm :s

Rachel såg på mannen och visste inte vad hon skulle göra, varför hon ens frågade vem han var. Han kunde inte vara från hennes rike, då skulle han känna igen henne. Men om han var från det andra riket och vore illvillig skulle han nog ha försökt sig på något, dödat henne eller försökt få med sig henne.
Hon litade inte på honom, men hon fruktade inte för sitt liv heller. Hon tog sig upp från marken tillslut och borstade bort skräp från sin klänning.
"Okej..." sa hon sedan sakta och lyssnade på det han sa. Han lät tveksam, talade han sanning? Men hon hade egentligen inget med det att göra, hon visste det. "Mitt namn är Arwen" ljög hon sedan med. Berättade hon sitt riktiga namn skulle han nog veta vem hon var, hon var den enda alven i riket som hade ett vanligt människonamn. Hennes föräldrar hoppades en dag få styra över människornas rike med, och hade då gett henne ett vanligt namn så alla skulle veta vem hon var lättare.
"Och...jag rymde från min familj, de tänkte gifta bort mig" mumlade hon. Det var faktiskt sant, hon skulle giftas bort även om det var några år kvar. Hon talade i princip sanning förutom att hon inte berättade att hon var prinsessan.

Evoric nickade tyst. Arwen. Det var ett fint namn. Han visste många som hette det.
Försiktigt stoppade han undan dolken, och sträckte sig efter sitt lilla pack. Just som han gjorde detta kände han hur hans armband gled ner till handleden. Han frös mitt i akten, granskade det utsökta smycket han en gång fått av sin mor. Det var ett handgjort smycke, och inte bara ett smycke som någon med pengar skulle kunna ha råd med. Armbandet var gjort i månguld. Guld som låtit sola sig i månens sken i flera tusen år, för att sedan blekna och nå en silverliknande färg om natten. Stenarna som dekorerande armbandet var safirer, och tillsammans bildade de ett mönster, likt de krumelurer som hans slott var täckt i. Krumelurer som symboliserade hans bakgrund, hans släkte, hans identitet.
Om Arwen fick syn på detta hade Evoric varit en dåre som hade trott att han skulle kunna ljuga sig till att vara en av dem. Hans kläder hade varit en sak. De må vara sydda i silkeslena tyger, men han skulle fortfarande kunna vara en vanlig alv... en vanlig alv med en hel del pengar.

Kvickt drog Evoric ner ärmen för att dölja sitt armband. Han grabbade åt sig sin läderväska, vände sig sedan mot Arwen, med ett stelt leende på läpparna.
"Dåså", började han. "Jag antar att vi är i samma situation."
~
jag skriver långsamt aki

Rachel var glad att han verkade gå på hennes lilla lögn. Eller snarare att hon undanhöll information. Men trots att han endast var en främling fick hon dåligt samvete. Hon hade uppfostrats till att aldrig ljuga, det var fult att ljuga. Men hon gjorde det nu ändå.
Hon märkte först inte hans armband, hon hade själv ett halsband med en sten med rikets symbol på, men den var gömd innanför klänningen. Men hon fick en liten glimt utav armbandet precis innan han drog ärmen över det. "Jag antar det..." sa hon lågt och såg sig om. "Jag måste hitta någonstans att sova, och gömma mig..." mumlade hon. Hon ville inte bli hittad.
"Jag antar att det här är ditt ställe?" sa hon sedan och gjorde en gest mot den ihopfallna kojan. "Jag ska inte störa dig något mer" mumlade hon och vände sig om för att gå.

Evoric försäkrade sig om att Arwen inte misstänkte något. Hon visade inget tecken på att ha gjort det, men man kunde aldrig veta. Så länge hon inte gjorde det skulle det inte vara någon fara att dela hennes sällskap. Om hon trodde på honom - att han i hela sitt liv bott i deras rike - skulle hon i alla fall inte vilja döda honom, och det var alltid något positivt.
Dessutom kunde Evoric inte låta bli att tycka det var spännande. Han hade sällan fått träffa alver som han själv fattat tycke för, utan det var hans mor och far som bestämde vem som skulle bli hans vän, hans fiende, hans gemål. Men det var över nu. Nu var han fri att komma och gå som han ville. Som Mython Tibbet var möjligheterna att börja om, stora. I alla fall i Endori. Men tills dess behövde hans föräldrar lugna sig. Tills dess behövde han leva i skogen så pass länge att de var tvungna att anta att han blivit dödad. Först då skulle han kunna ta sig ur skogen och leva som en bland folket i Endori. Och tills dess behövde han verkligen bli av med sitt armband.
Evoric hukade sig ner och tittade fundersamt på grenarna. Efter att ha granskat dem en bra stund suckade han och skakade lätt på huvudet. De där kvistarna var alldeles för tunna för att kunna ge något bra skydd, för att ens kunna göra någonting alls. Förmodligen skulle han hitta bättre ställen att slå läger på, men natten började närma sig, och han hade ingen aning om vad för varelser det fanns i skogen. Han reste sig upp.
"Bäst att vi börjar gå då." Han log svagt mot Arwen, samtidigt som han gick längre in i skogen. "Kommer du? Vi har inte hela natten på oss", flinade han.

Rachel undrade om det Mython sa verkligen va sant, att hans familj blivit dödad. Hon visste inte vad hon skulle hoppas på, hon ville såklart inte att hans familj skulle vara död. Men hon skulle bli besviken om hon fick reda på att han ljugit. Han skulle också kunna komma på att hon ljugit.
Hon ville bara få leva i skogen ett tag, slippa vakter, plikter och sina föräldrar. Att behöva vara tyst och lydig. Nu tänkte hon göra som hon ville för ett tag, äta hur mycket hon ville, säga vad hon ville.
"Vänta va?" sa Rachel sedan en aning förvirrat innan hon förstod och log då svagt med. Hon började gå med honom. "Jag kommer". Hon gick bredvid honom och såg upp på honom då han var en bit längre. Hon noterade ännu en gång hur stilig han var, och på något sätt kändes nästan hans ansikte bekant.

(Som jag tänkte det när jag föreslog iden skulle de börja gilla varandra väldigt fort, nästan förälska sig snabbt, men sedan bli ovänner när de får reda på varandras identitet xD Men fick en ide tills efter det...Kanske Rachel, eller Evoric blir hittad av sina föräldrar och blir tillbakatagen så den andra måste gå och rädda den?)