World War II

Anne nickade och gick istället till dålig tyska för de andra kvinnorna verkade så fientliga.
"Jag klär dock helst av mig själv, får jag behålla underkläder? Skor?" frågade hon och kände att hon skulle sakna uniformen och allt det innebar. Men ingen kunde ta ifrån henne kärleken till sitt fosterland och det hon kämpade emot.
"De sköt mannen jag kom hit med." sa hon sedan. Varför visste hon inte, hon visste att det skedde men gillade det inte.

Isabell bytte lättat till tyska hon med. "Skor och underkläder får du, ta god vara på dem". Sedan sänkte hon rösten. "Om du har något av värde, kniv, någon mat, så kan vi gömma det här". Hon ville inte säga så de andra kvinnorna hörde, det fanns de som gärna förrådde sina vänner för en bit bröd.
"Jag vet, vi hörde skott" mumlade hon sedan. Många sköts direkt, andra var som de och arbetade på dagarna och var i rummet under kvällarna och nätterna. "De sköt min mor med, när vi kom hit" mumlade hon sedan. Det var någon månad sen nu.

Anne nickade till det hon sagt, hon var beväpnad med kniv, hade haft pistol med, men den hade de tagit.
"Beklagar." sa Anne vänligt och såg sedan på henne.
"Så var är denna vackra dress jag ska få bära." sa hon med ironi som fick några av kvinnorna att dra på munnarna.

Isabell nickade sakta. "De dödade min morbror med...Men jag tror min far lever" sa hon tyst och nickade sedan och log svagt. "Ja, om du har tur får du en ren". Man visste aldrig då det var vakterna som nog snart skulle komma med en och kanske vatten till såret.
Och hennes tankar blev rätt då en vakt snart kom in med en liten skål med vatten och en tygbit och en overall innan han gick.

Anne svarade inte på informationen om de döda då hon inte ville tala om det, inte riva upp gamla sår.
"Bäst för dem att de ger mig en ren." muttrade hon och mycket riktigt var det så. Hon drog snabbt av sig kjolen och drog på sig byxbenen så det hon hade dolt där doldes. Sedan fick hon av sig hatt och jacka, skjortan tog hon av sig varsammare med en grimas och satte sig ner.
"Vill du dela nöjet med mig och plocka glassplitter?" sa hon och började plocka i armen med ett sammanbitet utryck. Håret lät hon dock vara, det var uppsatt i perfekta lockar och vem visste vad man kunde få för användning av hårnålar.

Isabell såg på jackan och hatten och tänkte sorgset att de inte skulle kunna gömma dem, soldaterna visste att de hade dem då. En extra jacka ha ha till någon sjuk var alltid bra.
Hon nickade sedan och började sakta plocka glassplitter och la dem i en prydlig hög på golvet. Då alla var ute så tog hon tygbiten och doppade den i vattnet och började rengöra armen. "Så, nu borde du klara dig".

Anne bet samman då de fick bort allt glassplitter, det de såg i alla fall och då hon rengjorde det.
"Tack." mumlade hon och rev den redan trasiga och blodiga skjortan i remsor och band om innan hon drog på sig resten av overallen. Hon tvättade även av det som kommit i ansiktet, men det var inte så farligt, bara några skråmor. Anne sjönk ihop en aning mot väggen och kämpade för att hålla sig lugn. Hon hade information och detta fick ingen veta, det fick inte komma ut och hellre dog hon än avslöjade detta.

Isabell satte sig vid kvinnan och de andra kvinnorna drog sig tillbaka och höll på med sitt. Även om det inte var så mycket att hålla på med mer än att försöka hålla modet uppe.
"Och nu ska jag ta reglerna" mumlade hon. "Lyd alltid, vad de än ber dig att göra annars kan du sluta död, och försök inte rymma". Blev man påkommen med att rymma dödades man också men om man lyckades var det de andra i husen som straffades. "Och var inte uppkäftigt, möt aldrig någons blick". Det var reglerna, man skulle lyda och göra sitt bästa.

Anne nickar kort och suckar.
"Okej, jag ska göra mitt bästa." sa hon, men hon visste inte hur det skulle gå. Hon var van att lyda, men när orderna var rimliga och bra vilket hon tvivlade på att de var här.
"Hur länge har du varit här?" frågar hon istället och ser på kvinnan.
"Var är du ifrån? Är alla här tyskar?" undrade hon.

Isabell nickade sakta. "Vi får arbeta ibland på dagarna, med att hålla det snyggt här, och ibland med kroppar" sa hon tyst. De fick gräva gropar och bära iväg dem och så.
"Jag har varit här i två månader nu, och jag är tyska". Hon nickade sedan. "Tyskar och österrikare, men jag är den enda som är här för annat än att jag skulle vara jude". Hon la sina smala armar om knäna, hon hade varit smal till en början men var nu rent ut sagt mager.