Fred och George-Utan varandra

George väntade. Han satt på en sten utanför skogskyrkogården.
"Vi möts där", hade Hermione sagt. "Jag ska förklara allt"

Men fanns det verkligen något sätt för honom att träffa Fred? Hoppet och glädjen dom blossat upp inuti honom när Hermione hade sagt att det fanns det hade för länge sedan slocknat. Fred var död. Det fanns inget sätt för dom att träffas. Fast...dom levde ju i en magisk värld, fanns det kanse en liten chans att...NEJ! Han skulle bara bli besviken när det visade sig att det inte fanns något sätt.

"George...", sa Hermione försiktigt.

George vände sig snabbt om. Hermione stog några meter bort på stigen. Hon hade en bok och några anteckningar i handen och hon såg anfådd ut. Hon hade tydligen sprungit dit utan att George hade märkt det.

"George. Kom", sa hon och satte sig på stigen. "Jag måste visa en sak."

Medans hon bredde ut sina anteckningar på stigen så gick han emot henne och satte sig brevid.

"Jo. Du tror säkert att jag skojade när jag sa att du kunde träffa Fred"

"Jo..", mumlade George.

"Jag trodde ett tag att det inte skulle gå men...jag har hittat ett sätt!" sa hon upphetsat.

"Hur då?" frågade George tvivlande. "Fred är död Hermione. Hur kan man prata med någon som är död?"

"Jo. Du vet ju att man pratar om tvillingsjälar. Personer som står så nära varandra att dom nästan kan läsa den andres tankar och veta vad den vill. Jag har sett på dig och Fred. Ni är som det på ett speciellt sätt. Ni två är verkligen identiska. Sånna personer kan..."Hermione drog ett ljupt andetag. "Sånna personer kan kommunicera även efter den enes död. Men det är verkligen väldigt farligt! Det beror på hur mycket du kan offra för att få träffa Fred..."

"Jag vill inget hellre än att träffa Fred", avbröt George upphetsat. Kanse...fanns det en liten strimma hopp ändå.

Hermione fortsatte: "...du måste vara OTROLIGT försiktig! Jag vet hur du och Fred är. Ni vill tänja på gränserna men...ni får inte det nu! Om ni riskerar det bara en aning för mycket så kan ni båda försvinna. Gå upp i alltet och aldrig synas till igen! Det är därför det är så OTROLIGT farligt! Dethär är inte som tidvändare. Det handlar inte om erat liv eller förstånd. Det handlar om hela er EXISTENS!"

"Ja!" sa George. "Jag förstår precis! Men jag förstår fortfarande inte hur det ens kan fungera..."

"Jo", sa Hermione. "Du gör såhär..."

Ja..dethär vart lite av en prat del Förhoppningsvis så händer det lite mera i nästa del Kommentera, bevaka och sånt så ses vi nästa gång! Hejdå och hoppas att ni hade en trevlig läsning♥

Bevakar ♥

Superbra!!

Snälla skriv mer.

H@nna när kommer nästa kapitel?

Hej! Förlåt för att jag inte uppdaterat men min ursäkt är.....ush! Nej, jag har ingen ursäkt. Förlåt så hemskt mkt! Jag har väl bsra varit lat helt enkelt Hoppas att ni fortfarande vill läsa fastän jag är sä usel på att uppdatera Men, okej! Hoppss att ni är nöjd med denhära delen iaf Kram♥ Jag taggar er här eftersom ni anars inte kan se att jag har lagt upp ett kapitel:

Mr.Lupin
Hedwig96
Penelope Clearwater
Elinaey
Airi
Alvapersson1

Uggla mig gärna (eller kommentera) om du läser och jag inte skrivit upp dig här




George satt på sin säng med en spegel i handen. Han hade suttit där länge nu och bara tittat på sin spegelbild. Sitt eldröda hår, sina klarblåa ögon och hans fräknar som täckte hela ansiktet. Om han vred huvudet så att sidan där han förlorat ett öra försvann så kunde han inbilla sig själv att det var Fred han tittade på.

