Mad hatter's party

Eleria hade satt sig på en av stolarna där nere. Hon satte sig ganska långt fram, mest för att ha god uppsikt på scenen och kanske bli sedd av någon. Med någon menade hon någon av de som satt i logerna. Hon hade gjort anspråk på olika vägar om att få en och hon visste att det var någon ledig efter dödsfall. Sakta, sakta skulle hon arbeta sig uppåt, ingen som såg henne här och nu kunde gissa att hon var en fiskardotter eller än värre slavinna. Inte många här visste att hon sålts just här en gång.
Sorlet tystnade snart och White rabbit kom inskuttande, han gjorde verkligen själ för sitt namn. Han var en konstig filur som hon bara sett på håll, som här. Eller ja förutom då hon hade stått på scenen.
Det första som ropades ut var en staty, hon gillade den inte, dessutom skulle det bli misstänksamt om hon kom hem med statyer var och varannan dag.
Eleria sätter sig bättre i stolen med rak rygg och benen korsade. Hon såg perfekt och väluppfostrad ut, tills man såg henne i ögonen och såg det okynniga och uträknande där. Hon var som en slug räv i människohamn.

Medan folket sakta strömmade in genom gångarna började förberedelserna inför dagens auktion att slutföras och således hade han bara några få minuter kvar att försöka få tag på lite information; han hade inte fått reda på mycket idag, vissa av människorna viskade om en särskilt stor medlem och det verkade som att just denne man var en hjälte i colloseum och Meruem tvivlade inte det, han själv var stor men mannen som stod längre bort i folkmassan var minst ett huvud högre än honom själv. Informationen var inte så intressant i sig men kunde han få jätten att jobba för honom skulle det löna sig i längden. Vissa människor sökte upp honom för att få reda på något och i utbyte gav de honom information, men idag var det bara ett fåtal som närmade sig honom för förhandlingar; ordväxlingarna var korta och enkla för att inte dra till sig alltför mycket uppmärksamhet men innan han hade kommit halvvägs med en äldre kvinna hörde han hur en man skuttade ut på scenen och presenterade den första varan; en staty.
Han fnös när han såg stenfiguren och hans intresse föll drastiskt; Meruem intresserade sig inte för statyn i sig, det var intressantare att se vem som köpte den men just denna statyn irriterade honom något särskilt då den hade avbrutit honom i något viktigare. Utan att gräma sig allt för mycket slog han sig ned bland de andra, tittade upp mot scenen likt de andra i rummet och väntade på att auktionen skulle ha sin gång.

Deandra tittade på statyn som rullades ut på scenen, hon log den hade blivit stulen ifrån ett museum för inte så länge sedan och hon visste att den var väl eftertraktad, sen om någon skulle våga köpa den så snart inpå var en annan fråga. Hon själv köpte aldrig stulna föremål, inte som var kände åtminstone då det fanns en risk att hennes man fann dem. Hon tittade ner i bägaren som var tom och knäppte med fingrarna, tjänaren fyllde snart på glaset och Deandra gick fram till räcket och tittade ner när människor började buda på statyn. Hon log om folk köpte den skulle hon få pengar, hon tog alltid ut en avgift för sålda varor, en avgift på 30 procent.
Hon såg på en fet man som budade 1000 kronor och hon höjde ett ögonbryn, det var mycket för att vara första budet men snart ökade summan ännu mer och när den till slut stannade på 10000 var hon nöjd inte bara för att hon skulle få pengar utan också för att varan var såld och de kunde gå vidare. Deandra var inte säker på vad som stod på kvällens lista, hon fick alltid en kopia av det som skulle säljas men läste den nästan aldrig då det inte intresserade henne och hon inte ville förstöra spänningen. Att inte veta vad som skulle säljas var spännande då det kunde vara vad som helst.
Deandra granskade Kashu som verkade lika glad som vanligt, hade hon inte sett det själv hade hon aldrig kunnat tro att den mannen kunde bli både arg och galen. Det var som om han var två olika personer. Deandra tog blicken från mannen på scenen och granskade människorna nedanför för att se om det fanns någon intressant person, det fanns några, en av de högre domarna var där, en amiral i flottan, vaktkaptenen och en av biskoparna. Deandra log, det var roande att många av de högt uppsatta i landet var korrupta, sedan skrattade hon mjukt, hon var i så fall den mest korrupta, hon undrade vad folket skulle säga om de fick veta vad deras kära prinsessa gjorde om kvällarna. Någon nere på golvet vände sig om upp mot henne och viskade till sin granne som också vände sig om, hon misstänkte att de sa att hon var där och snart hade många andra också vänt sig om. Deandra backade in i skuggorna igen och satte sig ner på sin stol. Hon var ofta där men hon syntes sällan, hon föredrog att agera i skuggorna, trots att de alla gjorde sig skyldiga till brott betydde det inte att de accepterade att en av deras kungligheter gjorde det och hon ville inte råka ut för några mordförsök. Deandra lutade sig tillbaka och väntade på nästa föremål som skulle auktioneras ut.

Eleria satt tyst men granskade publiken, hon kunde inte köpa mycket för att inte väcka misstankar där hemma. Men hon var alltid ute efter något mer, hennes man äcklade henne och tråkade ut henne. Snart mycket snart skulle han vara ett minne blott och hon rik änka. Men hon funderade på att gifta sig. Gifta sig över sitt stånd det var självklart, gärna med en ung vacker man. Kanske någon hon kunde lära sig att hålla av? Men många här omkring var för maskerade att man skulle veta vilka det var. De man kunde gissa sig till var lönnfeta män med halva benet i graven om de fortsatte leva på sötsaker och alkohol.
Eleria fnös för sig själv, skulle det vara så svårt att uppnå den totala lyckan? Hon ville bara vara rik, få makt och finna någon att hålla av, var det så mycket begärt egentligen?
Mannen framme på scenen visade fram en kista med papper, hade varit intressant, men Eleria skulle inte ha tålamod för det och vem visste, hon kanske gick på en nit genom att köpa den?

Statyn blev auktionerad till nummer 67, han brydde sig inte nämnvärt men på det sättet skulle han kunna finna den person om han någonsin gjorde ett hembesök i tjänst; statyn var såpass unik och stor att den skulle vara svår att missa. Meruem log ett brett leende, ett leende ingen i rummet kunde se på grund av den heltäckande masken.
När nästa föremål auktionerades ut suddades hans skadeglada leende ut illa kvickt och han blev intresserad; kunskap var makt och information var sannerligen ett väg att nå kunskap. Han väntade en kort stund med att bjuda då han inte ville väcka för stor uppmärksamhet och när han bjöd över lade han bara till lite extra; detta fullbordade förklädnaden då en såpass snålhet oftast fanns hos äldre, erfarna personer och inte hos en någorlunda ung man då den stora massan förväntade sig drastiska, djärva drag från en yngre person. Om man inte visste vem han egentligen var så hade han tagit varje åtgärd tänkbar för att det skulle förbli en hemlighet, till och med kåpan var lite för stor så att det såg ut som att han hade blivit mindre än han en gång var.
Meruem fortsatte med sina bud i samma snåla, ålderdomliga stil. Han hade inte råd med drastiska drag eller hastiga rörelser.

Deandra tittade på kistan och undrade om det var äkta information i den eller bara lurendrejerier. Hon hoppades att Kashus anställda hade gjort sitt jobb och verkligen kollat upp att informationen stämde, annars skulle de få veta att de levde. Deandra hade ett rykte om sig att flå den som sålde förfalskningar, handlade med falska pengar eller på något annat sätt fuskade vid auktionerna. Hon tålde inte människor som inte kunde vara ärliga i den meningen. Att de handlade med människor, stulna varor och droger hade hon inget emot men hon ville att den som sålde och köpte skulle få det som var rätt.
Hon hörde att Meruem budade och hon var inte förvånad då informationen som fanns i kistan kunde intressera honom, även domaren Torpin budade. De båda hade hand om lag och ordning än om i olika men.
Deandra visste inte vem av dem som skulle få kistan då de båda var lika envetna och ett tag funderade hon på att köpa den själv endast för att få auktionen att gå framåt. Hon skulle självklart kunna göra det och sedan ge den till någon av dem men på så sätt skulle hon förlora pengar och det var hon inte intresserad av, nej ville hon se informationen skulle hon helt enkelt be någon av dem att visa henne.
Deandra tittade upp i taket och log då palatset låg ovanför dem, och hur nära hennes man var. Hon lekte med vinet i glaset och tittade sedan på folksamlingen och slogs av en impuls att hälla ut vinet på någon som stod under hennes loge men hon gav upp den idén, hon hade inte tid med såna barnsligheter och hon ville inte att människor skulle skratta åt henne, hon behövde ha respekt hos medlemmarna och på det viset skulle hon endast förlora den. Deandra suckade och tjänaren tittade på henne men hon skakade bara på huvudet, hon ville inte ha något hon var bara uttråkad. När vissa föremål som inte intresserade henne drog ut på tiden blev hon rastlös, inget hon visade utåt men inombords var hon både uttråkad och irriterad på att inget hände.