"Ta ett föremål som påminner dig om Fred", hade Hermione sagt. "Ett föremål som känns starkt och fullt av magi."

Spegeln fick honom att inbilla sig att det var Fred som såg honom. Att det var Freds kristall-liknande ögon och inte hans egna. Den kanse inte var magisk men när han och Fred var små, när Bill började på Hogwarts, och Fred och han hade blivit förkrossade över att deras farfar hade dött så hade Mr Weasley ristat in symboler i träet på spegelns baksida och sagt att om dom ville prata med farfar igen så skulle dom prata till sina spegelbildar. Då skulle han höra. George hade intalat sig att det fungerade på samma sätt med Fred och honom.

Spegeln fungerade nu, för honom, exakt som Erised-Spegeln. Han såg den person som han längtade så att det gjorde ont efter att få träffa.

George tog fram en liten flaska med purpurr-rött innehåll ur sin ficka.

"Häll dethär på föremålet, vänta några sekunder och..."

Han gjorde som Hermione hade sagt och tömde ut alltihop på spegeln. Den vart först bara blöt av saften men övergick sedan till och bli helt torr igen. Sedan började själva spegel-glaset lysa med en gyllene färg, nästan som om solen hade skickat sina lysande, gula strålar emot det. George tittade ut igenom fönstret, men solen hade inte gått upp ännu.

"...viska sedan Freds namn till spegeln."

George tänkte förbryllat på det som Hermione hade sagt. Hur skulle det hjälpa honom? Han gjorde ändå som hon hade sagt.

"Fred?" viskade han tveksamt till spegeln. "Fred Weasley?"

Som på given signal började spegeln vibrera. Hans händer var fastlåsta runt den och hans ögon fästa på glaset. Långsamt, mycket långsamt så snurrade en skuggig skepnad emot honom ifrån andra sidan spegeln. Den var där på andra sidan glaset, och nu var den så nära att bara ansiktet fick plats i spegeln. Sedan, fortfarande mycket sakta, började suddet klarna. George såg chockat på medans figurens konturer klarnade. Personen var nu så tydlig att George såg varenda detalj av hans ansikte. Det eldröda håret, den solbrända hyn och dom kristallblåa ögonen.
George viskade, tveksamt men ändå förunderligt tydligt, det namn som uppsökt hans drömmar ända sedan det andra slaget, och han såg hur pojkens ögon, som var så lika hans egna, vidgade sig av chock när han såg hålet där Georges öra suttit.

"Fred?"



Fred gick långsamt uppför trappan. Den såg ut att vara av vit marmor men matrialet kändes precis som allting annat här, var han nu var någonstans. Remus hade sagt att han kunde sova här uppe men hans huvud surrade av frågor så att han knappt kunde tänka. Och hans bröst kändes tungt av gråt. Han, Fred Weasley som aldrig grät. Tårarna sipprade långsamt nerför hans solbrända kinder. Plötsligt så hörde han sitt namn.

"Fred? Fred Weasley"

Orden uttalades av rösten han kunde känna igen var som helst! Den röst han aldrig hade glömt och aldrig skulle glömma. Rösten han hörde varenda gång han själv talade, rösten som en annan varelse också ägde.

När rösten hade sagt dom orden så kom det ett ljusblått sken som lyste upp hela "rummet" eller vad man nu ska kalla det. Ljuset snurrade snabbt runt medans det bytte färg till orange och sedan blev purrpur-rött. Ur ljuset trillade det ett föremål. Det saktade ner precis innan det slog i marken och landade sedan mjukt.

Fred gick som i slow-motion fram och tog upp föremålet. Han kände genast igen det som "tvilling spegeln". Den spegel som hans far hade gett honom och George när farfar hade gått bort...

Han vände på spegeln och såg sin egen spegelbild titta tillbaka på honom. Det var bara ett problem, spegelbilden hade bara ett öra. Han visste inte hur, eller varför det hsde hänt. Det enda han visste var att det inte var hans egna ögon som genomborrade honom ifrån spegeln. Det var Georges.

Jättebra!

Jätte fantastiskt!