Eleria satt stel och rak på sin stol då hon såg buren och kunde räkna ut vad det innebar. Hennes ansiktsfärg försvann och hon bleknade då skynket föll av och hon såg pojken. Efter alla dessa år kände hon fortfarande skräcken att komma dit igen. Hon kände inget för pojken, det var henne själv hon tänkte på. Den gången hon själv stod där. Hon kunde bjuda ibland på dem, men det var sällan, de hade redan tjänare hemma så de klarade sig.
Buden började hagla över pojken, det hördes att detta var kvällens höjdpunkt. Av de få kvinnorna som var där verkade de vara mycket intresserade, stackars sate. Ibland kunde Eleria må illa av folk, insåg de inte att detta också var människor? De gjorde tydligen inte det och Eleria betedde väl sig samma men hon vågade inte annat, hon var så rädd att förlora sin ställning, förlora allt hon hade uppnått.

Efter en lång kamp av bud tog han till slut hem den lilla lådan med information, förmodligen så tröttnade den andra budgivaren och förlorade tålamodet vilket resulterade i hans vinst. Nöjd över att det lyckats tittade han på när några fler föremål, han gav låga bud till en början för att smälta in i gruppen men lade av ganska fort för att inte riskera att behöva vinna tavlan.
Efter något som kändes som en evighet drog kaninen fram en bur och under den skulle förmodligen en människa finnas, Meruem brydde sig inte så mycket om det utan tittade bara på med ett litet leende bakom masken medan människorna slängde sig över pojken som gamar. Skulle han köpa pojken, fria honom och få ännu en lojal kamrat? Nej, inte denna gången och han kunde aldrig försäkra sig om att pojken inte skulle springa till kungen för att sedan kunna leva rikt på belöningen han förmodligen skulle få; nej, denna gången fick han bida sin tid och han var nära på att skratta när det verkade som att några äldre damer hade väldigt stort intresse i pojken. Om pojkvaskern hade tur så skulle någon av damerna vinna honom, om han hade otur skulle han kanske stå öga mot öga med jätten i rummet inför en folkmassa och slåss på liv och död, skulle han klara en minut? Meurem betvivlade det.

Deandra tittade buren med skynket över, under fanns den fjortonåriga pojken med brunt lockigt hår och bruna ögon. Hon hade tröttnat på honom, han gav henne inget nöje och hon hade bestämt sig för att göra sig av med honom. Han hade tjänat henne bra, inte för att det gjorde någon skillnad, hon gjorde ändå som hon ville med dem. Något hon älskade var att skära dem och se dem ligga i sitt eget blod, men hon lät dem aldrig dö.
Deandra tittade på den skrämda pojken när Kashu drog av skynket och människor genast började buda, hon visste att människor var det populäraste på marknaden och hon skulle tjäna bra på det, särskilt då hon var den som sålde honom.
Deandra hörde att summorna började stiga över 50000 och hon log när hon avbröts av en knackning. Hon tittade på tjänaren som öppnade dörren och hon tänkte just skälla ut den som vågat störa henne när hon såg att det var en av hennes trognaste tjänare, Nathan. Mannen bugade mot henne.
"Ers höghet, jag har dåliga nyheter" började han och hon nickade som för att få honom att fortsätt. "Er man är på väg till er kammare för att tala om att han måste ge sig av till gränsen genast då det är oroligheter där som kräver hans medverkan" sa Nathan.
Deandra ställde sig upp och svor till, hon gick fram till garderoben som fanns i hennes loge. Hon drog av sig sina kläder och Nathan såg på henne när hon bytte om till det tunna nattlinnet. Hon släppte ut håret och gav Nathan sina kläder och vapen.
"Bäst vi ger oss av med det samma" sa hon och lämnade logen. Hon gick ner för trappan och förbi folksamlingen, några vände sig om och såg henne, en del vände bort blicken då de såg att hon endast var i nattlinne medans andra kollade extra noga på henne. Inget av det bekymrade henne då hon inte skämdes för sin kropp eller vad hennes man skulle tycka. Hon slängde en blick på Kashu och gav honom en nick som sa att han skulle förvara hennes pengar tills hon kom för att hämta dem. Hon hörde att människor började viska bakom henne när hon lämnade rummet.
Hon började springa genom salarna upp mot den hemliga gången upp till sitt rum. Hon gick in i rummet och såg på Nathan.
"Tack" sa hon och gav honom en puss på kinden, räckte honom masken och stängde den hemliga gången och satte sig framför spegeln. Snart knackade hennes man på dörren och hon bad honom stiga in. Han granskade henne där hon satt i sitt tunna nattlinne men verkade inte visa något intresse för henne.
"Jag kommer endast för att meddela dig att jag ger mig av till gränsen. Du stannar i palatset och väntar på min återvändo" sa han endast och hon log mot honom.
"Som min herre behagar" svarade hon och han vände sig om och smällde igen dörren bakom sig och hennes blick mörknade genast. Hon avskydde att han beordrade henne att stanna i palatset, hon skulle så klart inte följa det men att ens bli beordrad var irriterande för henne. Nathan kom fram genom dörren och såg på henne.
"Låt honom inte komma åt dig" svarade han och hängde in hennes kläder i garderoben och gick fram till henne. Han placerade lätta små kyssar på hennes hals och hon vände sig mot honom.
"Jag försöker men han förstörde mitt nöje att få se vem som köpte pojken" sa hon besviket och han nickade. Hon ställde sig upp och såg in i Nathans blåa ögon. "Få mig att glömma mina sorger"
"I natt är jag din, precis som min drottning behagar" sa han och hon reglade dörren och tog av sig nattlinnet.

Efter en lång tid av bud som strömmade in såldes pojken för en ofattbar summa pengar, Meruem förstod aldrig hur människor kunde säljas till ett sådant högt pris; vad han kunde se hade pojken inga egentliga kvalitéer, hans kropp var full av ärr som löpte kors och tvärs vilket visade på någon form av tortyr, förmodligen hade pojken både bugat och knäckts, psykiskt men kanske även fysiskt och en sådan man skulle aldrig intressera honom. Aldrig.
Efter budgivningen tog han sig upp, tog sin låda med information och tog sig snabbt ut; han lämnade självklart kvar pengarna för informationen. När han var på väg ut såg han hur en godisbit låg nedanför ett mjukdjur och han misstänkte att kaninen inte hade alla hästar hemma, en vuxen man som försöker mata en barnleksak? Meruem förstod det mesta och kunde greppa mycket men vissa saker skulle förbli ett mysterium för honom. Prinsessan hade tidigare skridit ut i bara nattlinnet, han ansåg inte att det var värdigt att en ledare visade upp sig på det viset men han brydde sig inte nämnvärt heller; hon var förvisso vacker men han kände sällan den pirriga känslan i maggropen som folk pratade om och identifierade som kärlek eller åtrå, störde det honom? Vissa dagar för det var ännu en sak han hade svårt att förstå och han ogillade saker han inte förstod.
Medan han rörde sig upp från salen stannade han upp, avvaktade och ställde sig i ett avsides hörn; människorna där nere skulle begrunda sina köp noggrannare, titta om det fanns brister i frågan om föremålets äkthet och sedan ta sig upp, ofta enskilt, för att sedan försvinna ut i natten och återvända till sina dagliga liv. Meruem skulle bida sin tid, han hade planerat det här länge och han förmodade att det skulle gå felfritt.